Idag är det 300 år sedan George Whitefield föddes

Steven Lawson föreläser om George Whitefield, en av de mest inflytelserika väckelsepredikanterna genom historien.

Vilken glädje det är att vara här igen ikväll. Jag är tacksam för denna tid.
Vi fortsätter med att tala om “Det stora uppvaknandet”.
Väckelsen på 1730-40-talen bland de kolonier som kom att bli detta land.
En tid utan dess like i vår historia.
Aldrig sedan “Det stora uppvaknandet” har det hänt något som kan jämföras-
-med detta andliga verk som Gud drog över landets invånare.
På många sätt påverkar detta oss än idag.
Vårt land föddes ur reformationens eld och Guds inflytande hade en-
-fantastisk påverkan på detta land.
Under väckelsen fanns en man som Gud använde på ett mycket ovanligt sätt.
Han var mer känd bland kolonisterna än George Washington.
80% av dem hade sett honom med egna ögon och hade känt igen honom-
-om han skulle komma till deras koloni igen.
Denne var den store evangelisten George Whitefield.
Fick jag vara någon i kyrkohistorien, skulle jag vara George Whitefield.
Om jag fick ha lunch med någon, skulle jag välja Jean Calvin.
Men om jag fick leva någons liv, skulle alla andra få kliva bakåt-
-och George Whitefield skulle få kliva fram.
Charles Haddon Spurgeon, “predikanternas furste”, sade om Whitefield:
“Det finns ingen ände på det intresse som fäster vid en sån som Whitefield.”
“Ofta när jag läst om hans liv har jag känt tydlig tillkvickning.”
“Whitefield levde. Andra verkar bara halvt levande—men han var-”
“-full av liv, eld och kraft. Min egen förebild.”
Fantastiskt att höra från självaste predikanternas furste, Spurgeon.
Spurgeon sa, att förutom Jesus, hade han bara en förebild-
-för sin förkunnelse, och detta var George Whitefield.
För att förstå Spurgeons förkunnelse måste man först behärska Whitefields.
J.C. Ryle i 1800-talets England sa: “Jag tror inte att någon engelsman-”
“-har kommit upp till Whitefields nivå. Ingen förkunnare har varit så-”
“-populär i alla länder han besökt—England, Skottland och Amerika-”
“-som George Whitefield.”
Charles Wesley, metodismens grundare, sa på Whitefields begravningstal:
“Har vi läst eller hört om någon människa sedan apostlarna-”
“-vittna om evangeliet så vitt och brett, över så stor del av jorden-”
“-som George Whitefield?”
Dr. Martyn Lloyd-Jones sa: “George Whitefield är tveklöst den störste-”
“-engelske predikanten genom tiderna.”
Med andra ord, även Spurgeon står bakom Whitefield i kön.
Lloyd-Jones sa: “Ingen annan har arbetat flitigare i Guds rike-”
“-än George Whitefield. Han var ett fenomen!”
“Andra män har bara existerat. Whitefield levde!”
John Newton, som skrev “Amazing Grace” sa: “Om någon undrar vem som-”
“-är näst bäst, av de jag hört, skulle jag ha svårt att välja.”
Han kunde tänka sig många som kan klassas som den näst bäste predikanten.
Men han säger: “När det gäller förstaplatsen är Whitefield överlägsen-”
“-alla andra, så det är inte svårt att välja alls.”
Han verkade aldrig ha predikat förgäves.
“Överallt där han predikat finns det alltid någon som pekar på honom-”
“-som sin andlige fader.”
Det var bara vid ett tillfälle som Whitefield mötte Edwards.
Han kom till Northampton, ställde sig i predikstolen och predikade-
-i Jonathan Edwards församling, och Edwards vittnade om att-
-han bara satt och grät på första bänkraden.
Och Sarah Edwards, som fick höra så god förkunnelse varje vecka…
Sarah, Jonathans fru sa: “Jag har aldrig hört sådan förkunnelse!”
Robert Murray M’Cheyne, den store skotske predikanten, som dog 29 år gammal-
-och bokstavligen brände ut sig för Herren i sin evangelisationsiver sa:
“O om man bara fick leva en vecka av Whitefields liv!”
Vem var då George Whitefield?
Fortfarande som introduktion: Han föddes i Gloucester i England år 1714.
Han studerade i Oxford, där han gick med i “heliga klubben”—en grupp-
-studenter som möttes för bibelstudier.
John och Charles Wesley var också med i heliga klubben.
Dessa unga män samlades för att be, fasta och studera Bibeln-
-men inte en enda av dessa var omvända vid den tiden.
Det var först när han blivit 21 år som George blev omvänd-
-efter fem år av att ha sökt frälsningen.
Han läste Henry Scougals bok “The life of God in the soul of man”.
Detta är nog den bästa definitionen på pånyttfödelse som finns.
Pånyttfödelsen är Guds liv i människans själ.
Whitefield läste boken och Gud använde den för att föda honom på nytt-
-och ge honom frälsande tro till Kristus. Och inom 2 år-
-blev Whitefield kallad att predika evangeliet.
Hans förkunnelse elektrifierade genast London och Bristol-
-och 1748 gjorde han sin första resa till Amerika.
När han kom hit vid 24 års ålder blev han den mäktige evangelist-
-som for upp och ner för östkusten till häst, gick in på städers torg-
-höjde rösten och sa: “Jag har kommit hit för att tala om er själ.”
Han predikade Guds Ord med väldig kraft.
Han kom tillbaka till England 1740 som vi talade om förra kvällen.
Jag tror detta var den största predikoturnén efter aposteln Paulus.
Arnold Dallimore som skrev Whitefields biografi, säger:
“För dessa 31 år behöver man inte ge en årlig uppdatering-”
“-eftersom det ena året är likadant som det andra. Varje år närvarade Guds-”
“-välsignelse över hans liv och förkunnelse, och han dog 1770-”
“-i Newburyport, Massachusetts.”
I somras åkte jag till Newburyport och kyrkan där han ligger begravd.
Jag hade en konferens om utläggande predikan och hade hundra pastorer där-
-och Whitefield är begravd rakt under predikstolen.
Han ville bli begravd i den sista predikstolen som han predikade i.
Han ville dö predikandes.
Han dog klockan sex på söndag morgon innan han skulle predika.
Han hade just kommit ner från New Hampshire.
Hans sista predikan var 2 Kor 13:5 “Pröva er själva om ni är i tron”.
Whitefield dog där i Newburyport och hans kvarlevor är under predikstolen.
Vilken förmån att få stå där denne store gudsman nu är begraven.
Edwin Dargan har skrivit i boken “A history of preaching”:
“I predikohistorien efter apostlarna finns ingen större än Whitefield.”
Han var sådan.
Nu vill jag ägna resten av vår tid med att besvara denna fråga:
“Varför Whitefield?” Varför använde Gud honom på ett så enastående sätt?
Svaret är ju i slutändan helt enkelt: Guds suveränitet.
Av anledningar som bara Gud vet, genom Hans nåd och till Sin ära-
-reste Gud upp denne man för att bli den störste evangelisten i historien.
Men, från ett mänskligt perspektiv, vill jag ge er Whitefields 8 signum.
Vad som kännetecknade hans andliga liv och hans tjänst-
-så att vi kan se, att detta är varför Gud använde denne man.
Avsikten med detta är inte bara att inspirera och motivera oss-
-att bli använda av Gud just där han satt oss, utan att vi också-
-kan få en gnista i våra andliga liv på dessa åtta områden.
Detta bör sägas om var och en av oss här ikväll-
-oavsett vad Gud kallat er till att göra.
Låt oss börja titta på hans liv och svara på frågan: “Varför Whitefield?”
Nr. 1: Whitefield hade en unik hängivenhet till Kristus.
När man studerar honom måste man börja med hans egen fromhet och andlighet.
Vad vi än kan säga om hans begåvning kommer det efter hans gudsfruktan.
Whitefield hade ett hjärta som brann för Kristus.
Ingen ljumhet eller andlig apati här, inte.
Han hade en unik hängivenhet till Kristus.
I biografin skriver Dallimore: “Tänk dig Whitefield kl. 5 på morgonen-”
“-på sitt rum ovanför bokaffären. Han är på sina knän med sin bibel-”
“-sitt grekiska nya testamente och Matthew Henrys kommentarer framför sig.”
Som parentes—han studerade Bibeln på sina knän, för att han kände att-
-detta var den bästa utgångspunkten för att förstå Guds Ords sanning.
Dallimore fortsätter: Djupt koncentrerat, läser Whitefield ett stycke-
-på engelska, studerar ord och böjningar i grekiskan, och tittar på-
-Matthew Henrys utläggning av helheten.
Sedan kommer det unika, där han ber över varje rad och ord, både-
-på grekiska och engelska, och detta är hans unika passion för Herren.
Whitefield sa att när han blivit omvänd —”…började-”
“-jag läsa den Heliga Skrift på mina knän. Detta visade sig verkligen-”
“-vara mat och dryck för min själ.”
“Vi kan inte predika Kristi evangelium mer än vi upplevt dess kraft i våra-”
“-egna hjärtan.” Han förstod att ju djupare han kom i relationen med-
-Kristus, desto starkare kunde han predika evangeliet.
Det var djupet i hans tro som blev startpunkten för hans tjänst.
Han sa: “Lägg dig lägligt och gå upp tidigt. Ta tillvara på dyrbar tid.”
“Plocka upp bitarna så att inte en stund går till spillo.”
“Var mycket i privat bön, tala mindre med människor och mer med Gud.”
Han hade ett andaktsliv som förstorades av nåd. Han var en bönemänniska.
Han sa: “En hel natt bad vi och sjöng, och många gånger, vid midnatt-”
“-och en morgon när jag nästan slitit ihjäl mig med att predika och resa-”
“-gav Gud mig nytt liv och gjorde så att jag kunde be till honom-”
“-i en och en halv timme, och två timmar sammanlagt.”
Han var alltså en man som först sökte Guds rike och rättfärdighet-
-och litade på att Gud skulle ge honom allt det andra.
John MacArthur har sagt: “Ta hand om djupet i din tjänst och låt Gud-”
“-ta hand om bredden.”
Många predikanter försöker fylla byggnaden istället för predikstolen.
Whitefield tog hand om djupet i sin vandring med Herren.
Inte konstigt att Gud använde honom så mäktigt—för som en stor ek-
-sprider sina grenar, hade han satt djupa rötter i Guds Ord och Jesus.
Innan jag fortsätter—kan du säga så om ditt andliga liv? “Detta gör jag.”
“Jag glömmer det som är bakom och fortsätter framåt: Guds kallelse-”
“-uppåt i Kristus Jesus.” Gud, ge oss i denna generation män och kvinnor-
-som kan säga: “Detta gör jag.”
Detta var Whitefield: En enastående hängivenhet till Kristus.
Nr. 2: Whitefield predikade ett kompromisslöst evangelium.
Whitefield stormade scenen och predikade Herren Jesu Kristi kors.
Han predikade pånyttfödelse, ett blodigt kors, en tom grav och en upphöjd-
-Herre och Frälsare: Jesus Kristus.
Korset var centralt i hans predikan och kontentan av hans teologi.
J.C. Ryle sa: “Få män har gett åhörarna så mycket vete och så lite agnar.”
Pausa där. Whitefield stod inte bara och mässade utan innehåll.
Allt han sa var guld eftersom det på olika sätt pekade mot Kristi kors.
Ryle sa: “Han talade inte för sitt parti, sin sak, intresse eller ämbete.”
Han talade ständigt om din synd, ditt hjärta och Herren Jesus Kristus, den-
-helige Ande, och behovet av omvändelse, tro och helgelse.
Han utbrast alltid: “O, Jesu Kristi rättfärdighet!”
Ryle fortsätter: “Whitefields predikan var levande.”
Det fanns tydlighet i hans predikan, som var enorm när han predikade.
Han såg ingen vits med att tala över huvudet på folk och bli missförstådd.
Han sa: “Jag siktar alltid mot hjärtat.”
Ryle sa att hans predikan var levande och enkel. Åhörarna, oavsett vad de-
-tyckte om hans lära, kunde alltid förstå vad han menade.
Hans predikostil var enkel, vanlig och samtalande.
Han talade aldrig över huvudet på folket. Han stod fast i att predika-
-evangeliet om Jesus Kristus.
En kvinna kom en gång fram och frågade: “Varför säger du hela tiden-”
“-att vi måste bli födda på nytt?”
Whitefield sa: “Kära damen, det är för att ni måste bli födda på nytt!”
“Den som inte blir född på nytt kommer inte in i himmelriket.”
Han förstod att Kristi kors är centralt, i främsta rummet.
Han förstod att han var en ambassadör för det Nya Förbundet.
Han sa: “Predikanter predikar aldrig så bra som när de är under korset.”
“Kristi Ande vilar över predikanten när denne upphöjer Kristi kors.”
“Många följer rutiner och mönster som de tror ska ta dem till himlen-”
“-men om man granskar dem, har de Kristus i huvudet men inte i hjärtat.”
På många platser där han predikade, förtydligade han att det är möjligt-
-att ha en intellektuell kunskap om kristen tro men inte känna Kristus.
Han förstod att det är möjligt att bekänna Kristus men inte ha Kristus.
Det var möjligt att ha sitt namn i kyrkans matrikel, men inte i Livets bok.
Så han fortsatte predika evangeliet för kyrkfolk såväl som förlorade.
Han höll faktiskt Englands prästerskap ansvariga och sa till dem:
“Om ni inte blir födda på nytt kommer ni inte in i himmelriket.”
“Goda gärningar? Kommer man till himlen genom goda gärningar?”
“Det är lättare att klättra till månen på ett rep av sand-”
“-än att lita på mina goda gärningar.”
Han predikade nåd, han predikade Kristus, Reformationens “sola”:
Sola gratia, sola fide, solus Christus, soli Deo gloria.
Han visste att frälsning är av nåd allena genom tron allena-
-på Kristus allena, om det ska vara Gud allena till ära, om nåt tillägg-
-till tron eller nåden görs, förvanskas evangeliet, Guds ära attackeras.
Whitefield predikade detta kompromisslösa evangelium, Kristi herravälde.
Omvändelsen är ett måste: Ingen kan bli frälst om de inte-
-ångrar och vänder om från sina onda vägar och flyr till Kristi kors.
Ska Gud använda oss där vi är i Kristi kropp, för att vittna-
-om Kristus—måste vi vara helt tydliga med att frälsning är helt av nåd.
Det finns inte frälsning i någon annans namn, som Petrus sa:
“Det finns inget annat namn under himlen genom vilka vi blir frälsta.”
Jesus sa: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern-”
“-utom genom mig.” Paulus sa: “Gud är en, och en är medlare-”
“-mellan Gud och människa: Människan Jesus, som gav sig som lösen-”
“-för alla—vittnesbördet som avlades när tiden var inne.”
Vi predikar Kristi centralitet, Kristi företräde, Kristi exklusivitet-
-Kristi suveränitet och myndighet—vi predikar Kristus och honom korsfäst.
Detta var blixten och dundret i Whitefields predikan.
Det är ett tredje signum jag vill visa er ikväll.
Detta behöver vi återupptäcka i vår tid.
Nr. 3: Whitefield predikade med passionerad glöd.
På Whitefields tid hade predikan urartat till en torr ritual-
-där man enbart läste sina anteckningar i predikstolen.
Whitefield stormade scenen och predikade, förmanade, vädjade, lockade-
-kallade, bönade, grät—hans hjärta blödde när han predikade.
Det var inget filosofiskt läsande av anteckningar i hans församling.
Hans kroppsspråk var tydligt, han behärskade engelska språket med kraft-
-och hans publiknärvaro var övernaturlig.
Han tycktes resa sig ännu högre när han skulle predika sin mästare-
-Herren Jesus Kristus.
J.C. Ryle sa att “han predikade och röt som ett lejon.”
Whitefield sa att kyrkan sover. Engelska kyrkan på hans tid sov tungt.
Några år tidigare, 1662, i “den stora fördrivningen”-
-blev 2000 puritanska pastorer utkörda från sina predikstolar på en dag-
-av Karl II. Det var en tid då oomvända män stod i predikstolarna.
Finkänsliga män predikade för finkänsligt folk att vara mer finkänsliga.
När Whitefield kom och predikade sa han: “Kyrkan sover. Bara en hög röst-”
“-kan väcka den från dess slummer.”
Ryle sa att Whitefields själ var full av passion, hjärtat fullt av eld.
Undertryck skulle innebära utsläckning. John Wesley sa att han hade en-
-brinnande iver som inte skådats sedan apostlarnas tid.
Martyn Lloyd-Jones beskrev det som iver, eld, passion.
Han var en mycket övertygande och varnande predikant.
När han stod och predikade rördes han ofta till tårar samtidigt.
Han sa: “Ni klandrar mig för att jag gråter, men hur kan jag hjälpa det-”
“-om ni inte ens gråter för er egen själ!”
“Fastän era odödliga själar är på fördärvets brant!”
Han var som Kristus som såg Jerusalem: “Åh! Jerusalem, Jerusalem!”
“Jag har velat samla er som hönan samlar sina ungar!”
“Om ni bara visste vad denna dag betyder!”
Whitefield rördes till att kalla de förlorade att tro på Herren Jesus.
Ryle sa om Whitefields passion: “Predikan sågs som en religiös konstform.”
“När Whitefield uppträdde återupplivade han den.”
“Han gjorde den till vad den alltid varit tänkt till att vara.”
“En desperat vädjan till ett folk som går förlorat, som konfronterar dem-”
“-med den levande Gudens ord.”
David Hume, den kände skotske filosofen, känd som skeptiker och agnostiker-
-blev utmanad en gång då han gick för att höra Whitefield.
Någon kom fram och sa: “Aha! Du ska höra Whitefield predika.”
“Jag trodde inte du trodde på evangeliet.” Hume svarade med de kända orden:
“Jag tror det inte, men Whitefield gör det. Jag vill höra honom predika.”
Kristendomen är så smittsam. När vi brinner för Herren kommer andra-
-bara för att se oss brinna.
Dallimore skriver: Whitefield lärde den evangeliska världen ett nytt sätt-
-att predika på. På en tid då predikanterna saknade iver och var-
-ursäktande, predikade han evangeliet med aggressiv iver och djärvt mod.
Han tände eld på människosläktet.
Detta är något jag tycker det är ett desperat behov av i denna tid.
Att en generation predikanter reses upp av vår suveräne Herre-
-som står upp och predikar Guds Ord, som om själar verkligen stod på spel.
Som predikar, som Richard Baxter sa, som en döende man till döende män-
-som om det var sista gången han predikade.
Sådant vittnesbörd ska vi ha, med familj, grannar, kära och arbetskamrater.
Det måste finnas mer tårar i våra ögon—inte bara intellektuell apologetik-
-utan att vi blöder inombords för deras frälsning.
Ett fjärde signum för Whitefields ovanliga iver.
Nr. 4: Whitefield hade en överlägsen teologi.
Whitefield trodde alltså på Guds suveränitet i frälsningen. Förstå detta:
Ingen predikotjänst kan bli starkare än sin teologiska grund.
Whitefield predikade Gud allsmäktigs överlägsna höghet och suveränitet.
Han var en av många män: Luther, Calvin, Knox, Owen, westminsterteologerna-
-Matthew Henry, John Bunyan, John Newton och Jonathan Edwards.
Whitefield var alltså kalvinistisk. En term som betyder “Gud är Gud”.
Whitefield såg Gud i allt: naturen, historien, frälsningen, domen.
Han såg Gud styra allt. Av Honom och genom Honom och till Honom är allt.
Äran åt Gud i evighet, amen.
Han visste att Gud gör allt som han beslutar. Att Gud höjt sin tron-
-i himlarna och att han enväldigt härskar över allting.
Han visste att Gud får allt att samverka till det goda-
-och att de som Han kände på förhand, utsåg Han också på förhand-
-och dessa kallade Han också; och dessa rättfärdigade Han-
-men dessa ärade Han också. —Från evighet till evighet är du Gud!
Whitefield var full av Gud och Guds suveräna nåd.
Han sa att varje lära som kommer från Gud leder till Gud.
Han förstod att Bibelns undervisning skulle avtäcka Guds majestät.
I ett brev till en Mr Hervey angående predestinationsläran-
-svarade Whitefield: “Låt mig råda käre Mr Hervey att lägga bort alla-”
“-fördomar och läsa och be över Paulus’ brev till romarna och galaterna-”
“-och låt honom sedan tala om för mig vad han tror om predestination.”
Med andra ord, det står där i Bibeln. Du måste själv möta det, Mr Hervey!
Det är inte mitt ord, det är Guds Ord. Jag är bara budbäraren.
Och meddelandet är: Gud är suverän.
Whitefield sa att utkorelseläran fyller min själ med helig eld.
Han hade ingen känslolös tro på Gud i nådens läror.
Han såg Guds utväljande kärlek och oemotståndliga nåd och sa:
“Det tänder min själ med helig eld!”
“Inget annat än reformationens läror kan göra detta. Kristus är allt-”
“-människan är intet. Hon har en fri vilja att gå till Helvetet-”
“-men ingen att gå till Himlen, förrän Gud verkar i henne-”
“-så att hon vill och gör det som är hans goda vilja.”
Jag älskar hans predikan om Sackaios’ omvändelse.
Skaffa en kopia, skriv in på Google och läs “The Conversion of Zaccheus”.
Jag har inte predikat en dag i mitt liv, jämfört med George Whitefield.
Han talar om hur Kristus går längs vägen och ser sykomoren och Sackaios där.
Whitefield säger: “Hade Kristus kunnat missa Sackaios i sykomoren?”
“Nej, för han kände honom sedan evighet. Hur skulle han kunna missa honom?”
Whitefield sa: “Jesus kände mig sedan evighet och har gett mig frälsningen.”
“Jag omfamnar det kalvinistiska systemet—inte på grund av Calvin-”
“-utan Jesus Kristus har lärt mig det.”
Har du blivit lärd av Guds Ande genom Guds Ord? Har du tagit reda på-
-Bibelns stora sanning? Ser du vilken plats Gud har i vår frälsning?
Kan du säga: “Genom Guds nåd är jag vad jag är”? Eller: “Det är inte av-”
“-den som vill eller springer, utan av Gud, som förbarmar sig.”
J.C. Ryle sa: “Styrkt av att läsa Bibeln, reformatorerna och puritanerna-”
“-greppade Whitefield gradvis de stora, sammanhängande sanningarna.”
“Faderns utväljande kärlek, Sonens död för dem Fadern gett honom-”
“-och Andens osvikliga verk i att föra frälsning till de som skulle få den.”
“Dessa nådens läror var centrala i hans gärning och teologin-”
“-för den rörelse som påbörjades under hans predikan 1737.”
Jag glömmer aldrig när jag studerade Whitefield på seminariet-
-och ljuset gick upp för mig…
…att reformationen, det stora uppvaknandet och puritanernas tid-
-var tre stora tidsåldrar som tändes av män som trodde på-
-Guds suveräna nåd i frälsningen.
Och att om vi ska få en ny väckelse, och se en ny gyllene tidsålder-
-som puritanerna och reformatorerna-
-måste kyrkan komma tillbaka till sin upphöjda syn av Guds överhöghet.
Gud älskar att välsigna när hans namn förstoras och hans ära upphöjs.
Predikanter, församlingar och verksamheter som upphöjer Guds namn-
-är de som får se Guds övernaturliga kraft över sig.
Han sa: “Jag måste predika Kristi evangelium, vilket jag inte kan-”
“-utan att tala om utkorelsen.”
Kyrkohistorikern Mark Noll sa: “Han predikade om den bundna viljan-”
“-Guds utväljande kraft och den definitiva försoningen, men han erkände-”
“-i ett brev till John Wesley: ‘Jag har inte läst något Calvin skrivit.'”
“Jag har min lära från Kristus och hans apostlar. Jag blev lärd av Gud.”
Han sa: “Vi föds som arminianer—vi blir födda på nytt till kalvinister.”
Jag gillar detta.
Stephen Mansfield sa: “För Whitefield var predestination den största-”
“-anledningen till att vara ödmjuk, lydig och tacksam.”
“Detta var kalvinismens härlighet och Whitefield njöt av den.”
Kalvinismen brann i hans tjänande—han bar den passionerat till folken.
Detta är Whitefields överlägsna teologi. Jag får skynda mig.
Nr. 5: Whitefield hade en evangelistisk inriktning.
Jag har redan nämnt det, men Whitefield skördade själar, fiskade människor.
Han drog nätet med skicklighet i sin evangelieförkunnelse.
Han sa att hela världen är hans socken.
“Vart än min Mästare kallar mig, ska jag gå och predika evangeliet.”
Han hade en sådan börda för själar att han sa: “O Herre, ge mig själar-”
“-eller ta min själ!” Han sa: “Jag kan inte behaga min Mästare mer-”
“-än när jag står för att undervisa åhörarna på öppna fält.”
Enligt Lloyd-Jones var Whitefield först med att inse att Kristi tjänare-
-måste arbeta som fiskare. De ska inte vänta på att själar kommer till dem.
De måste gå efter själar och få dem att komma in.
Han satt inte ledigt vid eldstaden som en katt en regnig dag-
-och sörjde över landets ondska. Han dök i hålor efter syndare.
Han tog fatt människor i synd för att visa Kristus för dem.
George Whitefield var en man som var aggressivt i rörelse-
-och gick till folk och predikade evangeliet för dem.
Ni har säkert hört om Nathan Cole, bonde och snickare i Connecticut, som-
-bodde ca 20 km från Middletown där Whitefield skulle predika 23 okt 1740.
Lyssna på denne mans resa från farmen för att höra Whitefield predika.
Jag arbetade på åkern, släppte redskapet jag höll och sprang hem till frun-
-för att snabbt göra oss redo att åka och höra Whitefield i Middletown.
Sedan sprang jag till hagen för att hämta min häst så fort jag kunde.
Jag var rädd att komma för sent för att höra Whitefield.
Jag tog min fru och satte iväg så snabbt som hästen orkade-
-och när hästen blev trött, klev jag av och satte min fru i sadeln-
-och bad henne rida så fort hon kunde och inte stanna förrän jag sa till.
Och jag sprang efter tills jag inte orkade mer, och satt upp igen.
Jag var rädd att komma för sent till predikan—vi skulle ta oss 20 km-
-på lite över en timme.
Det låter som när folk försöker ta sig till er kyrka, va?
Jag såg framför mig ett dammoln; först trodde jag det kom från floden-
-men närmare vägen hörde jag ett lågt muller och fick se att oljudet-
-kom från hästar som galopperade på vägen—dammolnet kom från hovarna.
Alla är på väg i full fart på sina hästar för att höra Whitefield predika!
Dammet steg 10-15 m i luften över kullar och träd, och när jag var ca 100 m-
-från vägen, såg jag en strid ström av hästar och deras ryttare.
Knappt en häst mer än en längd bakom en annan…
Alltså som ett bilavstånd mellan hästarna…
Jag såg en lucka…
…låter som någon som försöker komma på motorvägen under rusningstid!
Jag såg en lucka mellan två hästar där jag kunde slinka in.
Min fru sa att våra kläder blir förstörda. “Se så vi ser ut!”
Framme vid församlingshemmet såg vi en stor folkskara. 3-4000 människor.
Jag såg mig om mot den stora floden och såg färjorna åka fram och tillbaka.
Så såg jag Mr Whitefield ställa sig på podiet…
…en ung, smal, smärt ungdom framför några tusen människor, med djärv-
-uppsyn. Jag hade hört hur Gud var med honom överallt och förstod allvaret.
Jag blev full av fruktan innan han ens hade börjat predika-
-för han såg ut att vara klädd med myndighet från den store Guden.
Ett behagligt lugn vilade över hans ansikte. Predikan gav mig hjärtsår.
Genom Guds välsignelse blev min gamla grund uppbruten-
-och jag såg att min egen rättfärdighet inte kunde rädda mig.
Detta handlar om en opånyttfödd man—som nästan sätter livet till-
-under det stora uppvaknandet, för att höra predikanten tala om-
-Kristi rättfärdighet som den enda räddningen för syndare.
Detta är George Whitefields evangelistiska inriktning.
Nathan Cole skriver att han genom tron blev iklädd Kristi rättfärdighet.
Han såg att hans egen rättfärdighet var smutsiga trasor inför en helig Gud.
Och att det var genom tro på Kristus som han blev godtagbar för Gud.
Lloyd-Jones sa: “Låt oss en gång för alla ta slut på lögnen som säger-”
“-att kalvinism och evangelisation inte går att förena.”
Den störste evangelisten som England någonsin skapat var kalvinist!
Spurgeon, den störste evangelisten på förra århundradet bekänner-
-att han haft Whitefield som förebild och han var också kalvinist!
Vi ser historiens dokumentation. Den stora missionsrörelsen utgick från män-
-som stod för nådens läror—och vill vi se en ny evangelistisk inriktning-
-i vår tid, måste vi först förkasta “lätt tro”, “billig nåd”-
-och än en gång förtydliga att Gud är den utväljande, återlösande, kallande-
-betryggande, bevarande Frälsaren för sina utvalda.
Ett sjätte signum. “Varför Whitefield? Varför använde Gud denne man?”
“Vad var det med honom?”
Nr. 6: Whitefield hade en okuvlig ande.
Whitefield var driftig. Det är svårt att hitta någon i kyrkohistorien-
-som ägnade sig så mycket åt att predika Kristi härlighet. Han kastade sig-
-in i Herrens verk. Fick han inte predika i kyrkan gick han ut på fältet.
Blev han jagad av en arg pöbel, stod han emot hoten och fortsatte predika.
När han gått kors och tvärs över en kontinent tog han ett skepp och-
-fortsatte till nästa.
Han hade en outtröttlig drift att predika Kristi evangelium.
En sak jag lärt mig från kyrkohistorien…
…de män och kvinnor som Gud använt var flitiga, energiska människor.
Människor som förbrukade sig själva för Kristi sak.
De var inte lata, de hasade inte genom livet.
Den som Gud använt mäktigt har varit en man eller kvinna som högst-
-varit hängivna åt Kristus och haft en okuvlig ande. Whitefield sa:
“Jag är som bäst när jag är på bristningsgränsen för Gud.”
“Jag är ständigt jäktad och hinner knappt äta bröd.”
En del lever för att äta och andra äter för att leva…
Whitefield var en man som bara åt för att leva och predika.
“Var inte rädda om era svaga kroppar. Vi är odödliga tills vi är färdiga.”
“Kristi arbetare måste leva genom mirakel.”
“De pressade sig själva för Kristi sak och bara Gud höll dem uppe.”
“Om inte, får jag inte leva alls, för Gud vet vad jag utstår dagligen.”
“Mina ständiga kräkningar tar nästan livet av mig. Och det enda botemedlet-”
“-är att predika.”
Predikan tog livet av honom, predikan återupplivade honom. Han sa:
“Ju mer vi gör, desto mer kan vi göra. Varje handling stärker vanan.”
“Den bästa förberedelsen för söndagens predikan är att predika varje dag.”
Ryle sa: “Det har nog aldrig funnits någon annan som lika mycket-”
“-förbrukade och förbrukades för Kristus.”
Sju resor till Amerika. Tretton gånger korsade han Atlanten.
Han tillbringade nästan tre år av sitt liv till havs.
Jag läste häromnatten om hans sista resa från London.
Sista predikan han höll i England, innan han skulle kliva på skeppet-
-på sin sista resa, sa han: “Det är alltid på skeppet jag möter Djävulen.”
Han mötte sådant motstånd när han var på det lilla skeppet…
Han sa: “Jag blev hedrad genom att få stenar, jord, ruttna ägg, kattdelar-”
“-kastade på mig.”
I England och Skottland brukade det vara öppna fält med marknader.
Köpmännen kom dit för att tjäna pengar. Det fanns spel och tävlingar-
-och allt möjligt för att tjäna pengar på de som kom dit.
Whitefield såg de stora skarorna och satte upp sin lilla predikstol-
-rakt bredvid spelen. Och så predikade han evangeliet om Jesus Kristus.
Han var så övertygande och brinnande att folket lämnade stånden och kom-
-för att lyssna på hans predikan.
Köpmännen blev så arga att de började kasta döda djur på Whitefield.
De tog blod från djuren och kastade på honom, och dynga och allt de kunde-
-för att distrahera honom från att predika. Men han sa bara:
“Det fick mig att lita på Herren ännu mer.”
“Jag blev bara ännu mer koncentrerad på Herren Jesu Kristi kors.”
Whitefield sa: “Vi är odödliga tills vårt arbete på jorden är slutfört.”
Det finns ett antal dagar jag har att leva här på jorden.
Och under denna tid som Gud sedan evighet bestämt åt mig-
-vill jag leva maximalt för Kristus!
Och jag kommer inte tas härifrån till nästa värld förrän den utsatta tiden-
-är inne för mig att dö.
Var finns män som denne idag? Han sa:
“Jag är trött av arbetet, men jag är aldrig trött på arbetet.”
“Jag vill hellre slitas ut än rosta sönder.”
“Församlingsledarna vill kasta ut mig,” han fick alltså inte predika där.
“Så jag går ut på vägar och stigar och uppmanar skökor, publikaner-”
“-och syndare att komma in, så att Mästarens hus blir fullt.”
När han var i London predikade han varje morgon kl. 6.
London vaknade till Whitefield, och det sades att om man gick ut på gatorna-
-nära Haymarket, var det så mycket facklor och folk som gick i mörkret-
-på väg för att höra Whitefields predikan, att det såg ut som-
-att det var kväll och att folk skulle till teatern. Men det var 05:30-
-och folk skulle höra på Whitefield. Fantastiskt.
Whitefield sa: “Jag ska predika som en döende man för döende människor.”
Jag skulle så gärna vilja leva för evigt för att predika Kristus-
-men jag skulle dö för att vara med honom.
En gång sa han: “Låt mig dö predikandes.”
“Jag hoppas dö i predikstolen, eller strax efter att jag lämnat den.”
I Whitefields liv finns en så beundransvärd egenskap, att vara så såld-
-på Guds vilja i sitt liv, att han kastade sig in i Guds kallelse.
Nr. 7: Whitefield fick en övernaturlig kraft.
Hur förklarar man Whitefields predikan och uthållighet utan-
-ett enormt mått av den helige Andes kraft över hans tjänst?
Whitefield hade själv inte förmågan—den kom från Gud. Han var-
-en ödmjuk tjänare, ett bräckligt kärl, fullt av gudomlig smörjelse.
Han var ett levande exempel på 1 Tessalonikerbrevet 1:5.
Hans predikan kom i den helige Andes bevisning och kraft och full visshet.
Martyn Lloyd-Jones kommenterade Andens kraft i Whitefields liv sa:
“Det är stor skillnad mellan att yttra sanningar och predika.”
“Man kan ha ett korrekt och ortodoxt budskap. Men det innebär inte att-”
“-man predikar.”
Lloyd-Jones fick frågan om skillnaden mellan predikan och undervisning.
Han svarade: “Om du måste fråga om skillnaden, har du uppenbarligen inte-”
“-hört någon predikan!”
Om du hört predikan i Andens kraft, så hade du aldrig frågat om skillnaden.
Whitefield var ett levande exempel på andefylld predikan.
Lloyd-Jones berättar om den gång då Whitefield predikade i Kingswood-
-vilket var en kolgruvestad. Han ställde upp sin predikstol på fältet-
-och ryktet spred sig, och gruvarbetarna kom ut som myror ur jorden.
Deras ansikten var kolsvarta av kolen, Whitefield predikade pånyttfödelse-
-och om Herren Jesu Kristi nåd. Han tittade på alla gruvarbetare-
-och såg hur de hade vita streck längs kinderna. Då insåg han att de-
-kommit under Andens överbevisning och att det var tårar som rann nedför-
-kinderna på dessa grova och svärande män, som blivit avslöjade genom-
-Guds Ord, och när korset upplyftes, att Kristus kommit för de förlorade.
Att Gud visat sin kärlek, att medan vi ännu var syndare dog Kristus för oss-
-och kallar dem till omvändelse, den trånga porten till livet.
De var under Guds Andes och Ordets kraft. Deras samveten blev krossade-
-och deras hjärtan genomborrade.
Precis som på pingstdagen, då det högg i deras hjärtan och de frågade:
“Vad ska vi göra?”
Ångra er och få syndernas förlåtelse.
Jag berättade förut för de äldste här innan kvällens gudstjänst-
-om Samuel Davies som efterträdde Jonathan Edwards som rektor på Princeton.
Samuel Davies, själv en stor predikant, skulle samla pengar till Princeton.
Han tog ett skepp med Gilbert Tennent, en annan stor evangeliepredikant-
-och korsade Atlanten till London för att samla pengar från de rika.
De åkte genom flera svåra stormar och Davies trodde skeppet skulle knäckas.
Han visste att de inte skulle överleva vågorna på Atlanten.
Men han sa: Genom Guds nåd kom vi fram, och när vi kom till London-
-frågade vi om Whitefield var där.
Londonborna hade byggt det s.k. “Whitefield’s Tabernacle”.
Varje gång Whitefield var i London skulle han predika i denna byggnad.
Här predikade han måndagar-torsdagar och många gånger på Herrens dag.
Svaret Samuel Davies fick var “Ja, han är i stan.” De gick för att höra.
Samuel Davies reaktion: Det blev tydligt för mig snart nog-
-att Mr Whitefield måste ha haft en särskilt upptagen vecka.
Uppenbarligen hade han inte hunnit förbereda sin predikan riktigt.
Ser man till strukturen och tankegångarna var det väldigt bristfälligt.
Det var en usel predikan. Men smörjelsen var så stark att jag gärna-
-skulle riskera skeppsbrott på Atlanten många gånger om, bara för att få-
-vara där och komma under dess härliga inflytande.
Det kan inte förklaras utan med Guds kraft som välsignade Ordets predikan.
Tänk dig ett seminarie, där studenten håller en predikan som skoluppgift.
Och predikan blir dissekerad… “Utformningen var lite sådär…”
“För många punkter här… introduktionen var lite för lång…”
Hur lätt det är att dissekera predikokonsten.
Men när den åtföljs av Guds Andes kraft, som vilade över Whitefields liv-
-sa Davies Jag skulle riskera skeppsbrott många gånger om, bara för att-
-få vara under Andens övernaturliga kraft när Whitefield predikade.
Sista rubriken, sedan är vi färdiga.
Whitefield hade en självutplånande ödmjukhet.
Whitefield var en fantastiskt ödmjuk man. Inte för att han sa så…
…utan för att det var kristallklart när man såg hans liv.
Han framhävde aldrig sig själv. Han sökte motsatsen. Han ville bara-
-att Kristus skulle bli ärad. Han ville inte tillåta en kristen institution-
-eller samfund bli uppkallat efter honom. Han sa:
“Jag är mindre än de allra minsta.”
Det sista pappret vi har som han har skrivit på slutar likadant som han-
-nästan avslutade alla brev:
Jag är minst av alla Herrens tjänare. George Whitefield.
Han sa: “Låt Whitefields namn försvinna och Kristi namn bli ärat.”
“Låt Whitefields namn dö, så att Kristi sak får leva.”
Lloyd-Jones sa att han var precis som Calvin, en mycket ödmjuk man.
Han sa: “Jag är uslare än uslast, och är häpen över hur Han anställt-”
“-ett sådant kräk som jag.”
Gud använder prövningar och tragedier för att krossa gudsmänniskan.
Alla som Gud har använt mäktigt har han först krossat.
Likadant var det för Whitefield. 1744 var han så fattig, efter att ha-
-tagit hand om ett barnhem i Georgia, och alla hans pengar gick-
-till att ta hand om barnen på barnhemmet.
Han var så fattig att han sa till sin fru Elizabeth att ta sonen John och-
-åka från London till Wales och leva i en pytteliten stuga.
De satte sig i en vagn, ouppvärmd, och reste längs landsvägar-
-i den kalla vintern. Sedan kom de genom Guds försyn till Gloucester.
Till värdshuset där George Whitefield själv hade blivit född.
Hans mor ägde det tills hon blev pank. Whitefields bror köpte det.
De stannade där och upptäckte att hans enda barn hade dött.
Hans fyra månader gamla son var död.
George kom dit. Han berättar: “Vi knäböjde, bad och grät mycket.”
“När han dött i huset där jag fötts, lades han i kyrkan där jag döptes.”
“Där jag först tog nattvard och där jag först predikade.”
Det var ett så hårt slag för George att han haltade resten av livet.
Det var i hans svaghet som Gud gjorde honom stark.
Gud ger prövningar och tragedier i våra liv, men inte utan syfte.
Gud hade bara en Son, och han var bestämd att dö på korset för våra synder.
Gud använder de motstånd och svårigheter vi möter, för att helt krossa oss-
-så att vi, som brustna kärl, kan användas för evangeliet om Kristus.
När vi tänker på George Whitefields liv ikväll…
En man med unik hängivenhet, ovanlig iver, evangelistisk inriktning-
-överlägsen teologi… låt oss påminnas om hur beroende han var av Gud-
-och sin själs fromhet, när han levde i gemenskap med Gud.
När jag nu avslutar detta budskap, vill jag uppmana oss alla.
Den som upphöjer sig ska bli ödmjukad, den som ödmjukar sig blir upphöjd.
Vägen till toppen i Guds rike är vägen till botten.
Vi måste bli fattiga om vi vill bli rika. Vi måste dö om vi vill leva.
Vi måste ge för att få, förneka oss själva, ta upp korset och följa-
-Herren Jesus Kristus.
Whitefields liv lär oss att det är stor ödmjukhet och beroende av Herren-
-som Gud använder så mäktigt. Och vem vet hur Gud skulle använda dig-
-om du ödmjukar dig inför nådens tron.
Må Herren välsigna våra hjärtan genom studiet av denne man-
-som blivit fångad av nåden och användes av Mästaren så mäktigt. Låt oss be.
Fader i Himlen, vi tackar dig för att du reste upp George Whitefield-
-i hans bestämda tid i historien. Så begåvad, men desto mer gudfruktig.
Så full av Kristus. Så ödmjuk. Så läraktig. Så hängiven, så överlåten-
-till Herren Jesus Kristus.
Fader jag ber att du reser upp ibland oss, unga män, som sänds ut-
-för att bli använda för ditt verk.
Jag ber att du avskiljer åt dig själv män som predikar som Whitefield-
-för nästa generation.
Må de bli uppsökta av dig ikväll. Jag ber för oss alla, att var du än-
-kallat oss att tjäna dig—må vi göra det med hela vårt hjärta, hela vår-
-själ, hela vårt förstånd och av all vår kraft.
Låt oss helt ge oss själva till ditt evangeliearbete.
Välsigna denna församling och alla församlingar som folk här tillhör.
Och använd oss för att nå denna förlorade och döende värld med-
-Kristi evangelium. Vi ber i hans namn. Amen.