Ända sedan jag under min tid på high school kom till tro på Jesus Kristus har den lokala församlingen varit viktig för mig. Jag kommer ihåg hur jag under min första sommar som kristen tillbringade några (eller snarare många) timmar på min församlings bibliotek. Jag samlade statistik och gjorde tabeller där jag jämförde det växande antalet medlemmar i vår församling med det krympande antal som faktiskt deltog. Eftersom detta var före datorns genombrott gjorde jag bara en enkel poster med noggranna grafiska linjer för medlemskap och närvaro. Linjerna visade sig gå isär markant någon mellan 1940 och 1950. Även om jag hade lagt massor av timmar på den där postern – och siffrorna bakom den – var det inte många som brydde sig om att studera den där den hängde på en framträdande plats på kyrkoväggen. Jag frågade inte om lov innan jag hängde upp den (jag hade inte ens funderat över om jag behövde göra det). Mycket bestämt och snabbt blev jag dock ombedd att ta ner den.
Allt eftersom jag växte som kristen och i min förståelse av Guds nåd under mina första år på universitetet och bibelseminariet, blev jag alltmer bekymrad över alla namnkristna i församlingen. Det var tydligt för mig att många så kallade “omvändelser” inte var äkta. Och jag blev misstänksam inte bara mot den sortens evangelisation som låg bakom dessa överdrivna siffror, utan ännu viktigare, mot de människor som hade en sån ”frälsningsvisshet” men var så passiva.
Under mina doktorandstudier för ungefär tio år sedan började jag emellertid alltmer fokusera på ämnet församlingen och då särskilt på hur viktig den lokala församlingen är. Jag kommer ihåg hur jag vid ett tillfälle hade ett samtal som berörde mig djupt med en vän som arbetade för en kristen organisation. Han och jag gick till samma församling. Jag hade gått med i den genast efter att vi hade flyttat till den stad, dit även han hade kommit ett par år senare. Han hade dock valt att inte bli medlem i församlingen utan endast besöka den. Och även när han kom var det uteslutande till söndagens förmiddagsgudstjänst. Och även då dök han upp någonstans mitt i gudstjänsten, när det var dags för predikan. En dag bestämde jag mig för att fråga honom varför.
Med sin typiska ärlighet och öppenhet svarade han: ”Jag får faktiskt inte ut något av resten av gudstjänsten.” “Har du någonsin funderat på att gå med i församlingen?” frågade jag. Han var uppriktigt förvånad och småskrattade oskyldigt när han svarade: ”Gå med i församlingen? Jag måste ärligt säga att jag inte vet varför jag skulle göra det. Jag vet varför jag är här och de där människorna skulle bara sakta ner mig.” De orden låter kalla när man ser dem i skrift men de sades med en typisk, äkta, ödmjuk värme hos en begåvad evangelist som inte ville slösa bort en enda timma av Guds tid. Han ville använda sin tid så bra han bara förmådde. Därför upplevde han att ett medlemskap i en församling med allt vad det skulle innebära av inre angelägenheter och förväntad närvaro var en onödig belastning.
“Sakta ner mig”– orden ekade i mitt huvud. “Sakta ner mig.” En rad med tankar for genom mitt huvud men allt jag kunde göra var att ställa en enkel fråga: “Men har du aldrig tänkt på att om du började samarbete med dessa människor att de kanske visserligen skulle sakta ner dig, men att du även skulle kunna få dem att sätta fart? Har du tänkt på att det skulle kunna vara en del av Guds plan både för dem och för dig?” Samtalet fortsatte men därigenom klarnade mina egna tankar och ledde till en avgörande insikt. Guds plan är att använda oss i varandras liv – även om det ibland verkar kosta oss en hel del, andligt sett.
Samtidigt fick jag genom mina studier om puritanismen tillfälle att läsa de teologiska debatter omkring församlingen som försiggick under de elisabetanska och tidiga Stuart-regimernas era. Särskilt intressant fann jag ”The Grand Debate” (dvs. den stora debatten; ö.a.) vid Westminster Assembly. Jag tyckte om åsikten som några av “the Independents” eller “kongretionalisterna” hyste, nämligen att pastoralt inflytande var nära förknippat med en ledares personliga relation till och omsorg om medlemmarna. Jag fann att de var bibliskt förankrade när de framhöll att den lokala församlingen/kyrkan även hade sista ordet när det gällde församlingstukt/disciplin och församlingens lära (se Matt 18:17; 1 Kor 5; 2 Kor 2; Gal; 2 Tim 4). Både pastorns och församlingens roll tycktes bli allt viktigare för mig när det gäller hur vi som kristna ska leva ut det kristna livet.
1994 blev jag sedan förstepastor i en församling. Även om jag alltid hade respekterat de äldstes uppdrag och redan hade fungerat som äldste i två olika församlingar fick det mig, när jag nu tog på mig rollen som den ende anställde äldsten i en församling, att reflektera ännu djupare (och mer personligt) över hur betydelsefullt detta uppdrag är. Texter som Jakobs brev 3:1 (“… lärare … ska få en strängare dom”) och Hebreerbrevet 13:17 (“de vakar över era själar och ska avlägga räkenskap”) blev allt viktigare för mig. Olika omständigheter samverkade till att betona för mig hur betydelsefull den lokala församlingen är för Gud. Jag kommer ihåg hur jag läste ett citat av John Brown, som på ett själavårdande sätt i ett faderligt brev skrev till en av sina elever som just hade blivit pastor i en liten församling: ”Jag vet hur fåfängt ditt hjärta är och att du känner dig djupt förödmjukad över att din församling är så liten i jämförelse med dina bröders församlingar runt omkring dig. Men låt mig, som den gamle man jag är, försäkra dig om, att du, när du ska avlägga räkenskap inför Jesu Kristi domstol, kommer att känna att ditt uppdrag varit tillräckligt stort.“ När jag såg ut över den församling som Gud hade anförtrott mig kände jag tyngden av att det var Gud själv jag var ansvarig inför.
Denna insikt fortsatte att göra intryck på mig under mitt arbete vecka ut och vecka in i församlingen. När jag predikade igenom evangelierna, och sedan breven, fick jag gång på gång tillfälle att slipa mina insikter om vad kristen kärlek innebär. Jag fick påpeka, att medan visa texter lär oss att vi som kristna ska älska alla människor (som t.ex. 1 Tess 3:12), så handlar många av de texter som vanligtvis används för undervisa om detta egentligen om att vi ska älska varandra. Jag kommer ihåg att när jag predikade från Matteus 25 och strök under vad Jesus sade om att ge ett glas kallt vatten handlade om “en av dessa [hans] minsta bröder”, hur en kvinna kom fram till mig efteråt och sade att jag just hade förstört hennes livs ”viktigaste ledmotiv”.
Men för mig personligen blev alla de avsnitt som talar om hur vi ska förhålla oss till ”varandra” alltmer levande och började förkroppsliga de teologiska sanningar om Gud som visar hur mycket han bryr sig om sin församling. När jag i mina predikningar gick igenom Efesierbrevet kapitel 2 och 3 klarnade det för mig hur församlingen är centrum i Guds plan när han visar den osynliga himmelska världen sin vishet. När Paulus talade till de äldste i Efesus talade han om Guds församling som något som Gud ”köpt med sitt eget blod” (Apg 20:28). Och naturligtvis var det så att när Saulus avbröts på sin resa till Damaskus där han skulle förfölja de kristna, så frågade den uppståndne Jesus inte Saulus varför han förföljde de kristna eller ens församlingen. Istället identifierade sig Jesus så helt med sin församling att han i den anklagande fråga som han riktade mot Paulus sade: “Varför förföljer du mig?” (Apg 9:4). Det är helt tydligt att församlingen är central i Guds eviga plan, i hans offer och i hans ständiga omsorg om den.
Kanske allt detta tycks vara mer en förklaring av hur viktigt ämnet ecklesiologi (Bibelns lära om församlingen; ö.a.) är än att det handlar om den lokala församlingen. Men allt eftersom jag har predikat genom Bibeln, vecka efter vecka, så har det blivit helt tydligt för mig att Tyndales beslut att översätta ordet ecclesia med ”congregation” (församling; ö.a.) var ett bra beslut!
Det nätverk av relationer som en lokal församling består av är så viktigt därför att det är den plats där vi lever ut vårt lärjungaskap. Kärlek är på det stora hela en lokal företeelse. Och den lokala församlingen är då den plats där denna kärlek kan bli synlig för världen. Så Jesus lärde sina lärjungar i Johannesevangeliet 13:34–35: “Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar”.
Jag har sett hur vänner och släktingar har gått bort från Herren därför att de har upplevt hur den ena eller den andra församlingen var en sådan hemsk plats. Och jag har sett hur vänner och släktingar har kommit till Jesus Kristus därför att de har sett exakt den kärlek som Jesus lärde och levde ut – kärleken till varandra, den sortens osjälviska kärlek som han visade – och de har blivit dragna till honom genom den. Så församlingen – den plats där Guds ord tar kroppslig gestalt – har blivit mer central i min förståelse av vad evangelisation innebär och hur vi bör be och planera för evangelisation.
Församlingen har även blivit allt mer central i min förståelse av hur vi kan urskilja en sann omvändelse i andra och hur vi kan vara säkra på att vi själva kommit till omvändelse. Jag kommer ihåg hur starkt Första Johannesbrevet 4:20–21 talade till mig när jag förberedde min predikan utifrån dessa verser: “Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder.” De två första kapitlen i Jakobs brev har samma budskap. Att älska på detta sätt tycks inte var något som kan väljas bort.
Under senare tid har tanken på hur central församlingen är fört med sig en ny respekt för den lokala församlingens roll att fostra sina medlemmar – både när det gäller att hjälpa dem att växa i tron och när de behöver tillrättavisas. Det är tydligt att ifall vi ska finnas till för och vara beroende av varandra i våra församlingar så måste även fostran vara en del av vårt lärjungaskap. Och om den sortens fostran som vi ser i Nya testamentet ska finnas med, då måste vi lära känna andra, se till deras bästa och låta dem lära känna oss. Vi måste också ha förtroende för dem som Gud satt som ledare. Allt praktiskt och trofast ledarskap i äktenskapet, hemmet och församlingen genomförs på lokal nivå. När vi missförstår detta och börjar tycka illa om och vända oss emot våra ledare påminner det mycket om vad som skedde i syndafallet. Samtidigt tycks en rätt förståelse av detta ligga mycket när Guds hjärta när han utför sitt nådefulla arbete att återupprätta sin relation till oss – en relation där ledarskap och kärlek går hand i hand.
På det stora hela inser jag varför forna tiders kristna såg det som en så viktig angelägenhet när människor uteblev från församlingens sammankomster. Och jag tror att jag kan se den skada som tillfogades den lokala församlingen på så många nivåer när vi började se linjerna för medlemskap och medlemmars närvaro gå isär. Att ändra synen på närvaro i den lokala församlingen från att vara något som angår hela församlingen, till att bli ett privat ställningstagande, det vill säga något som inte församlingen har att göra med, har varit förödande för våra församlingar och i de många människors liv som inte längre kommer.
För närvarande har jag ännu fler frågor som går runt i mitt huvud, frågor kring bibelseminarier och “kristna ledare” som placeras ut på olika ställen varje veckoslut och pastorer som inte förstår församlingens betydelse. Jag tänker även på de stackars får som irrar runt som “konsumenter” från den ena församlingen till den andra. Om Herren vill kan det decennium som ligger framför oss bli lika intressant som det som vi just har bakom oss.
Not från redaktören: Denna artikel publicerades för första gången i jan/febr -2002:s utgåva av Modern Reformation och har här reviderats och publicerats med utgivarens tillåtelse. Du hittar Modern Reformation på www.modernreformation.org.
Av Mark Dever
Copyright 2021 9Marks. Used by permission.
Website: www.9Marks.org