Don Carson pratar om varför Hebreerbrevet så ofta beskriver Jesus som bättre än annat, istället för att helt enkelt säga att Jesus är bäst.

Hebreerbrevet är kanske en av de viktigaste böckerna i Nya testamentet
speciellt för att visa kristna hur det nya förbundet relaterar till det gamla.
Ett tema som konstant kommer fram är att Jesus är bättre.
Ordet “bättre” dyker upp oftare i Hebreerbrevet än i någon annan bok.
I kapitel 1 är han bättre än änglarna.
I kapitel 3 är han bättre än Mose.
I kapitel 4 och 5 är han bättre än Aron.
I kapitel 7 är hans prästerskap bättre än Levis.
I kapitel 8 är hans förbund bättre än det gamla förbundet.
I kapitel 9 är hans offer och tempel bättre än i det gamla förbundet.
Så är det genom hela boken, Jesus är bättre, Jesus är bättre.
En nitisk person kunde nog säga:
“Varför läser vi inte bara att Jesus är bäst och får det avklarat?”
Det är sant att superlativet “bäst” är starkare än det komperativa “bättre”.
Men det finns något retoriskt mäktigt, något som är övertygande när
du i alla aspekter vill jämföra Jesus med det som var tidigare,
så säger din jämförelse att Jesus är bättre.
Han är bättre här, och här, och här, och här.
Retoriskt är det starkare än att bara abstrakt säga att Jesus är bäst.
Kapitlet börjar med en introduktion på 4 verser.
Denna introduktion presenterar vissa teman som kommer i resten av boken.
Låt mig gå igenom de fyra verserna lite snabbt så du ser vad jag menar.
“I forna tider”, i det Gamla testamentet,
“talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna,”
han talade genom syner, orakel, den brinnande busken, de tio buden,
klagovisor, genom Davids upplevelser när han skrev vers 23.
Många gånger och på många sätt talade Gud till förfäderna genom profeterna.
“men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.”
Alltså, högre än alla tidigare uppenbarelser
är Sonens uppenbarelse, Jesus är bättre.
Denne Son är hans arvinge.
Han är även den som Gud regerar genom.
Hela Guds suveränitet utövas av Jesus.
Det är något som även 1 Kor 15 säger,
hela Guds suveränitet medlas genom Jesus, Guds ultimata arvinge.
“Sonen är utstrålningen av Guds härlighet”,
han är utstrålningen av det strålande.
Han är ljusets ljus, han är Guds äras utstrålning.
Gud visar sig själv i härlighet,
och den ultimata uppvisningen av denna härlighet är Jesus Kristus.
Det leder till det faktum att Sonen är på Faderns högra sida.
Han är på Faderns högra sida eftersom han accepteras där
eftersom han erbjudit sig själv som ett offer för att betala för våra synder,
för att befria oss från slaveriet, skammen och smutsen som synd innebär.
“Och sedan han fullbordat en rening från synderna
sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.
Sonen är så mycket större än änglarna”,
det vill säga att han blev bättre än änglarna genom sitt offer,
eftersom han redan var bättre än dem genom sitt namn, det han är.
Han är bättre än änglarna genom det faktum att han är ett med Gud.
Han är bättre än änglarna ännu en gång genom att han offrade sig för oss.
En sak till borde vi tänka på.
Varför spenderar författaren så mycket tid
på att visa att Jesus är bättre än änglarna?
Var det någon i kyrkan som tvivlade på det?
Var det någon som gick och sa: “Jag tror inte Jesus är bättre än änglarna.”
Det är inte det som är poängen.
Poängen är att det i varje generation har funnits försök att skapa medlare,
präster, kungar, auktoritära röster som inte är Jesus.
På engelsk TV har vi program om änglar
och teorier om kristna som blir änglar när de får sina vingar
och andra liknande löjliga saker.
Det knyts samman med “Jag kanske kan be till en av mina förfäder
som kan hjälpa mig eftersom de är änglar nu”, eller något liknande.
Men mot alla såna auktoritära påståenden av medling mellan Gud och oss,
mot alla sådana påståenden har vi den enkla sanningen att Jesus är bättre än änglarna.
Han är bättre, vi behöver ingen annan medlare, vi har Jesus.

Publicerad med tillstånd av The Gospel Coalition.