Följande är hämtat från ett brev skrivet i juli 1530 till Jerome Weller, en 31-årig vän som tidigare bott i Luthers hem och undervisat hans barn, och som nu kämpade med andlig hopplöshet:
… Utmärkt Jerome, du borde glädja dig över denna djävulens frestelse eftersom den är ett säkert tecken på att Gud är nådig och barmhärtig mot dig.
Du säger att frestelsen är större än vad du kan bära och att du är rädd att den kommer att slå och bryta ner dig och på så sätt driva dig till hopplöshet och hädelse.
Jag känner till den sortens list hos djävulen. Om han inte kan bryta ner en person vid första attacken, försöker han genom uthållighet köra slut på och försvaga honom, tills han faller och erkänner sig besegrad.
När än du möter den här frestelsen, undvik att börja argumentera med djävulen och tillåt dig inte att dröja kvar vid sådana dödliga tankar. Att göra det är bara att ge efter och låta honom få som han vill.
Försök allt vad du kan att vägra ta emot sådana tankar som kommer från djävulen. I denna typ av frestelse och kamp är förakt den bästa och enklaste metoden att vinna över honom.
Håna och skratta åt din motståndare och fråga vem det är du talar med.
Fly ensamheten, för djävulen ser och ligger oftast på lur när du är ensam. Denne djävul besegras genom att man hånar och föraktar honom, inte genom att man står emot och argumenterar med honom …
När djävulen kastar våra synder mot oss och förklarar att vi förtjänar synd och helvete, borde vi säga så här:
”Jag erkänner att jag förtjänar död och helvete.
Än sen då?
Betyder det att jag kommer att dömas till evig fördömelse?
Inte alls.
För jag känner en som led och försonade i mitt ställe.
Hans namn är Jesus Kristus, Guds Son.
Där han är, där ska också jag vara.”
Din,
Martin Luther
Martin Luther, Letters of Spiritual Counsel, övers. och red. Theodore G. Tappert (orig., 1960; omtryck, Vancouver, BC: Regent College Publishing, 2003), 84–87.
Martin Luther’s Personal Letter to a Close Friend Struggling with Spiritual Despair
Publicerad med tillstånd av The Gospel Coalition.
