“Jag hade varit en riktigt dålig förälder om vi hade fått barn på det sätt jag förväntade mig.”

Russell Moore, ordförande nämnden för etik och religiös frihet inom Southern Baptist Convention berättar om en tid Gud visade sin trofasthet i hans svaghet.

 

 

BERÄTTA OM EN PERIOD DÅ GUD VISADE SIN TROFASTHET I DIN SVAGHET.
En period av djup svaghet var när jag och min fru varit gifta i flera år-
-och upplevde lång tid av ofruktsamhet.
Min fru blev gravid flera gånger men fick tidiga missfall.
Mina dagar ägnade jag åt att be Herren om att få barn och söka Hans ansikte.
Med tiden blev jag alltmer förtvivlad eftersom Gud inte verkade svara.
Det blev också mycket lätt för mig att synda i detta, eftersom jag kunde-
-se andra bli gravida och få barn och känna ett förakt.
Jag kunde inte glädjas tillsammans med dem utan tänkte: “Gud, varför”-
-“kan inte vi också få barn?”
Jag befann mig ute på väldigt hal is, eftersom jag bad för detta som jag-
-så djupt längtade efter, men Gud verkade helt enkelt inte svara.
Jag var alldeles för “teologiskt sofistikerad” – eller snarare listig-
-för att kunna uttrycka att jag faktiskt var arg på Gud, eller bitter.
Men jag växte helt klart åt det hållet.
Nu, när jag tittar tillbaka på den tiden, ser jag att Gud gjorde precis-
-det som min mentor hade sagt en gång hemma hos oss en kväll när-
-vi hade fått missfall och jag var helt förstörd. Jag sa:
“Det verkar som att vi kommer att dö ensamma.”
“Jag kan inte tänka mig någonting värre.”
Min mentor gav mig en mild förmaning:
“Jag vet inte vad Gud gör eller varför Han låter dig genomgå denna”-
-“prövning, men jag vet att Guds främsta mål med dig är Romarbrevet 8:29”-
-“att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland”-
-“många bröder.”
“Så vad som än händer genom Guds försyn i ditt liv sker till detta syfte.”
Det var precis en sådan förmaning jag behövde höra just då.
Medan Guds försyn fortsatte uppdagas i våra liv fann vi oss i en-
-adoptionsprocess, trots att vi inte kände någon annan som adopterat.
Till slut hamnade vi på andra sidan jorden, i ett ryskt barndomshem-
-där vi adopterade två ettåriga pojkar.
Vi hade aldrig gjort detta utan den perioden av svaghet och ofruktsamhet.
Om vi inte hade gått igenom detta hade vi inte haft våra två äldsta söner.
Vi hade inte heller lärt oss de saker Gud lärde oss genom den processen.
Vad det faktiskt innebär att adopteras av Gud och ta hand om sårbara-
-människor i periferin. Detta lärde Gud oss under den tiden.
När jag ser på de fem söner som Gud har gett oss tänker jag idag att-
-jag hade varit en riktigt dålig förälder om vi hade fått barn på det sätt-
-jag förväntade mig: Om jag bara hade gift mig och fått barn efter några år.
Jag hade bara tagit dem för givna, bara som en förlängning av mig själv.
Gud visste att jag behövde bli ödmjukad och som israeliterna i 5 Mos:
“Han lät dig hungra … Han ville lära dig att människan lever inte bara”-
-“av bröd, utan av varje ord som utgår från Herrens mun.”
Detta gjorde Gud i vår tid av svaghet då vi sökte Honom för att få barn.
Flera år senare, på min äldste sons födelsedag, letade jag upp en gammal-
-kalender som jag sparat, för att se vad jag gjorde dagen då han föddes.
När jag tittade i den insåg jag att jag gjorde det jag brukade göra varje-
-morgon under den perioden: jag gick till kafét nedanför min lägenhet-
-och bad Gud om att få barn, mer och mer förtvivlad och bitter.
Jag hade inte den blekaste aning om att Gud svarade på min bön just då-
-på ett helt oväntat sätt.
Det får mig att fundera över vilka andra sätt Gud verkar i mitt liv just nu-
-som jag själv aldrig hade planerat, och som är bättre än vad jag kunnat-
-tänka eller be för.