David Platt och Ligon Duncan diskuterar hur vi kan evangelisera i ord och gärning. Ofta är det en fin balansgång mellan ord och gärning när det kommer till att evangelisera, men Ligon och David pratar om att det är viktigt att båda får tyngd.

Hur evangeliserar jag i ord och gärning?
Hur skulle du beskriva,
och hur ska vi förstå relationen mellan ord och gärning i evangelisation?
Alltså, evangeliet förkunnat och demonstrerat i våra liv och tjänst.
Jag tror att vi båda, förmodligen, starkt tror på ordet som det viktigaste.
Precis som Gud talar och gör människor levande genom sitt ord,
så talar också vi som hans avbilder och vittnen, hans ord av nåd
och den helige Ande använder detta till att föra människor till nytt liv.
Vad vi vill se är att ordet bär frukt i de människor vi pratar med.
Om vi vill se det i de människor vi pratar med som kommer till tro på Gud
så vill vi definitivt att det ska vara en del av vårt eget liv.
Vi vet att Herren använder det som ett vittnesbörd om ordets verklighet.
Jag tror att en anledning varför kristna vill göra goda gärningar
är inte bara för evangelisation,
vi är kallade att vara en välsignelse till andra människor,
vi är kallade att älska vår nästa.
Vi behöver ingen evangelistisk motivation för att älska vår nästa,
vi ska alltid älska vår nästa.
Men i kontexten av evangelisation skulle vi säga
att när folk ser att du lever det liv du förkunnar med din mun,
så blir orden ännu mer övertygande
och öppnar ofta dörren till deras hjärtan att kunna höra ordet.
Precis som studenter lär sig bäst av de som känner och älskar dem,
så öppnas ofta deras hjärtan genom gärningar av kärlek,
omhändertagande och omsorg för dem.
Men i slutändan älskar vi inte någon för att få ut något av det,
vi älskar dem för de är skapade till Guds avbild
och att vi är kallade att älska vår nästa.
Men vi vill att orden vi talar förankras i en synlig verklighet.
Det är en sak jag tänker på.
Du har inte bara gjort detta som pastor i en församling där du vittnar i en stad,
du har även lett missionsteam och varit missionär själv.
Berätta för mig hur du ser att detta utspelar sig.
För att bygga på vad du talat om så är det viktigt
att vi ser oss själva som Jesus efterföljare.
Det största budet är att älska Herren din Gud
av hela ditt hjärta, själ, kraft och förstånd.
Det andra är att älska din nästa som dig själv. Det är vårt liv.
Vi ska se på andra. Vi ska se till vårt och andras bästa.
Vi ska tänka på hur vi kan tjäna och hur vi kan bry oss, det är Jesus karaktär i oss.
Den största kärlek vi kan visa någon annan är att dela de goda nyheterna
kring hur de kan bli försonade med Gud.
Det finns så många sätt på som vi kan visa kärlek till andra.
Sättet Jesus har befallt oss tvingar oss, hans Ande i oss tvingar oss.
Samtidigt, tänk på hur han älskat oss,
han älskade oss mest genom att ge sitt liv för våra synder,
göra det möjligt för oss att bli förlåtna för våra synder,
att bli försonade med Gud.
Jag har studerat Markus 2, den förlamade, de senaste dagarna.
Vi ser det fysiska behovet, men Jesus sätter direkt kniven dit den ska!
Det mest brådskande behovet var andligt, det var syndernas förlåtelse.
Förlåtelse är Guds största gåva till oss för det möter vårt största behov,
försoning med Gud.
Så när jag tänker på att åka runt jorden,
eller gå utanför dörren i Washington D.C.
så vill jag älska människor som mig själv.
Jag vill visa Jesu kärlek och vi är kallade att göra det.
Det bästa sättet vi kan göra det på är att förkunna evangeliet.
Så mycket av det du pratade om är inga motsättningar,
de kompletterar varandra.
Samtidigt, som du sa i början, så är det primära att förkunna ordet.
Jag hjälptes av både John Piper och Tim Keller kring detta,
vid Lausannekongressen om världsevangelisation.
Vi har en gemensam vän i Christopher Wright
och jag uppskattar verkligen Christopher Wright och “The Mission of God”.
Han har dock samma inställning som John Stott, med två vingar,
att man måste ha ord och gärning för att missionera.
Jag tyckte faktiskt att John Pipers och Tim Kellers
position var mycket bättre och mer Biblisk,
än den position Chris tar.
John pratade om mänskligt lidande och sa:
“Kristna bryr sig om allt lidande, speciellt evigt lidande.”
Som du sa är det bästa sättet att visa kärlek mot någon annan
genom att bry sig om deras eviga välmående.
Inte bara deras tillfälliga välmående,som vi ska bry oss om.
Förresten, att bry sig om evigt välmående betyder inte
att vi inte bryr oss om det tillfälligt välmående.
Vi bryr oss om människor, de har en kropp, ett sammanhang, och är i en situation.
Eftersom vi bryr oss om dem bryr vi oss om alla de sakerna.
Ofta har jag sett människor som vill ha en balans mellan ord och gärning
men som egentligen, i slutändan bryr sig mindre om ordet på slutet.
Vid den konferensen, där Tim och John så väl artikulerade
ordets primära ställning i evangelisation,
var jag med en missionär som gjorde tjänst i ett stängt, muslimskt land.
När han berättade vilket land han var i,
och jag visste att många av de som flög plan in i byggnader
under 11 september kom från det landet, då tänkte jag:
“Wow, hur kan du tjäna där?”
Han var ganska defensiv om det,
som du vill att en missionär älskar folket han är bland och är urskuldande.
Men jag började fråga.
Han var där och byggde brunnar.
Jag sa: “Hur ser din tjänst ut kring ordet i det sammanhanget?”
Den fanns inte, inte alls.
Det är intressant för mig att Mark Galli på “Christianity Today” pratade om
att “Christianity Today” fick kritik för att de bara pratade om gärningar
och ingenting om evangelisation via ordet.
Han sa: “Du skulle se den mängd förslag jag får på artiklar,
jag kan inte få folk att prata om evangelisation via ordet,
alla vill prata om gärningar.”
Så det är viktigt för unga som funderar kring detta
att inse att det i vår värld och kultur
är väldigt lätt att undervärdera ordets tjänst.
Jag vill att kristna ska visa sin kärlek till Jesus och andra på alla områden i livet.
Jag vill det och jag måste göra det mer själv.
Samtidigt kan vi inte undvika att prata om livets ord,
vi kan inte undvika sanningen.
Därför att vittnesbördet via gärningar räcker inte till att förkunna evangeliet
för evangeliet är något Gud gör, inte vad vi gör.
Vi gör inte evangeliet, Gud gör evangeliet.
Han måste tala ordet till oss.
“Hur ska de kunna höra om ingen predikar?”, var det någon som sa en gång.
Jag älskar när din generation bryr sig mer om att älska folk synligt,
mer än vad min generation gjorde,
jag är ödmjukad, tillrättavisad och instruerad av det och gillar det.
Samtidigt har jag alltid gillat din betoning på att primärt dela ordet,
dela evangeliet, och vi måste använda ord för att göra det.
Jag hoppas att, det du tar med dig från detta,
även vi som pratade om det men också andra som lyssnade,
skulle vara ett ivrigt åtagande att älska din nästa som dig själv.
Att se fysiska behov och att fundera på
vad vi kan göra för att visa Jesus kärlek…
och då måste det kopplas ihop med, till och med drivas av
en längtan att förkunna evangeliet.
Må Gud väcka alla sorts bilder i våra liv,
personligt, i församlingar och verksamheter,
med en kärlek för vår nästa som i kärnan har
det bästa sättet vi kan älska vår nästa på: Genom att förkunna evangeliet.

Publicerad med tillstånd av The Gospel Coalition.