“Mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt inre.”
Psalm 22:14
Vår välsignade Herre upplevde den förfärliga känslan av hur hans själ tynade bort och smälte. ”Människans ande håller henne uppe under sjukdom, men vem kan bära en bruten ande?” Djup, andlig depression är den bedrövligaste av alla prövningar; allt annat är ingenting i jämförelse. Med rätta ropade Frälsaren till Gud under sitt lidande: ”Var inte långt ifrån mig”, för över allt annat behöver en människa sin Gud när hennes hjärta smälter i hennes inre på grund av nedtyngdhet.
Troende, kom nära korset denna morgon, ödmjuka dig och beundra härlighetens Konung, som blev förd ännu djupare ner i psykisk ångest och inre vånda, än någon annan av oss. Märk hur han är rätt person att bli en trogen Överstepräst, som kan beröras med en känsla av våra svagheter. Vi som sörjer just därför att vi inte längre upplever att Faderns kärlek är nära – låt oss träda in i ett nära och intimt umgänge med Jesus. Låt oss inte ge efter för förtvivlan – genom detta mörka rum har ju även Mästaren gått före oss.
Våra själar kan ibland längta och försmäkta, känna en outhärdlig törst, efter att se ljuset av Herrens ansikte. Låt oss vid sådana tillfällen lugna oss med det ljuvliga faktum att vår store Överstepräst hyser ett starkt medlidande för oss. Våra sorgetårar kan lätt glömmas i hans sörjandes hav; men hur högt bör inte vår kärlek stiga till ytan! Kom in, Jesu kärlek, den starka och djupa, som havet vid vårens tidvattenfloder – täck all min kraft, dränk all min synd, skölj undan all min sorg, lyft min jordbundna själ och låt den sväva rakt upp till min Herres fötter och låt mig där ligga, som ett stackars trasigt skal, som sköljts upp av hans kärlek, och som inte har någon dygd eller något värde.
När jag då bara vågar viska till honom att lägga sitt öra mot mig, kommer han inne i mitt hjärta höra det svaga suset av hans egen kärleks enorma vågor, som fört mig dit där det är min glädje att ligga, ja, vid hans fötter, för evigt.
