Jesus vädjar för troende. Detta är en klassisk, om än ofta försummad, del av kristen teologi. Förbönen var en del av Kristi jordiska verksamhet (Joh 17, Luk 22:32) och Skrifterna lär att han nu vädjar för vår sak från himlens tron i sitt upphöjda liv där ovan (Rom 8:34, Hebr 7:25, 1 Joh 2:1). Men vad betyder detta egentligen, och hur är detta värdefullt för vardagslivet?

För att få hjälp med att förstå Kristi vädjande och dess praktiska betydelse korresponderade jag med D. A. Carson, medgrundare och ordförande i The Gospel Coalition och forskningsprofessor i Nya testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School.

Vad är Kristi vädjande och var lär Bibeln tydligast om detta?

Kristi vädjande tjänst framställs tydligast i Hebr 7:25. På grund av hans verk en gång för alla på korset och hans eget eviga uppståndelseliv lever Kristus för evigt för att vädja för vår sak. Detta kallas ofta för Kristi översteprästerliga tjänst. Teman som rör detta är kanske som starkast i Hebréerbrevet, men jag kommer även att tänka på andra passager. Exempelvis benämns ofta Joh 17 som Jesu ”översteprästerliga förbön”. Även om detta inte är vad Johannes uttryckligen kallar den för, handlar Joh 17 uppenbart om hur Jesus ber för sitt folk – d.v.s. han ägnar sig åt att vädja för deras sak i detta kapitel.

Man kan ju tänka sig Jesu översteprästerliga tjänst i breda termer. Vi kan börja med bilderna som vi får i Gamla testamentets föregångare. Översteprästen i GT, exempelvis, hade uppgiften på försoningsdagen att ta tjurens och bockens blod in till det allraheligaste och stänka det på förbundsarken. Som överstepräst tar Kristus sitt eget blod in i det himmelska tabernaklets närvaro. Men Skriftens olika tankebanor är komplicerade och sammanflätade: Jesus är inte bara översteprästen utan även påskalammet som offrades, kungen från Davids hus, det sanna templet, det sanna Israel, och mycket, mycket mer. Detta betyder att Jesus inte kan vara överstepräst på exakt samma sätt som översteprästen i GT: i GT löper banorna separat (även om de är sammanflätade), medan så många av dessa banor i NT ofta flätas samman på ett sådant sätt att de alla pekar på Jesus. Detta innebär att förhållandet mellan förebilderna i GT inte alltid fungerar i NT. Så, exempelvis, är Jesus det sanna tabernaklet (Joh 1:14), det sanna templet (Joh 2), den sanne prästen och det sanna offret. Dessa bilder kan konfigureras på varierande sätt: i Hebréerbrevet tar han sitt blod in i det himmelska templet för att visa det för Gud. Här är han alltså översteprästen men inte templet. Överstepräst och offer, överstepräst och tempel, överstepräst och kung – Jesus är allt detta, men konfigurationerna varierar. Så att tala om Jesu översteprästerliga tjänst blir snart väldigt rikt, sammanflätat med många GT och NT-teman, som i stort kretsar kring korset.

Men när vi fokuserar på att Jesus, vår överstepräst, vädjar för vår sak, blir temana mycket mer fokuserade. Men ändå måste vi skilja mellan Jesu bön för sitt folk innan han gick till korset, som han frambar i ljuset av sin kommande försoning, och vad Hebr 7:25 syftar på, som tydligt föreställer Jesu vädjan för hela sitt folk i korsets kölvatten. Detta är vad jag ska fokusera på i resten av mina anmärkningar.

Hur förhåller sig Kristi vädjande tjänst till hans försonande verk på korset?

I sammanhanget visar Hebr 7:25 hur Kristi vädjande tjänst äger rum i korsets kölvatten. Kristus offrades en gång för alla – det behöver inte upprepas som de årliga offren på Yom Kippurim. Vidare kan det sägas att Jesus, till skillnad från GT:s överstepräster har ett permanent prästämbete. Han lever för evigt och döden kan inte ta honom ur tjänst. I det bredare sammanhanget är hans prästämbete överlägset eftersom det är i linje och likhet med Melkisedek, inte Aron. Till skillnad från andra överstepräster är han ”helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna” (7:26), så han behöver inte frambära offer för sina egna synder innan han frambär dem för andras synder (7:27). Av alla dessa orsaker, och fler, ”kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom” (7:25), just ”eftersom han alltid lever för att be för dem” (7:25). Med andra ord hänger hans folks hela frälsning på verkningskraften i hans eviga vädjande och verkningskraften i hans eviga vädjande hänger på det offer han framburit en gång för alla, och på hans eget eviga liv.

Orden i Charles Wesleys Arise, My Soul Arise påminner oss om att det, om möjligt, finns en ännu tätare koppling mellan Jesu död och hans vädjan. Vi kanske får ändra lite på orden i andra versen, men orden i tredje versen röjer kopplingen jag talar om:

Arise, my soul, arise! Shake off thy guilty fears;
The bleeding Sacrifice in my behalf appears.
Before the throne my Surety stands;
My name is written on his hands.

He ever lives above, for me to intercede,
His all-redeeming love, his precious blood to plead.
His blood atoned for all our race,
And sprinkles now the throne of grace.

Five bleeding wounds he bears, received on Calvary;
They pour effectual prayers, they strongly plead for me:
“Forgive him, oh, forgive!” they cry,
“Nor let that ransomed sinner die.”

Vad innehåller Kristi vädjan (vad är det han säger)? Vad är dess resultat (vad är det den gör)?

I Wesleys fantasirika rekonstruktion av vad Jesus faktiskt säger i sin vädjan, vilket uppenbaras i den just citerade versen, frambär Jesus ständiga böner för sitt folk, i syfte att Gud ska fortsätta förlåta dem, på grundval att hans offerdöd fullständigt har tillfredsställt Guds krav. Nästa vers gör detta klart:

My God is reconciled; his pardoning voice I hear.
He owns me for his child; I can no longer fear.
With confidence I now draw nigh,
And “Father, Abba Father!” cry.

I grova drag är detta den härliga bild som språket i Jesu himmelska vädjan kräver. Men två varningstrianglar måste infogas:

(a) Strikt talat går språket om ”försoning” som vi finner i första raden i sista versen i psalmen, åt andra hållet i Nya testamentet: vi är försonade till Gud; Gud är inte försonad till oss. Å andra sidan har kristna med rätta blivit vana vid att tala om att Gud blir försonad till oss fattiga, upproriska bärare av hans bild, eftersom tanken finns i Nya testamentet, om än i andra ord. Om korset blidkar Gud genom att lyfta bort hans juridiska vrede, då blir på samma vis Gud försonad med dessa rebeller, även om NT-försoningsterminologi aldrig fungerar exakt på detta vis.

(b) Bilden som psalmen kommer med riskerar att introducera ett större teologiskt missförstånd. Det är ett stort misstag att avbilda Gud Fadern som att han står över oss i dom och potentiell vrede, medan Sonen, som är långt mer kärleksfull och mottaglig talar till sin Fader å våra vägnar och får honom att motvilligt förlåta. Sanningen är mer komplicerad och ärorik. Trots allt var ju korset Faderns plan och Jesus går till korset för att utföra sin Faders vilja. Gud älskade världen så att han sände sin Son. Vi får aldrig tänka oss Gud i triteistiska termer, där Sonen övertalar sin illasinnade Fader att förlåta syndare. Den treenige Guden är en i sina syften och mål. Han står både emot oss i vrede (vi är alla av naturen vredens barn) men han står även över oss med kärlek. Frälsningsplanen är lika mycket Faderns plan som Sonens. Med andra ord får bilden av Kristi vädjande bön inte framställas på ett sådant sätt att det blir som att han övertalar Fadern att göra någonting Fadern inte vill göra, eller att han måste påminna Fadern om korsets betydelse eftersom Fadern annars kan glömma av den. Hela den vädjande tjänst som den upphöjde Kristus utför är helt i enlighet med den treenige Gudens plan. Syftet är att, med de djärvaste uttryck, lägga ut hur säkert Kristi blodköpta folk står, som Fadern givit till Sonen, och hur det beror, nu och för evigt, på Jesu försoningsoffer som skedde en gång för alla, på den fullständiga gottgörelse den tillhandahåller.

För de som arbetar med pastoral själavård, när kan det vara bra att hänvisa till Kristi vädjande tjänst?

Kristi vädjande verk är ovärderligt för varje kristen, för det klargör att vi alltid kan tas emot av Gud på grund av korsets fullständiga tillräcklighet. Goda gärningar måste tveklöst komma ut av den troendes liv (det är ett annat ämne), men det enda och tillräckliga skälet till att vi kan tas emot inför en helig Gud och på så sätt få garantin om att vi kommer ärva den nya himlen och den nya jorden, är Kristi kors. Dessa viktiga sanningar behövs särskilt när troende glider tillbaka till former av gärningslära som säger att de inte är goda nog för att bli förlåtna, eller som stänger in dem i krossande förtvivlan när de lider moraliska nederlag. Det finns mer att erbjuda i själavård för sådana bröder och systrar, förstås, men det finns sällan mindre.

Om vi säger att troende brottas med en skötesynd och/eller ett bedrövat samvete. Hur kan en större bekantskap med Kristi vädjande hjälpa dem?

Skötesynder och bedrövade samveten slår ner oss på varierande sätt. Där det finns bedrövade samveten måste man först fråga om samvetet tyngs ned av verklig skuld (i vars fall omvändelse är del av boten) eller av falsk skuld (t.ex. att man känner sig skyldig eller otillräcklig i fråga om beteenden som Bibeln inte identifierar som synd). I alla fall, skötesynder och bedrövade samveten har detta gemensamt, att de ofta förstör vårt förtroende inför Gud – vårt förtroende för att vi blivit förlåtna, att vi är accepterade i den Älskade, att skulden har blivit betald. (Nya testamentet visar förstås också på vissa exempel där pågående och obekända synder är ett tecken på oäkta omvändelse, och då får den vise själavårdaren rikta mer uppmärksamhet på Guds helighet och rättvisa innan han knyter an till korset och den uppståndne och upphöjde Frälsarens vädjande tjänst.)

I alla sådana fall föder en förståelse för Jesu vädjande en stilla tillförsikt, en förvissning som, enligt Första Johannesbrevet, också leder till att våra egna böner blir verkningsfulla.