Predikan av Thabiti Anyabwile på Together For The Gospels konferens 2012

Saknar du förtroende i evangeliet? En undersökning av Paulus’ liv, som gick från att vara den antikristne terroristen Saulus, till aposteln Paulus, visar vilken mäktig förvandling evangeliet kan ha på en människas liv. Paulus’ liv uppvisade det förtroendefulla firandet av sanningen i Jesu verk som åstadkoms och tillämpades genom hans stora förvandling och den sak han gav sitt liv åt. Just denna sak, förvandling och firande kan bli verklighet för var och en som har förtroende i evangeliet.

KAN DITT EVANGELIUM FÖRVANDLA EN TERRORIST?
God morgon, Together for the Gospel!
Det är så gott att vara med er denna morgon igen.
Jag vet inte hur många av er som brukar ha släktträffar–
–men min släkt brukade ha de största släktträffarna i landet.
Både afroamerikaner, slavättlingar och vita, f.d. slavägare.
Våra släktträffar var underbara, men de var ingenting emot denna släktträff!
Heliga samlade från varje stam, språk och folkslag, för att möta vår Fader.
Och vår Frälsare, vår storebror Jesus Kristus, Herren.
Det är trevligt att få vara med er denna morgon.
Jag heter Thabiti Anyabwile. Namnet har många betydelser.
Denna morgon betyder det: “Jag har inga Spurgeoncitat.”
Man kan nästan tro att det var ett villkor för att få tala här i år…
Men vi tackar Gud för Mr. Spurgeon och för Herrens Ord.
Om ni har era biblar, slå upp 1 Timoteusbrevet 1.
Medan ni bläddrar vill jag bara säga några ord.
För sex år sedan fick jag och två vänner besöka Förenade Arabemiraten.
Jag var där för en dialog mellan kristna och muslimer.
Pastor John Folmars församling i Dubai höll samtidigt–
–en evangelisationskonferens.
De hade en evangelist på besök som utrustade de heliga i evangelisation.
Jag glömmer aldrig då vi satt i mötessalen när evangelisten började.
Han började studiegruppen med några ganska raka frågor:
“Vad tror ni är det största hindret för evangeliet i Mellanöstern?”
Jag satt tillbakalutad, stolt och säker på att jag nog kunde svaren.
Rädsla för förföljelse, okunskap i Bibeln eller evangeliet…
Eller att andra kristna var dåliga vittnen. Folk började ge sina svar.
Och när jag lyssnade tänkte jag att jag nog också hade sagt de sakerna.
Evangelisten skrev tålmodigt upp allt på tavlan och nickade.
Sedan gav han sin ödmjuka åsikt. Han föreslog att hindret för evangeliet–
–är att kristna saknar förtroende för evangeliet.
Jag blev helt häpen! Jag hade inte tänkt på det.
När jag tänkte vidare gick det långsamt upp för mig–
–att det han sagt avslöjade mig!
Att jag saknade förtroende för evangeliet.
Missförstå mig inte, jag tror på evangeliet och att det är centralt och–
–livsviktigt för församlingen och den kristnes liv.
Men när jag satt och han fortsatte utlägga Romarbrevet 1:16–
–blev det alltmer tydligt att det jag trodde på och satt min själ på…
…detta saknade jag förtroende för!
Denna fråga fyllde mitt hjärta: “Thabiti, finns det något bevis på att–”
“–ditt liv och verksamhet uppvisar ett orubbligt förtroende för evangeliet?”
“Kan folk se det? Är det uppenbart, tydligt, övertygande?”
Och eftersom man inte vill känna sig ensam vill jag ställa er samma fråga…
Finns det, broder pastor, äldste, diakon, syskon, något bevis…
…något övertygande bevis som verifierar, för dig själv och andra–
–att du har ett djupt, orubbligt förtroende för evangeliet om Jesus Kristus?
Mer specifikt: Har du förtroende för att evangeliet om Jesus räcker–
–för att förvandla de människor vi tror är längst ifrån, mest hårdhjärtade?
Underskattar vi evangeliets förmåga att förvandla de värsta syndarna?
Predikans titel innehåller “terrorist.”
De allra flesta av oss får nog en bild i vårt huvud, när vi hör det ordet.
Men tänk inte bara på den dominerande stereotypen.
Försök att tänka på de människor, eller sorters människor, som skrämmer dig.
Den som du frestas att tänka dig som “onåbar.”
Det kan vara islamisten eller den radikala hindun som bränner kyrkor…
…eller den prostituerade kvinnan på gatan.
Eller knarklangaren i grannskapet, den våldsamme alkoholisten farbror Clint.
Eller Mrs. Hatcher, din fröken när du gick i trean.
Eller farmor Ginny med den håriga leverfläcken som du blir så rädd för.
Föreställ dig denna person. Denna person som avskräcker dig från att vittna.
Eller som får dig att tro att det krävs någonting mer än bara evangeliet–
–för att omvända denna person och göra dem till nya skapelser.
Koncentrera dig på denna person och fråga dig själv:
“Har jag förtroende, djupt inombords, utan att skämmas–”
“–för evangeliets förvandlande kraft?”
Är Romarbrevet 1:16 verkligen vår berömmelse? Är det i så fall uppenbart?
Mitt mål i denna predikan är att, genom Anden och Guds Ord, låta–
–Ordet uppmana oss till en sak: att lägga allt vårt förtroende på–
–evangeliets breda och mäktiga axlar.
Att vila oss på evangeliets kraft, och odla, om det saknas, ett djupt–
–förtroende för evangeliet som det enda centrala, livsviktiga, tillräckliga–
–för denna ärofyllda tjänst som Herren har kallat oss till.
Därför ska vi titta på 1 Timoteusbrevet 1, med fokus på vers 12-17.
Men häng gärna med när jag läser från vers 1.
Första Timoteusbrevet, kapitel 1. Detta är Guds Ord:
Från Paulus, Kristi Jesu apostel på uppdrag av Gud, vår Frälsare–
–och Kristus Jesus, vårt hopp, till Timoteus, hans äkta barn i tron.
Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre.
Nu uppmanar jag dig att stanna–
–kvar i Efesus och förmana somliga där att inte förkunna falska läror och–
befatta sig med myter och ändlösa släktregister.
Sådant leder till strider och tjänar inte en gudomlig undervisning i tron.
Vad all förmaning syftar till är kärlek av ett rent hjärta, av ett gott–
–samvete och av en uppriktig tro.
Detta mål har somliga förlorat ur sikte och så förfallit till tomt prat.
De vill vara lärare i lagen men förstår varken vad de säger eller vad de–
–så säkert uttalar sig om.
Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt och inser att–
–den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa–
–och syndare, oheliga och oandliga, för dem som misshandlar sin far och mor–
–för dråpare, för dem som utövar otukt och homosexualitet–
–för slavhandlare, lögnare, menedare och för alla som står emot–
–den sunda läran—detta enligt det evangelium om den välsignade Gudens–
–härlighet, som har anförtrotts åt mig.
Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre–
–för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst–
–fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman.
Jag fick förbarmande, därför att jag inte visste vad jag gjorde.
Vår Herres nåd överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus.
Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att–
–Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare–
–och bland dem är jag den störste.
Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa–
–hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem–
–som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv.
Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden.
Honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen.
Denna morgon har jag tre indelningar, tre punkter.
Den första är att titta på en stor förändring i en terrorists liv.
En stor förändring i en terrorists liv.
Den andra är att vi ska titta på orsaken till denna förändring.
Den stora orsaken till denna förändring.
Till sist ska vi se på hur detta går över i lovprisning över förändringen.
Den stora förändringen, orsaken och lovprisningen.
Aposteln Paulus skriver för att uppmuntra den unge Timoteus.
Hans skyddsling och en pastor som nu tjänar i Efesos.
Paulus börjar genom att säga till Timoteus att ta itu med falska lärare–
–och deras falska läror, som vi ser i verserna 3 och 4.
Denna falskhet förstörde tron och mångas kristna vittnesbörd.
Det var lite som Mark nämnde, falska lärare som gav falska omvändelser.
De ledde bort från evangeliet, tillbaka till lagen.
Paulus skriver och förklarar i verserna 8-10 att denna undervisning–
–inte bara är olämplig utan också vänder sig till fel personer.
De missbrukar och tillämpar lagen fel.
På ett sätt, som vi ser i verserna 10 och 11, går emot den sunda lära–
–som stämmer med evangeliet om den välsignade Gudens härlighet och som–
–Gud anförtrott åt Paulus.
I vers 11, när han nämner evangeliet om den välsignade Gudens härlighet–
–som har anförtrotts åt mig.
Att nämna detta evangelium tycks ha en viss inverkan på honom.
Vi har väl alla suttit i bilen och tänkt på dagens arbete eller hemma–
–och så börjar radion spela “vår låt.”
Och man säger: “Nämen, det är vår låt!”
Och när vi hör låten flyttas vi plötsligt bakåt flera årtionden i tiden!
Till den person vi var, platsen som vi var på, när den blev vår låt–
–och vi minns vilka vi var då.
Och samma sak händer med Paulus här, att bara nämna det härliga evangeliet–
–är som ljuv musik i hans öron, han minns att han anförtrotts med det–
–och förflyttas bakåt till en annan tid och plats.
Och verserna 12 och 17 avbryter i instruktionerna han ger Timoteus–
–och de är en sorts vittnesbörd…
…där han ger oss en “före- och efter”-bild av sitt liv!
Ni har sett sådana där före- och efterbilder va?
I “före”-bilden är en kille som väger 340 kg och inte kommer ur soffan.
Sedan bantar han med Subway-mackor. Och efter två år av kycklingmackor–
–med fullkorn och utan majonnäs väger han 79 kg och är fotomodell.
Du har sett de bilderna va?
Så Paulus visar oss dessa före- och efterbilder.
Han visar en större förvandling än vad Subwaymackor kan åstadkomma.
I vers 12 börjar han med “efter”-bilden.
Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre–
–för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst.
Efter förvandlingen är Paulus en tacksam tjänare till Jesus Kristus.
Han förvaltar evangeliet, är anförtrodd och häpnas av det!
Han är, som han säger i vers 1: Kristi Jesu apostel på uppdrag av Gud–
–och Kristus Jesus, vårt hopp!
Nu använder Gud honom för att styrka och befästa församlingarna.
Och i vers 12 häpnar han över varifrån hans kraft kommer.
Kristus har gett honom kraft. Detta återkommer ofta i hans brev.
Galaterbrevet 2: Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.
Och det liv jag lever, lever jag nu i tron på Guds Son.
Eller Kolosserbrevet 1:28-29: Honom förkunnar vi, för att ni ska bli–
–fullkomliga i Kristus. Jag arbetar i Hans kraft som verkar mäktigt i mig.
Det är en helt förvandlad man.
Han är en av Kristus utsedd och styrkt, tacksam evangelietjänare.
Det är bilden på honom “efter”.
Men han har inte alltid varit sådan. Vers 13: Paulus hade ett förflutet.
Förr var jag en hädare, förföljare och våldsman.
Han var en hädare som talade illa om Gud och gick emot Gud.
Han var förföljare och organiserade angrepp mot Guds folk.
Och en våldsam man, som förföljde folk till döds.
Ibland hör man vittnesbörd och det låter som de berömmer sig av sin synd–
–mer än korset. Det är inte vad vi hört i vittnesbörden denna vecka.
Det är inte heller vad Paulus gör i denna text.
Han var verkligen dessa saker. Han var en antikristen terrorist.
Apostlagärningarna berättar det för oss.
Bläddra till Apostlagärningarna 7. Där finns denna härliga predikan…
…som Stefanus höll och som kostade hans liv för hans briljanta trohet–
–till textens sanning och korsfästelsen och uppståndelsen.
Mot slutet, i vers 54 får vi läsa detta…
Stefanus predikar, ordet går rakt in i hjärtat på de judiska åhörarna…
När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus.
Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds–
–härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida.
Han sa: “Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.”
Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram–
–emot honom, och de drev ut honom ur staden och stenade honom.
Vittnena lade sina mantlar vid fötterna på Saulus.
Så stenade de Stefanus, under det att han bad: “Jesus, tag emot min ande.”
Sedan föll han på knä och bad med hög röst:
“Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden somnade han.
Och Saulus hade gått med på att han dödades.
Första gången vi får möta denne Saulus, är det vid en lynchning.
Han står och håller med om att Stefanus dödas.
Visst, Stefanus fick se en hänryckande syn.
Men Paulus hade endast mord i blicken.
Det var inte någonting som berodde på ungdomlig taktlöshet.
Som ett spratt han utsatt den fete pojken i skolan för.
Detta var Paulus’ karriär, han ägnade hela sitt liv åt det.
Titta i Apostlagärningarna 8:1-3.
Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem–
–och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien.
Några gudfruktiga män begravde Stefanus och höll stor dödsklagan.
Men Saulus försökte utplåna församlingen.
Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor–
–och lät sätta dem i fängelse.
Han är systematisk—går från hus till hus. Urskillningslös—män och kvinnor.
Och han är ivrig!
Myndigheterna hade inte satt en skylt i synagogan: “Förföljare sökes!”
Paulus skapar jobbet och argumenterar för att han själv ska få detta jobb.
Titta i Apostlagärningarna 9:1-2:
Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar–
–gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna–
–i Damaskus. Om han kunde finna några som hörde till Vägen, män eller–
–kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem.
Han visar initiativ! Han letar överallt efter de som följer Jesus–
–för att gripa och fängsla dem!
Flera år senare när Paulus blev gripen i Asien, i Apostlagärningarna 22…
…minns han denna period i sitt liv.
Orden liknar de i 1 Timoteusbrevet 1.
Han säger: Jag förföljde Vägen ända till döds och grep både män–
–och kvinnor och satte dem i fängelse.
Och i kapitel 26 när han står framför kung Agrippa vittnar han också.
I Apg 26:9-11 sammanfattar han hur hans liv var. “Före”.
Jag såg det som min plikt att på alla sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn…
Han var en hädare. …och det gjorde jag också i Jerusalem.
Många av de heliga spärrade jag in i fängelse…
Och när man ville avrätta dem—han var en våldsman—röstade jag för det.
Och gång på gång…
…gång på gång på gång…
…i synagogorna straffade jag dem och tvingade dem att häda.
Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer.
Detta är mannen som skriver 1 Tim och de flesta breven i NT.
Det första jag tänker på efter denna före och efter-bild av Paulus’ liv–
–och på vårt förtroende för att evangeliet kan nå de hårdaste syndare är:
Varför minns Paulus ständigt dessa saker med sådan inlevelse?
Tänk på att de hårdaste människors synder är svåra att glömma.
Flera år har gått men Paulus hör fortfarande skriken från de han förföljde.
Han minns fortfarande ansiktena på de han släpade till att döda.
Synden hade lämnat sina röda fläckar.
Synden kan vara som ketchup på en vit skjorta.
Man kan torka av och tvätta den. Men fläcken är fortfarande kvar.
Och vi blir påminda. Det kanske går att torka lite på det, men de som är–
–utanför Kristus ser fortfarande syndens fläckar som de inte får bort.
De vet det i sitt samvete, och kan undertrycka sanningen i orättfärdighet–
–men då och då tittar den fram och visar sig tydligt.
Jag försökte dela evangeliet med en kvinna vid en basketmatch…
…och hon bara skrattade och sa: “Gud gav upp hoppet om mig för länge sen!”
Vad hon i själva verket behövde var att jag hade förtroende för evangeliet.
Hon hade inget förtroende. Men tänk om jag också saknade det?
Om jag inte förkunnade det? Vad kan ta bort min synd, förutom Jesu blod?
Vad kan göra dig hel igen? Ingenting förutom Jesu blod!
Jag tänker på en annan fråga med Paulus här.
En förvånande sak med förtroendet för evangeliet–
–är att de svårnådda, egentligen behöver att vi har det förtroendet.
Och varför kastade Paulus sig in i denna karriär som hädare och förföljare?
Varför sysslade han med någonting så destruktivt?
Paulus var förlorad. Han var förlorad!
Igår hjälpte Al oss verkligen att tänka på behovet att kunna kommunicera–
–evangeliet med ord. Att ord är avgörande. Handlingar räcker inte.
Det enda sättet att dela evangeliet är med ord som innehåller sanningar.
Vad tror ni händer när kristna tappar bort vissa ord ur sitt ordförråd?
Ord som “förlorad”…
Kom ihåg att ord innehåller sanningar och idéer!
Ta bort orden så försvinner sanningarna och idéerna!
Väckelsekristna brukade förr tala om människor som “förlorade”.
Som Mark häromkvällen…
Ni kanske talar om det ofta men jag brukar inte höra kristna tala mycket–
–om verkligheten att människorna går förlorade längre.
Vad förlorar vi om vi förlorar detta ordförråd?
Vad offrar vi, om vi går miste om denna tanke?
En snabb definition för begreppet att vara “förlorad”:
Vi kan definiera det som en övertygad blindhet…
…och missriktad kärlek som resulterar i evig fördömelse.
En övertygad blindhet blandad med missriktad kärlek som slutar i–
–evig fördömelse
Är ni kvar i Apostlagärningarna 26? Vi kan titta igen på vers 9. Blindheten:
Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt–
–bekämpa Jesu, nasaréns, namn, och det gjorde jag också i Jerusalem.
Han var övertygad och menade att det var hans plikt—det enda rätta.
Han tror att han ser, men det gör han inte!
Därför talar han om i 1 Timoteusbrevet 1:13, att han fick nåd, även om–
–han inte visste vad han gjorde.
Han menar inte att okunskap och otro är bra.
Han menar inte att man får Guds nåd för att man inte vet vad man gör!
Jag tror bara det är hans sätt att beskriva sitt förlorade tillstånd.
Hans egen övertygade blindhet. Han såg mörkret och trodde det var ljus.
Jesus sa: Om ljuset inom dig är mörker, hur stort är inte det mörkret!?
Paulus uppfyller det Jesus förutsäger i Johannesevangeliet 16:2:
Den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud…
Det är exakt vad Paulus gjorde.
Han var förlorad och trodde att han tjänade Gud.
Övertygad om att han hade rätt, men var på väg åt fel håll.
Det förlorade tillståndet har en missriktad kärlek.
Mark citerade Johannes 3:19 häromkvällen där Herren säger:
Detta är domen: ljuset kom till världen och människorna–
–älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda.
Paulus hade inte bara fel i huvudet utan även i hjärtat.
Han gladde sig åt mörkret och synden, och trodde han gjorde rätt.
Avskaffar vi ordet förlorad missar vi att det är nödvändigt med omvändelse.
Ingen går ju åt fel håll…
Vi missar att det är nödvändigt med en Ställföreträdare…
…eftersom människan kan ändra sig själv om hon inte är förlorad.
Vi missar Gud Fadern, Sonen och den helige Andes älskvärda storhet.
För vår kärlek till andra saker är mer förnöjande än Gud själv.
Särskilt i denna materialistiska tid vi lever i.
Vi tappar vreden och Helvetet, eftersom människan och Gud inte är fiender.
Människan gör inte uppror mot Gud och väcker inte Hans ilska och vrede.
Nej, hon är bara på en resa, en sökare, och det skulle vara grymt av Gud–
–att straffa en människa som verkligen gör sitt bästa i sitt sökande.
Vi tappar mission och evangelisation…
…ingen behöver ju bli räddad om de inte är blinda och fel ute.
Avskaffar vi begreppet “förlorad” tappar vi hela rubbet.
Vi tappar hela evangeliet…
Men älskade, det finns en verklig vrede och Helvete–
–ett verkligt förlorat tillstånd, som utsätter verkliga människor för–
–verklig fara inför den ende verklige Guden.
Vi måste se dessa verkligheter och predika evangeliet i all dess–
–impopularitet, all dess människoskakande skräck och vrede…
…men också all dessa underbart stora härlighet!
Människor dyker upp hos oss varje söndag, förlorade i den mörkaste natt!
De tror att de känner vägen, och vi måste konfrontera dem med evangeliet–
–som öppnar deras ögon och visar dem Kristus.
En annan fråga här som tar oss till den andra punkten:
Vad orsakar denna förändring hos Paulus?
Vi har sett före och efter. Han var en hädare, förföljare och våldsman.
Efteråt blev han en apostel som blivit utsedd och fick kraften från Kristus.
Hur hände detta? Vilka ingredienser fick Paulus att gå från att vara denna–
–förföljare, till att bli Kristi apostel.
Jo, den stora orsaken är evangeliet!
Terroristen blev apostel p.g.a. glädjebudet!
I 1 Tim 1:13-16 skriver Paulus tre saker som bör ge oss förtroende för–
–evangeliet som medel för att förändra de vi tror är längst ifrån Kristus.
Tre saker: Först säger Paulus att evangeliet såg till hans behov.
Vi ser hur han talar om evangeliet i vers 13, om förbarmandet han fick.
Förbarmande. I evangeliet straffade Gud Paulus mindre än vad som krävdes.
Han talar också om evangeliet som ett flöde av nåd, tro och kärlek, vers 14:
Vår Herres nåd överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus.
Tänk dig Paulus stå under Niagarafallen med 3 000 ton vatten/sek forsande.
Men det är istället Guds nåd, tro och kärlek som forsar över Paulus–
–genom evangeliet.
Guds oförtjänta vänlighet. Paulus fick inte bara ett lägre straff, utan–
–han fick bättre belöning än han förtjänat.
All denna nåd, tro och kärlek gavs frikostigt till Paulus, i Kristus Jesus.
Det var i Kristus han fick dessa saker.
Jag tror detta var så ljuvligt för Paulus, och att han skrev så ofta om–
–att vara i Kristus för han var så medveten om när han var utanför Kristus.
När han var utanför Guds nya förbund genom Kristus.
Utanför relationen med Gud, utan hopp i världen.
Han har förstått att allt det goda i Kristus och Guds välsignelser–
–kommer med en förening med Kristus.
Vi får dem när vi förenas med Kristus genom tron.
Paulus kanske begrundar rikedomen i Kristus, Guds gåva, så mycket, för att–
–han är så bekant med hur värdelöst det är att leva utan Kristus.
Eftersom han nu är i Kristus, förenad genom tron…
…får han nu allt han saknat i sitt tidigare liv, genom Kristus.
Lägg märke till detta: Hädaren får tro. Förföljaren får förbarmande och nåd.
Våldsmannen får kärlek. Allt detta får Paulus i Kristus.
Allt som han fått förstört, blev förnyat i Kristus.
För all syndsjukdom fann Paulus tio tusen läkedomsbringare i Kristi armar.
Han säger en andra sak som bör öka vårt förtroende till evangeliet.
Titta i vers 15. Där säger Paulus att evangeliet är pålitligt.
Jag älskar när Gud lägger kakan längst nere i hyllan så att jag når.
Vi har talat om att sätta vårt förtroende till evangeliet, i ljuset av–
–Paulus omvändelse.
En klant som jag kan ju missa detta så Gud säger det tydligt i vers 15.
Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot.
Omformulerat: Gud säger till Thabiti: “Du, pappskalle! Lita på detta här!”
Denna vers är som en röd neonskylt som säger: Lita på detta här! Evangeliet!
Paulus säger inte bara att vi ska lita på evangeliet för att han fått allt–
–han behöver av det, utan även för att det är pålitligt!
Det tål att litas på! Det vacklar inte under våra tunga förhoppningar!
Evangeliet är en stålpelare för församlingarna och verksamheterna!
För vår omvändelse och vår förkunnelse!
Gud vinkar in oss. “Lägg ditt förtroende här!”
Evangeliet om vår Herre Jesus Kristus.
Kristus Jesus kom till världen för att rädda syndare.
Detta är den stora orsaken till Paulus’ förvandling. Evangeliet.
Annonseringen, förkunnelsen att Kristus kom för att rädda syndare.
Och Paulus ser sig som den allra mest framstående, och värste!
Tänk hur ofta Bibeln förpackar evangeliet i en enda liten vers.
Som Johannes 3:16: Så älskade Gud världen att Han gav Sin ende Son–
–så att ingen som tror på Honom ska gå förlorad utan ha evigt liv.
Romarbrevet 5: Gud bevisar Sin kärlek i att Kristus dog för oss–
–medan vi ännu var syndare.
Eller Markus 10:45. Det bara fortsätter.
Och så här i 1 Timoteusbrevet 1:15, kortfattat i en mening.
Detta budskap som exploderar ut i världen och totalförändrar människor!
Jag läste en gång att…
…rätta mig om jag har fel, jag har inga akademiska meriter att försvara…
Jag läste en gång att all information i en mänsklig DNA-sträng–
–kunde komprimeras till storleken av en isbit…
…men om man översatte all dess information skulle det fylla ett bibliotek.
Detta är nog vad vi har är i vers 15. Evangeliet komprimerat och förpackat–
–men oändligt utsträckbart, i evig ära till Guds nåd i Kristus.
Inpackat i denna mening: Kristus, en utvald Messias, Guds Smorde.
Jesus, den levande, historiske och evige Guds Son.
Han kom till världen från äran, från evigheten, i inkarnationen.
För att frälsa, rädda, från Guds vrede mot människornas synd.
Frälsa syndare, alla Adams efterkommande. Du och jag.
Meningen är proppad med härlig sanning, och Paulus säger:
“Predikant, sätt ditt förtroende till detta.”
En tredje sak Paulus säger för att uppmana oss att lita på evangeliet:
Evangeliet når de värsta syndare och gör dem till troféer för Guds nåd–
–och frälsande makt.
Jesus kom till världen för att frälsa syndare—bland dem är jag den störste.
Men det är inte en engångshändelse, Paulus säger att han blev en förebild–
–för andra som kommer till tro, vers 16:
Därför fick jag barmhärtighet, så att i mig—den störste syndaren–
–Jesus skulle visa hela Sitt tålamod.
Det är ord som är bra. Hela Sitt tålamod…
…och bli en förebild för de som skulle tro och få evigt liv.
Vad säger Paulus? Jo, detta:
Gud visade mig barmhärtighet så att andra ska få en inspirerande förebild–
–att se och tro på Herren Jesus Kristus.
Paulus’ omvändelse är en praktisk demonstration för oss andra–
–som är befläckade i våra synder.
De som kvinnan på basketmatchen som trodde att Gud gett upp henne.
Om Paulus’ exempel räcker för att inspirera andra att tro–
–då borde det räcka för att vi ska lita på att predika evangeliet.
Vår tidigare synd och förlorade tillstånd förstärker nu bara Guds nåd–
–i att frälsa oss.
Syftet med vårt förflutna är att förstora frälsningens storhet.
Så att andra säger: “Om Gud frälst den personen så kan Han även frälsa mig!”
Predikar vi evangeliet med den sortens förtroende?
Håller vi fram det för de största syndarna?
Tror vi att det inte når längre än våra egna armar?
O broder, lita på evangeliet!
Tänk på hur våra hjärtan skuttade av glädje och häpnad när vi hörde–
–vittnesbörden igår. De olika historierna som var lika härliga.
Om Gud som grep in i tidsrymden och tog syndare, och förvandlade dem.
Hur han lyfte dem mot Himlen och gjorde dem till exempel på Hans nåd–
–för att inspirera och få oss att lita på evangeliets kraft!
Men hur ofta underskattar vi inte evangeliets kraft?
Att förvandla terroristen, de som spottat på oss då vi delat det.
Att förvandla de vars framsidor var nerskräpade av ölburkar och–
–som levde i fylleri och droger.
Att förvandla de som växte upp omgivna av 99,99% icke-kristna och fientliga.
Eller med troende föräldrar som läste Bibeln varje kväll i familjeandakten.
Allt detta bör få oss att djupt förlita oss på Guds kraft i evangeliet.
Men hur ser denna tillit ut? Vi kommer till avslutningen.
Igår hörde vi Guds Ord predikas med sådan kraft och tydlighet.
Min fru lutade sig över när ännu en predikant sa: “Jag har fyra punkter…”
…och hon sa: “Predikanter kan inte räkna till mer än fyra.”
Så jag har nio saker här…
Nio exempel på hur detta kan se ut, kortfattat.
Nio kännetecken på en predikant som har förtroende för evangeliet.
1. Om vi har förtroende för evangeliet, placerar vi oss–
–kring de värsta syndare, för att dela evangeliet med dem.
Förtroende för evangeliet tar oss nära de som behöver evangeliet:
Terrorister, om det är mission i ett fientligt land, eller–
–den arge gamle farbror Clint.
2. Om vi har förtroende för evangeliet…
…predikant, lärare, systrar som lär andra systrar…
…då bör vi dela evangeliet långsamt och tydligt.
Om evangeliet gör jobbet behöver vi bara släppa loss det.
Lossa på kedjan och låt det härja fritt och sprida ljus i mörkret.
Försöker vi släppa evangeliet fritt eller rehabilitera det?
Tror vi evangeliet behöver tillsatser för att bli effektivt–
–eller tror vi på Romarbrevet 1:16, att Gud har sin dynamit packad i orden?
Kraften som räddar till det yttersta!
3. Vi skulle omdirigera vår rädsla från människor till Gud.
Vi skulle frukta att vara otrogna mer än att vara ofruktsamma.
Fruktsamhet ligger i Guds händer. Trofasthet ligger i våra, med Hans hjälp.
Paulus säger i 1 Korintierbrevet 4:1-2 att förvaltare ska vara trogna.
4. Vi skulle försöka predika evangeliet i varje predikan.
Vilken söndag tror vi att det inte sitter någon förlorad människa på mötet?
Vilken söndag tror vi att kristna kan klara sig utan evangeliet?
Om glädjebudet är vår tillförsikt, skulle det synas genom att vi–
–i varje text, på ett rätt sätt, skulle leda till Kristus och evangeliet.
Vår predikan varje söndag skulle visa att vi litar på evangeliet.
Det jag tror att du behöver är detta glädjebud om Jesus Kristus.
Förklarat och tillämpat med all kraft Anden ger.
Brist på förtroende skulle synas genom att säga en massa andra saker–
–förutom evangeliet.
Jag blev påmind om detta i mitt liv denna morgon.
Igår när jag hörde vittnesbörden tänkte jag: “Wow, där rök min predikan!”
Och varje talare sa någonting som jag trodde jag kommit på själv.
Jag sa till min fru att jag inte har någonting kvar.
Min fru, gudfruktig som hon är, sa: “Intet nytt under solen ändå…”
Men jag är trög, så jag gick hem och tänkte att jag behövde jobba mer.
Jag satt vid datorn och sa: “Herre, ge mig någonting…”
Och Herren sa: “Vad handlar din predikan om?”
Jag får ofta frågor som svar.
Jag sa: “Jag vill uppmuntra dem att lita på evangeliet.”
Han svarade: “Så varför gör inte du också det?”
Vi kommer försöka predika evangeliet i varje predikan.
Ni inser väl att Gud bara har en predikan?
Från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken har Han ett budskap:
Att återlösa syndare genom Hans Sons försoningsverk.
Låt oss aldrig tröttna på detta.
5. Vi skulle vara försiktiga—som Mark påpekade igår—med nyomvända–
–och med våra evangelisationsmetoder.
Man bör t.ex. inte se Paulus’ dramatiska omvändelse som mönster för alla.
Glöm inte att de flesta omvändelserna i Nya Testamentet sker gradvis–
–i hjärtat på de som kommer till insikt om sanningen.
Alla blir inte nerslagna på Damaskusvägen.
Vi tänker ofta på Paulus omvändelse som ett mönster.
Någon skrev detta—inte Spurgeon: Innebörden av detta blir tydlig.
Evangelisationsarbete har försökt kopiera vad som hände Paulus.
En plötslig förvandling efter ett möte med Jesus.
Därför har evangelisationen fokuserat på en enda sak: Ta emot Jesus nu.
Man antog att alla alltid bara kan besvara frågan: “Vill du ta emot Jesus?”
Det fanns inget utrymme för de som var på väg att förstå vem Jesus var.
Metoder formades efter att framställa omedelbara beslut för Kristus.
Massmöten avslutade med att alla skulle gå fram och ta ett beslut.
Dialoger utformades för att konfrontera människor att ta emot Jesus nu–
–så att de kommer till Himlen om de dör.
Traktater avslutades med en frälsningsbön.
Tanken bakom detta var och är ju god.
Man ville att folk skulle få en upplevelse av Jesus som man själv haft.
Men allt kommer av att man ser Paulus’ omvändelse som mönstret för alla.
Att konfrontera folk med behovet att besluta sig på ett ögonblick–
–kommer sig av en tidpunktsrelaterad förståelse av omvändelse.
Vad är meningen? Inte att klanka på en viss metod…
…men jag vill ställa frågan: Har vi trygghet i metoden eller evangeliet?
Väljer vi evangelisationsmetoder, organiserar våra gudstjänster, på sätt–
–som avslöjar att vi i själva verket inte tror att evangeliet fungerar?
Så vi börjar använda metoder som hjälper oss att se om det fungerar.
Om vi vilade i evangeliet skulle vi vara försiktiga med hur vi–
–behandlar omvändelse och hur vi evangeliserar.
6. Studera evangeliet djupare och mer varierande.
Om vi har förtroende för evangeliet kommer vi att studera det hela livet–
–och gräva djupare och djupare i dess rikedomar och sanningar.
Det kan inte tömmas ut! Ett förslag: Ta en aspekt av evangeliet varje månad:
Rättfärdiggörelse, vrede, ställföreträdande, glädje, förlåtelse, osv.
Ta ett ord varje månad, och varje dag i månaden rannsaka och sök i Skriften–
–hur evangeliet informerar och åstadkommer och…
…lyfter upp och förstorar just denna sanning.
Vänd runt det i ditt hjärta och sinne tills du ser det överallt i Skriften.
7. Om vi har förtroende för evangeliet, predikar vi för att öppna ögon–
–och inte bara föra vidare information.
Det står i Apostlagärningarna 26:18, där Paulus vittnar om sin omvändelse–
–och talar om uppdraget han fått av Herren, där Han talar och säger:
Jag sänder dig för att öppna ögon och vända dem från mörker till ljus–
–från Satans makt till Gud. Så att de får förlåtelse och evigt liv.
Att ögon öppnas är livsviktigt för omvändelsen.
Om det inte finns någon insikt, finns ingen omvändelse.
Om folk inte får se att de är förlorade och på väg åt fel håll–
–och om de inte ser att deras idéer om Gud är fel vill de inte vända sig.
Så broder pastor och broder evangelist, låt oss be och arbeta–
–för att förstå evangeliet och delge det med sådant flyt och–
–kontakt med deras liv att vi med Guds nåd och kraft kan ge insikt–
–som leder till omvändelse, syndernas förlåtelse och evigt liv.
8. Om vi har förtroende för evangeliet, frågar vi oss detta:
Litar jag på mig själv; förberedelse, framförande, vältalighet, vishet…
…eller i kraften hos evangeliet självt?
C.J. sa att på måndagsmorgonen börjar pastorer brottas med tvivel och oro.
Det är snarare superpastorn som klarar sig innan måndag. För mig händer det–
–exakt mellan 12:15-12:30 på söndagen.
När jag predikat och hälsar folk vid utgången.
De går förbi och säger: “Tack,” eller: “Det var bra.”
Och jag svarar artigt: “Tack, jag är glad att Guds Ord uppmuntrade dig.”
Men egentligen menar jag: “Jag tror dig inte, det var hemskt!”
“Den gubben gick inte…”
Ingenting hände.
Jag får veta igen varje vecka att jag vill förlita mig på mig själv.
Vill förlita mig på min förmåga, min vältalighet, som jag har lite av…
…istället för att lita på Gud och Hans kraft i evangeliet.
Den faran är så lurig, bröder. Och det var uppmuntrande att se dessa bröder–
–i deras första år som pastorer, en hade varit pastor i två dagar…
Låt mig försäkra er, särskilt de yngre–
–om att detta är en verklig, lurig fara.
Låt mig uppmuntra er att studera er själva tillsammans, så att ni kan märka–
–de farorna. I mig visas svagt förtroende för evangeliet i frustration.
Det visar sig i otålighet, depression, i önskan att ge upp tidigt.
Jag får svimningsanfall, jag letar efter frukt…
Bröder, akta er för det skiftet från att lita på Jesu evangelium, till–
–att lita på oss själva och vad vi tillför.
9. 1 Korintierbrevet 2:5. Om vi har förtroende för evangeliet predikar vi–
–på ett sådant sätt att tron inte vilar på människors list eller vishet–
–utan tron vilar på Guds kraft.
Vi predikar evangeliet i Andens kraft. Vi ber Anden att ge oss frihet–
–smörjelse, styrka, klarhet, ord, meningar.
Så att människornas hopp vilar på evangeliets kraft och inte oss själva.
När detta händer blir det en stor fest som flödar från evangeliet.
Se i vers 17 hur aposteln brister ut i välsignelse och lovprisning.
Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden–
–honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen.
Paulus skrev inte detta som en systematiker.
Han skrev inte det som en sammanställning av Guds egenskaper.
Han skrev det för att han mindes vem han varit och vad Gud gjort honom till.
Det är en hyllning, en lovprisning! Att predika evangeliet och förlita sig–
–på det, i stort förtroende och se det verka i församlingsmedlemmarnas liv.
Det bör bli ett vulkanutbrott av hyllningar till Gud för Hans evighet–
–Hans storhet, under och kärlek.
Må det bli så i vår tjänst, när vi predikar för att se stora förändringar–
–som har en stor orsak: evangeliet, som leder till denna hyllning.
Låt oss be.
Fader vi tackar Dig för detta tillfälle att se vad Du gjort i Paulus.
Och genom honom, vad du gjort för att verka i våra liv.
Vi prisar och tackar Dig. Vi gläds med ord som är för futtiga och–
–oinspirerade för att riktigt kunna fånga undret och härligheten–
–i denna stora frälsning som Du gjort med den störste syndare.
Vi prisar Dig för att Du frälst oss, och inte bara det, utan evangeliet–
–går ut i hela världen och Du tar till Dig och Din ära, ett folk från–
–alla folk. Herre, påskynda dagen då vår tro blir till åskådning.
Vi ska samlas med Himlens stora skaror för att sjunga Ditt lov.
Vi ber, Fader, i Jesu namn, amen.