”Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.”
Matteus 26:56
Han övergav dem aldrig. Men fega som de var flydde de för sina liv redan när hans lidanden bara hade börjat. Det här är bara ett lärorikt exempel på hur bräckliga alla troende är, om de lämnas för sig själva. De är i bästa fall inte bättre än får, och de flyr när vargen kommer. De hade alla varnats för faran, och hade lovat att hellre dö än att lämna sin Mästare; ändå greps de av plötslig panik och lade benen på ryggen.
Kanske är det så att jag, i början av denna dag, bestämt mig för att jag allt ska utstå en prövning för Herrens skull, och inbillar mig att med säkerhet kunna uppvisa fullkomlig trohet; men låt mig vara mycket aktsam på mig själv, så att inte jag, med samma otrogna hjärta, överger min Herre som apostlarna gjorde. Det är en sak att lova, men en helt annan att faktiskt göra det. Det hade kunnat sägas till deras eviga heder att de manligt hade stått vid Jesu sida; men de flydde från den hedern.
Bevare mig från att ta efter dem! Var hade de annars kunnat vara tryggare än i närheten av sin Mästare, som i samma ögonblick hade kunnat kalla på tolv legioner änglar? De flydde från sin sanna trygghet. O Gud, låt inte mig också bli till sådant åtlöje. Guds nåd kan göra den fege modig. Den tynande veken kan blossa upp likt eld på altaret när Herren vill. Just dessa apostlar som var skygga som harar, växte sig modiga som lejon när väl Anden hade fallit över dem, och på samma sätt kan den helige Ande göra min trolösa ande modig nog att bekänna min Herre och vittna för hans sanning.
Vilken ångest måste inte ha fyllt Frälsaren då han såg sina vänner bli så trolösa! Detta var en bitter ingrediens i hans bägare; men den bägaren är tömd nu och jag ska inte lägga mer droppar i den. Om jag överger min Herre korsfäster jag honom på nytt och hånar honom öppet. Bevara mig, O välsignade Ande, från ett så skamligt slut.
