”Då skulle jag hålla ut i min mödas tid.”
Job 14:14
En liten vistelse på jorden kommer göra himlen mer himmelsk. Ingenting gör vilan så skön som hårt arbete. Ingenting gör tryggheten så behaglig som att utsättas för oro. Jordens bittra kvassiadroppar kommer smaksätta det nya vinet som sprudlar i härlighetens gyllene skålar. Vår buckliga rustning och ärriga ansikten kommer göra vår seger än mer ärofull ovan där, när vi välkomnas att sätta oss där de som besegrat världen får sitta.
Vi hade inte haft full gemenskap med Kristus om vi inte för en stund vistats här nere, för han döptes med ett dop av lidande bland människor, och vi måste döpas med detsamma om vi vill dela hans rike. Gemenskap med Kristus är någonting så ärorikt att den svåraste sorg är ett lätt pris att förvärva den.
Ett annat skäl till att vi dröjer kvar här är till andras bästa. Vi vill inte gå till himlen förrän vi har gjort vårt jobb. Det kan vara så att vi ännu är förordnade att komma med ljus till själar som övertagits av mörker i syndens ödemark. Vår förlängda vistelse här är tveklöst till Guds ära. Ett prövat helgon skimrar likt en välskuren diamant i Kungens krona. Ingenting reflekterar en arbetares heder så mycket som en utdragen och svår prövning av hans arbete, och att han hållit ut och kommit triumferande ur pärsen utan att ha gett vika.
Vi är Guds verk i vilka han kommer bli ärad genom våra lidanden. Det är för Jesu ära som vi genomgår vår tros prövning med vigd fröjd. Låt varje man ge upp sina egna drömmar till Jesu ära och känna: ”Om jag ligger i stoftet och det upphöjer min Herre så lite som en tum, låt mig ligga stilla bland jordens krukor. Om ett evigt liv på jorden skulle göra min Herre mer ärorik, vore det min himmel att stängas ute ur himlen.”
Vår tid är fastställd och bestämd av en evig skickelse. Låt oss inte vara oroliga för det, utan vänta tålmodigt tills pärleportarna öppnas.
