“Den kungliga trädgården.”
Nehemja 3:15
När Nehemja nämner den kungliga trädgården förs tankarna till den lustgård som kungarnas Kung beredde åt Adam. Synden har totalförstört denna vackra plats, där alla fröjder en gång vistades, och drivit ut människobarnen till att bruka jorden, som ger törne och tistel i återgäld. Min själ, kom ihåg syndafallet, för det var ditt fall. Gråt mycket eftersom kärlekens Herre blev så skamligt och illa behandlad av människosläktets överhuvud, ett släkte där du ingår, lika oförtjänt som alla andra. Se hur drakar och demoner bor på denna vackra jord, som en gång var en lustgård.
Se där borta, där ligger en annan kunglig trädgård, som Kungen vattnar med sitt blodiga svett – Getsemane, vars bittra örter är långt mycket ljuvligare för förnyade själar än Edens mest läskande frukter. Där omintetgjordes den skada som ormen gjorde i den första trädgården: där lyftes förbannelsen från jorden och bars av kvinnans utlovade säd. Min själ, tänk ofta och mycket på våndan och passionen; dra dig tillbaka till olivpressens trädgård och se din store Återlösare rädda dig från ditt förlorade tillstånd. Detta är i sanning den allra kungligaste trädgården, där själen får se syndens skuld och kärlekens makt – två syner som överträffar alla andra.
Finns det ingen annan kunglig trädgård? Jo, du, mitt hjärta är det, eller borde vara en sådan. Hur slår blommorna ut? Kommer det några utsökta frukter? Går Kungen där inne, och vilar han i min andes lundar? Låt mig se till så att växterna blir klippta och vattnade, och att de skadliga rävarna jagas ut. Kom, Herre, och låt den himmelska vinden susa vid din ankomst, att din trädgårds kryddor får flöda vitt och brett.
Jag får inte heller glömma församlingen som är en kunglig trädgård. O Herre, sänd välgång till den. Bygg åter upp hennes murar, ge näring åt hennes plantor, få hennes frukter att mogna och återerövra den ofantliga, karga ödemarken och gör den till ”den kungliga trädgården”.
