Det är idag 35 år sedan Martyn Lloyd-Jones gick bort. Vi minns hur Herren använde honom med denna predikan utifrån Efesierbrevet 2:4-7: “Men Gud”: Det kristna budskapet till världen.

 

 

De ord jag vill uppmärksamma er på denna morgon finns-
-i Paulus’ brev till efesierna, andra kapitlet, verserna 4-7.
Verserna 4, 5, 6 och 7 i andra kapitlet i Paulus’ brev till efesierna.
Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek-
-även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss-
-levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta! Han har uppväckt oss med honom-
-och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus-
-för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd-
-genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
Vi är åter tillbaka vid detta majestätiska och mäktiga uttalande.
Jag tvekar och stannar upp, för att jag frestas att säga-
-att detta kanske är det mest rörande uttalandet i hela Skriften.
Jag stannar upp, därför att jag är väl medveten om att jag sagt så förr.
Och det är någonting helt rätt med att fortsätta säga detta-
-om olika passager i Skriften. Det finns sådana exceptionellt rörande-
-hänförande och gripande uttalanden.
Säkerligen finns det inget som står över detta.
Det är ett av de mest underbara uttrycken för det kristna Evangeliets kärna-
-som den mäktige aposteln någonsin avfattade.
Det är en vidareutveckling av vad han sa i 1:7:
I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder-
-tack vare Hans rika nåd.
Men här ser vi att han går vidare: för att i kommande tider visa sin-
-överväldigande rika nåd. Innan “Rika nåd”, nu “Överväldigande rika”.
Han lägger förstås inte till någonting till det han sagt innan.
Men han blev så berörd när han tänkte på det igen, att han behövde-
-lägga på fler adjektiv. Och det tyder på en äkta förståelse av Evangeliet.
Purister och pedanter är mer bokstavsmänniskor än kristna.
Man har en lång distans till Evangeliet. Så är det i vår tid-
-att man nedvärderar just denna beståndsdel och värdet i förståelsen-
-av vår tro och hur vi uttrycker den. Vi är så artiga och korrekta.
Resultatet blir att vi själva inte uppskattar vår kristna tro som vi bör.
Och vi blir inte tilldragande. Men denne man är som förlorad i förundran-
-och lovprisning. Rika nåd, ja, överväldigande rika nåd.
Hur kan han någonsin uttrycka detta nog?
Jag har tidigare påpekat att detta brev, på ett sätt, fr.o.m. kap. 2-
-är en vidareutveckling av vad han sa i första kapitlet.
Första kapitlet är som en ouvertyr där alla huvudteman sitter ihop.
Därför tog det så lång tid att gå igenom. Men nu tar han dem en i sänder-
-och vidareutvecklar dem. Man ser att brevet har en struktur.
Det kan jämföras med många rörande musikstycken.
Här vill han främst ta upp vad han nämnde i första kapitlets 19:e vers.
Han ber för dessa efesier, särskilt tre saker.
Att de ska förstå vilket hopp Han kallat dem till.
Hur rikt och härligt Hans arv är bland de heliga. Och det tredje:
Hur oerhört stor Hans makt är i oss som tror. Och detta tar han upp här.
Vi ser att han gör det på två sätt.
Han säger att ni aldrig kommer förstå hur stor Guds makt är i er-
-förrän ni förstår ert syndiga tillstånd innan Han rörde er.
Ni måste förstå vilket djup ni blivit upplyfta ur.
Det talade vi om i de första tre verserna. Där är den negativa aspekten.
Men nu i vers 4 kommer han till den positiva aspekten.
Vi har inte bara blivit lyfta ur avgrunden. Mycket mer har hänt oss.
Här fortsätter han beskriva detta i denna positiva form.
Han visar vad Gud nu faktiskt gjort för oss i vår Herre och Frälsare-
-Jesus Kristus.
Med andra ord har vi i dessa verser vad som är själva kärnan-
-av Evangeliet och den kristna tron. Vi märker att aposteln introducerar-
-det med ordet “men”.
Han har gett oss den hemska bilden av oss i synd. Döda genom överträdelser-
-och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde-
-härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn.
Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra köttsliga begär-
-och gjorde vad köttet och tankarna ville. Av naturen var vi vredens barn-
-precis som de andra. Men… och så kommer hela Evangeliet!
Så introducerar han det. Och han introducerar det alltid på detta sätt.
Evangeliet kommer alltid in med något ord av den typen.
Som Jesaja, efter att ha sett den förfärliga världen i synd: “Dock…”
Och så kommer den storslagna passagen om vår Herres födelse.
Ett barn blir oss fött… osv. Kontrasten.
Och här gör aposteln någonting som är så typiskt honom.
Detta enda ord: “men” öppnar dörren. Här är Evangeliets själva kärna-
-och en påminnelse om dess huvuddrag.
Denna morgon vill jag titta på dem i allmänhet.
Förra söndagsmorgonen såg vi på den ännu mer allmänt.
Bara den här beskrivningen av människan i synd som beskrivning för-
-den moderna världen för att visa Evangeliets relevans.
Nu kommer jag till den mer personliga aspekten, som är vad aposteln avsåg.
Jag vill titta på ordet “men” och visa hur det introducerar för oss-
-alla de huvuddrag som finns i det kristna budskapet.
Ta exempelvis hur det introducerar oss för hoppet i Evangeliet.
Detta “men” är hoppets “men”, mitt i all hopplöshet och förtvivlan.
Det är väl rätt uppenbart just mot denna bakgrund.
Kan du tänka dig någonting mer hopplöst än tillståndet för människan i synd-
-så som det beskrivs av aposteln i de första tre verserna?
Det är fullständigt hopplöst. Ordet “död” i sig självt är det värsta ordet.
Finns det liv finns det hopp, men om där är död, finns ingenting.
Det är slutet på allt hopp. Död är slutet. Men detta är tillståndet-
-för människan i synd, säger aposteln.
Hon är död i överträdelser och synder, helt styrd av den här världens gud.
Hon är en fullkomlig slav! Hon är förorenad i sitt sinne, förstånd-
-och hela hennes varelse. Fullständig hopplöshet!
Men det är i detta som Evangeliets budskap kommer.
När allting tycks vara emot oss och driver oss till förtvivlan…
…vet vi att en dörr är öppen, ett öra kommer höra vår bön.
Plötsligt kommer det hopp i en situation som var helt hopplös.
Det är någonting som du alltid finner när Evangeliet introduceras i Bibeln.
Det jämförs väldigt ofta med ljus. Ljus skiner plötsligt i mörkret.
Det folk som sitter i mörker ska se ett stort ljus.
De var fullkomligt hopplösa, paralyserade, de satt i mörker.
Det fanns ingenting att göra. De hade gett upp allt försök.
Det fanns ingen poäng med att vandra, för de kunde inte se.
De bara satt där, i mörker. Detta är människor utan Evangeliet om Kristus.
Men! Plötsligt får de se ett stort ljus, och det finns hopp.
Det finns en möjlighet trots allt.
Så vill jag mena att Evangeliet alltid introduceras.
Det här är alltså ett väldigt viktigt fynd för oss.
Gör det inte att vi har rätt att säga detta: Om Evangeliet inte-
-kommer till oss eller har kommit till oss på detta sätt, har det nog-
-inte kommit till oss alls.
Detta är ett viktigt prov på var vi befinner oss.
Vi måste ha insett att vi helt saknar hopp, utan detta budskap.
Det visar oss direkt hur vi ser oss själva som syndare.
Det ger oss också en bra uppfattning om hur vi uppfattar själva Evangeliet.
Vad det är. Jesus Kristus hade inte kommit för att kalla rättfärdiga-
-utan syndare till omvändelse. Det är inte de friska som behöver läkare-
-utan de som är sjuka.
Mannen som vrider sig av smärta blir glad när läkaren kommer in.
Han vet att lindring är på väg, det finns hopp.
Men om du inte känner dig sjuk känner du inget behov av en läkare.
Läkarens entré betyder inte mycket, du kanske är glad att se honom-
-men inte för att han har någon lindring eller något hopp.
Men för oss är det alltid så när Evangeliet kommer.
Aposteln skrev om sig själv för sin lärjunge Timoteus:
Jag som förr var en hädare, förföljare och våldsman.
Men jag mötte barmhärtighet… så säger han om hoppet i hans hopplöshet.
Vi kan formulera det på följande sätt:
Det är bara de som vänt sig emot sig själva och sagt:
Jag arma människa! Vem ska befria mig denna dödens kropp?
Det är bara den som vet någonting om denna hopplöshet och förtvivlan-
-som verkligen ser hoppet i Evangeliet. Han har kämpat och stretat-
-mot synden. Frestelse och ondska finns ständigt hos honom.
Han har beslutat sig och vill verkligen men han finner en annan lag i sig.
Han finner denna väsentliga motsägelse i sig själv och förtvivlar.
“Vad kan jag göra med mig själv?” Han är desperat.
Han vet inte vad han ska göra eller säga. Han är helt hopplös.
Då, plötsligt! Eller som aposteln själv säger: Jag arma människa!
Vem ska befria mig från denna dödens kropp? Och så det välsignade svaret:
Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!
Det finns hopp, även för mig!
Vidrig och syndig är jag. Du är full av nåd och sanning!
Ser ni skillnaden? Det finns ett hopp trots allt.
Och så vill jag hävda att Evangeliet alltid ska komma till oss.
Finns det ett “men” i ditt liv? Vet du någonting om detta välsignade “men”?
Vad som avgör detta är huruvida du håller med om de 3 första verserna.
Om du till ditt väsen är en god människa som gör lite fel ibland-
-då finns det inget “men” i ditt liv.
Du har inte sett något behov av Kristus. Du kan göra allting själv.
Och om du kan göra det, så existerar inte “men”.
Men om du inser sanningen om din vidriga, syndiga, gräsliga natur-
-att du är född i synd och tillbliven i laglöshet – om du verkligen förstår-
-vad detta innebär, då är detta “men” det allra ljuvligaste du vet.
Hoppets “men”. Hopp för de hopplösa, hjälp för de hjälplösa, ljus i mörker.
Vilket välsignat “men” det är! Men låt oss fortsätta…
Det är också det “men” som leder oss in i en helt ny värld.
Och detta ser jag som högst viktigt.
Jag har redan använt jämförelsen som används så ofta i Skriften-
-om kontrasten mellan ljus och mörker.
Jag har använt den än så länge som ett uttryck för hopp.
Men så har vi det här andra. Det finns en väsentlig kvalitativ skillnad-
-mellan ljus och mörker.
Det finns ingen korrespondens mellan dem, som aposteln hävdar i 2 Kor 6.
Det finns ingen gemenskap mellan ljus och mörker, de hör till olika-
-världar, och när ljus kommer in i mörkret introduceras en helt ny kategori.
Någonting som till sitt väsen är annorlunda. Det finns en brytning.
Och här kommer också någonting som betonas överallt i Bibeln-
-när det gäller Evangeliet.
Att komma till Evangeliet innebär att man börjar tänka på ett nytt sätt.
Man tänker i en helt ny dimension.
Här ser vi det väldigt tydligt i kontexten. Ta de 3 första verserna.
Du tittar på människan, du tittar neråt, på svärta och mörker-
-och du vet att du är eländig, miserabel och helt hopplös.
Plötsligt får någonting dig att titta upp, det kommer som en blixt.
Så upptäcker du att hela ditt tänkande plötsligt revolutionerats.
Än så länge har vi tänkt på ett mänskligt, jordiskt sätt. Timligt.
Men nu när vi kommer till Evangeliet börjar vi tänka andligt, övernaturligt.
På ett mirakulöst sätt. “Men” leder oss till denna-
-stora övergång. Detta lyckas inte många greppa, det förblir en stötesten.
Låt mig ge den bästa illustrationen. Ta jungfru Maria, vår Herres mor.
Ni minns historian. Där var hon, levde sitt liv, ingenting särskilt.
På alla sätt en kvinna som alla andra kvinnor. Plötsligt möter hon en ängel.
Han börjar tala med henne om någonting heligt som ska bli fött av henne.
Hon kommer få ett barn, Sonen, detta Heliga. Och hon blir lamslagen.
Hon förstår inte detta tal. Så hon börjar uttrycka sina tvivel.
“Hur kan detta ske med mig? Det är omöjligt! Det går emot naturens gång.”
Och ni minns hur ängeln svarade. Han sa bara: “För Gud är inget omöjligt!”
“Du tänker på jordisk nivå, du använder mänskligt tänkande.”
“Det du säger stämmer. Om det handlar om mänskliga gärningar har du rätt.”
“Det är omöjligt, så du har rätt om du tänker i denna linje.”
“‘Hur kan detta ske mig, jag har ju inte känt en man.'”
“Men Maria”, sa ängeln, “jag är inte en människa och jag är inte här med”-
-“ett jordiskt, mänskligt eller timligt budskap. Vi har med Gud att göra.”
“Detta är den andliga, mirakulösa, övernaturliga världen.”
Ingenting är omöjligt för Gud. Vi har en ny dimension, vi tittar upp-
-och inte bara ner.
Och där har vi än en gång, Evangeliets kärna.
Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi-
-allt är nytt. Detta var stötestenen för grekerna.
Därför ägnas så mycket åt denna fråga i Paulus’ brev.
De envisades med att döma allt med sitt mänskliga förstånd.
Och så gör män och kvinnor än idag. Därför är de inte kristna.
Det här är inte mänskligt. Det är inte filosofi. Det är inte människotankar.
Det är inte människors aktivitet. Allt är av Gud.
När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet-
-beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar…
Ni minns denna stora omkastning. Hur Gud tar den här världens svaga-
-för att de som är stora ska komma på skam.
De dåraktiga i världen för att de visa ska komma på skam.
Detta är väsentligt i Evangeliet och den kristna metoden.
Det är en helt ny dimension. Den själiska människan förstår inte andlighet.
Det är dårskap för dem, men inte för oss. Vi har Kristi sinne.
Den som är andlig dömer allt, men själv döms han inte av någon.
Han har en helt ny förståelse, ett “men” har kommit in i hans liv.
Han tänkte på denna nivå, han var misslyckad och eländig och förstod inte.
Plötsligt kommer en uppenbarelse och han börjar se saker. Han säger “men”.
Han ser en helt ny värld öppna sig.
Han får ett förstånd som han inte ens kunnat tänka sig tidigare.
Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi-
-se allt har blivit nytt!
Har vi fått denna nya förståelse? Är vår kristna tro, som vi bekänner-
-någonting som kan beskrivas på dessa sätt jag just gjort?
Om din kristna tro bara handlar om moral kan vi inte tala om detta.
Om det bara är någonting du lägger till i livet finns inget “men” där.
Många påstår sig ju inte vara kristna. De har sin uppfattning om det rätta-
-och är moraliska, fina människor. Men de är inte kristna för detta-
-nya tänkande har inte kommit in. Inget gudomligt verk.
De känner inte Gud och har ingen korrespondens. Inget “men” har kommit.
“Men Gud…” -det kan de inte säga, för de vet inte att Gud gjort någonting.
De bestämmer i sina liv och gör allt. Det finns inget “men Gud”.
Vilken tragedi att detta så ofta blir godkänt som kristen tro.
Ett moraliskt liv som läggs till ett annat liv ses som kristen tro.
Vilken travesti. Det är inte förvånande att massorna är utanför.
Nu går vi vidare till ett tredje “men”. Det är detta som introducerar-
-det oväntade.
Vad underbart detta är. Det oväntade.
Där joggade ni längs vägen och förväntade er inte någonting alls.
Den ena sträckan efter den andra. Du trodde något skulle hända-
-och att livet skulle bli annorlunda, men det har du kommit ur.
Du har blivit cynisk. Vägen är svår och dammig. Solen går ner och regnet-
-börjar falla. Där fortsätter du, du har gett upp allt hopp.
När plötsligt: “men”!
Det plötsliga och oväntade som leder till överraskning och förvåning!
Inte konstigt att vår apostel här skulle skriva på detta sätt, eller hur?
Hur skulle han kunna glömma vad som hände på Damaskusvägen.
Han gick med makt och andades hot och mordlust.
Han fantiserade hur han skulle utrota kristendomen och att Gud ville det.
Så gick det runt i hans sinne tills hans ansikte blivit ondskefullt-
-av förväntan att massakrera dessa människor. Där har vi mörkret.
Vad kan vi vänta oss hända en sådan man annat än att fortsätta och gå-
-till en miserabel, eländig grav. Så plötsligt “men!”
Ljuset, ansiktet, ögonen…
Och i sin förvåning ropar han ut: “Vem är du, herre?”
Det sista han förväntat sig höra: “Jag är Jesus, som du förföljer.”
Så börjar han se att denna välsignade människa dog för honom.
Guds Son, som älskade mig, och utgav Sig för mig.
Han kom aldrig över det. Hur skulle han kunna det?
Han som var en våldsman, hädare och förföljare.
Men Kristus hade till och med dött för honom.
Det är inte förvånande att Charles Wesley sagt dessa bevingade ord:
And can it be that I should gain An interest in the Savior’s blood?
Died He for me?
Det som är omöjligt… det kan inte ske! Men ändå är det sant!
Trots vad jag var! Men Gud som är rik på barmhärtighet.
Har du häpnat över det faktum att du är kristen?
Jag tvekar inte att säga, att om du inte är häpen, så är du inte kristen!
Du har iallafall inte rätt att anta att du är det.
Du måste gå tillbaka till de första 3 verserna och stirra där tills-
-du har sett dig själv. För det är bara när du sett det som du ser detta.
Och du kommer att bli förvånad över att det är möjligt för Gud-
-att själv förlåta dig, när du ser ruttenheten och vidrigheten-
-i ditt själiska, opånyttfödda hjärta!
Det är sådana som aposteln Paulus som talar såhär.
Det är en strålande ung man som Charles Wesley som talar så här.
Inte en människa som varit drinkare, otrogen och hustrumisshandlare-
-utan moraliska, religiösa människor är det som säger detta!
För den helige Ande har gett dem en syn på dem själva, och sedan av-
-denna fantastiska kärlek från Gud. Det oväntade, det lamslående!
Låt oss gå vidare…
För det fjärde betonar detta “men” att frälsningen är helt och hållet-
-resultatet av Guds handlande. Helt och hållet Guds handlande.
Det här är uppenbarligen apostelns poäng här.
Ni ser hans jämförelse. Han jämför mellan Herren Jesus Kristus korsfäst-
-död och begraven. Han dog bokstavligen, det fanns inget liv kvar.
Och som aposteln säger i slutet av första kapitlet är det kraften-
-som Gud verkade med i Kristus när Han uppväckte Honom från de döda-
-och satte Honom på höger sida. Detta är kraften i de kristna-
-och det är helt och hållet Guds verk. Det måste det förstås vara.
Det kan inte vara människor, eller hur? Inte om du tror verserna 1-3.
För människan är död genom överträdelser och synder, helt förslavad-
-under härskaren över luftens välde, som nu verkar i olydnadens barn.
Hon vandrar helt och hållet enligt den här världens vis och leds-
-av sin egen fördärvade natur. Köttets lusta uttrycks i sinnets vilja-
-och köttets, eller kroppens vilja. Hon är skyldig, under Guds vrede.
Detta är människan. Hon vill inte ens ha Gud.
Det naturliga sinnet är i fiendskap mot Gud och underordnar sig inte-
-Guds Lag och kan det inte heller. Detta är människan i synd.
Vad kan hon göra, hon vill inte ens göra det. Hon är emot Gud.
Hon har förstås gjort sig en egen gud, inte Bibelns Gud.
Inte vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Hon tror sig kunna behaga sin gud.
Hon kan inte göra någonting med Gud för hon är emot Honom.
“Fiender” säger Paulus senare i detta brev.
Fiender och främmande i era sinnen. Vad kan vara mer hopplöst?
Döda genom överträdelser och synder. Där är hon.
Hur kan en människa göra någonting?
Men svaret är att allt är av Gud. Där är människan, “men Gud”-
-där människan inte kan göra någonting. Som hymnen säger.
When all was sin and shame, a second Adam to the fight-
-and to the conflict came.
O välsignad visdom hos vår Gud! När allt var synd och skam-
-en andra Adam till striden kom!
Detta är Skriftens stora budskap från början till slut.
Bibeln är inte någonting annat än en förteckning av Guds aktivitet.
Ingenting har blivit mer förödande än den förfärliga-
-“högre kritiska” rörelsen som kontrollerat kyrkans tänkande i 150 år-
-och hur den övertygat människor att tro att den handlar om-
-människans sökande efter Gud. Vilken travesti. Det är raka motsatsen.
Det handlar enbart om Guds handling i att rädda människan.
Kommer ni ihåg hur det började vid syndafallet i Edens lustgård?
Gud kom ner i trädgården och talade till mannen.
Det är där i Abrahams kallelse. Han kallas ut ur hedendomen.
Mose kallades, som varit herde i 40 år och verkat ge upp allt hopp.
Så tar han fårhjorden bakom berget utan att förvänta sig någonting.
Plötsligt, en brinnande buske, han blir gripen. Gud kommer!
“Men Gud…!”
Läs ert Gamla testamente från början till slut. Varje människa i historien-
-är en människa som kallas av Gud. Ta Jesaja och synen han får.
Dörrposterna skakade och huset blev fyllt av rök!
Gud besökte honom som Han kallat och besökt alla andra profeter.
Hela historien kulminerar i detta uttalande. När tiden var inne-
-sände Gud Sin Son, född av en kvinna, född under Lagen.
Inte för att människor bett i åratal för att Gud skulle göra det.
När de övergett allt hopp, gjorde Gud det! Allt är Guds handling!
Och det är fortfarande Guds handling.
En till psalm uttrycker det mycket perfekt, som många också gör.
Lord, I was dead, I could not stir my lifeless soul to come to Thee.
Detta är den kristna bekännelsen. Herre, jag var blind, jag såg inte.
Jag kunde inte få min livlösa själ att komma till Dig.
Eller lyssna på hur Toplady uttryckte det:
Intet kan jag giva Dig, till Ditt kors jag sluter mig.
Med min fromma möda jag aldrig fylla kan Din lag.
Bleve jag i nit ej matt, gräte jag båd dag och natt-
-syndens fläckar stå dock kvar. Blott i dig jag frälsning har.
Allt är av Gud. Gud är Gud, det är Gud som handlar.
Det är vad aposteln vill tala om, och han fortsätter upprepa det-
-vidareutveckla det och stryka under det. Han var skyldig Honom allt.
Låt mig fortsätta till nästa “men”, det femte.
Det femte “men” talar om för oss varför Gud har gjort allt detta.
Ni ser att i varje exempel är det en slående skillnad-
-mellan människan och Gud.
Det är en absolut kvalitativ skillnad mellan Gud och människa som betonas.
Det blir inte mer underbart än vid denna punkt.
Det är kontrasten mellan Gud och oss i fråga om Hans natur.
Gud är så olik oss, och det är därför som vi blir frälsta, kristna.
Om Gud var som oss skulle vi alla vara fördömda. Vad vi är vet vi redan.
Vi är lustens och passionens kreatur. Vi styrs av köttet och sinnet.
Vi är alltså själviska och självcentrerade, självupptagna, självrättfärdiga.
Därför är vi känsliga, blir lätt sårade och vill inte förlåta.
Vi rättfärdigar alltid oss själva och vill hämnas.
Vi är oförlåtande och hårda. Vi säger “Varför skulle jag?”
“Det var inte mitt fel. Han eller hon har gjort allt detta.”
Och om Gud var sådan vore vi alla fördömda och förbannade!
Sådana är vi. “Men Gud…” vilken slående skillnad. “Rik på barmhärtighet.”
Det betyder att Han är full av medlidande. Han ser ner på oss-
-och ser oss i vårt eländiga och ömkansvärda tillstånd.
Och fastän vi är där för att vi syndat och gjort uppror mot Honom-
-så tycker Han synd om oss! Han är full av medlidande mot oss!
Gå tillbaka och läs den 103:e psalmen igen. Där finns det nämligen.
Han tycker synd om oss och vill göra någonting för att hjälpa oss.
Han är rik på barmhärtighet, men inte bara det! Med så stor kärlek.
Kärleken är positiv, barmhärtigheten är på ett sätt negativ.
Barmhärtigheten är bara en ömkan och sorg för oss.
Men kärleken är aktiv och måste göra någonting för oss!
Han har älskat oss med så stor kärlek!
Vad talar han om? Han går vidare: för att visa sin överväldigande rika nåd.
Han har sagt det inom hakparentes i vers 5: Av nåd är ni frälsta.
Men det var inte nog, utan Hans överväldigande rika nåd.
Vad betyder nåd? Jo, nåd betyder oförtjänt gåva.
Nåd är att visa barmhärtighet och medlidande mot den som inte förtjänar-
-någonting alls från dig, förutom vrede och straff i Helvetet.
Det är därför vi är kristna, för att Gud, i Sin överväldigande rika nåd:
När vi ännu var döda i våra synder gjorde Han detta för oss!
Det är trots oss. Vi blir frälsta trots dem vi är.
Gud blir inte rörd att göra detta på grund av någonting i oss.
Det beror helt och hållet på Hans egen kärleksfulla barmhärtighet, Hans-
-överväldigande rika nåd. Och ytterligare ett ord: godhet.
för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd-
-genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
Godhet betyder välvilja. Han ser på oss med ett välvilligt leende.
Han är vänligt inställd mot oss. Men allt sammanfattas här i en mening:
för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd-
-genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
Där är allt. Vi, eländiga, usla, vidriga syndare!
Men sådan är Guds barmhärtighet, nåd, kärlek och godhet.
Han tyckte inte bara synd och var vänligt inställd mot oss.
Inte bara överöste Han oss med allmänna välsignelser.
Han sände Sin ende Son från Himlens salar, att födas i Betlehem.
Han blev ställd under Lagen, född av kvinna. Guds evige Son!
Han utsatte Honom för människors all illvilja och bitterhet.
Redan som barn försökte de döda Honom. Hans fiender gaddade ihop sig.
Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare. Det fortsätter.
Han skonade inte ens Sin egen Son utan utgav Honom för oss alla.
Till korsets svåra vånda och död. Han skonades inte ens från detta!
För oss! För oss! Det är detta som Hans överväldigande rika nåd innebär.
Han gjorde allt detta för oss, vidriga syndare som vi är!
Igenom Sin älskade Son, den enfödde. Tack Gud för detta “men”-
-som utgör en evig skillnad mellan Gud och oss.
Det är på grund av Hans kärlek, för Han är kärlek, som vi alls blir räddade.
Men låt mig bara säga ett ord om det sista “men” som avslutning.
Det är detta “men” som tar oss och visar oss Hans stora makt-
-genom vilken Gud gör allt detta. Det här betonar Paulus särskilt:
Hur oerhört stor hans makt är i oss som tror.
Vore det inte för denna makt skulle Guds kärlek vara hjälplös.
Ni ser vilken makt som behövs, eller hur?
Vi är under Guds vrede. Vi är till naturen vidriga och orena.
Vi hålls fångna av Djävulen som är mäktigare än någon människa.
Där är vi, och vi behöver bli befriade, från Guds vrede och Satans välde.
Ut ur syndens och begärens makt och slaveri som finns i oss.
Människor kan inte göra det, som vi ju sett.
Men kom ihåg hur aposteln skriver i Romarbrevet 5.
Medan vi ännu var maktlösa, dog Kristus i de ogudaktigas ställe.
Jag skäms inte för Kristi Evangelium. Varför inte?
För det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror!
Det är Guds kraft, inte människor som beslutar sig för någonting. Nej, nej!
Guds mäktiga kraft tar tag i dem. Vad är din ambition, Paulus?
Jag jagar efter att gripa Honom som jag är gripen av.
Guds grepp. Och tack Gud att Han är så stor att Han kan göra allt.
Han har funnit ett sätt att blidka Sin egen vrede och heliga natur.
Han har funnit ett sätt att besegra döden, Satan och Helvetets makter.
Han har funnit ett sätt att befria oss från alla våra synder.
Tack Gud för detta “men”. Detta är det mest hoppfulla “men” som finns.
Det betyder ju att det finns hopp för alla.
Ingen är bortom frälsningens räckhåll, för det är Guds makt.
Ingen är hopplös, och världen är full av hopplösa människor.
Utbildning, pengar och familjens kärlek kan inte rätta till dem.
Människan är offer för sina lustar, passioner och begär och kan inte-
-kontrollera dem även om hon skulle vilja det. Hon är hopplös.
“Men Gud…” Guds eviga makt är igång och ingen är hopplös.
Prata alltså inte med mig om en människas svåra temperament.
Det spelar ingen roll, hon kan bli en ny skapelse.
Det spelar ingen roll vilken sorts synd, hur bedräglig och hemsk den är.
Jag predikar Honom som besegrat Djävulen, som är all synds upphov.
Oavsett hur djup synden är – Frälsaren har stigit ner till Dödsriket-
-och stigit upp till den högsta Himlen. Det finns hopp för alla.
Ingen kan synda sig bortom frälsningens räckhåll.
Talar jag till någon som just nu känner sig hopplös och i syndens grepp?
“Men Gud…!” För Gud är ingenting omöjligt!
Eller talar jag med någon kristen människa som sörjer för någon släkting?
Du ser dem i syndens och ondskans grepp. Du har vädjat och bett i åratal.
Men ändå fortsätter det, och du tänker just ge upp. Gör inte det!
“Men Gud…!” Som väckte Sin Son från de döda. Ingenting kan stå emot Honom.
För Gud är ingenting omöjligt. Fortsätt be. Håll fast vid Guds löften.
Vi håller väl alla med om att detta är det viktigaste vi behöver veta.
Samma sak som aposteln tyckte att efesierna behövde veta:
Hur oerhört stor Hans makt är i oss som tror.
Om du är uppgiven, deprimerad, miserabel i livet, beror det främst på detta:
Du känner inte till Hans makt! Annars skulle du förtrösta på den!
Och du skulle bli befriad. Må Gud upplysa våra förstånds ögon-
-så att vi kan veta hur oerhört stor Hans makt är i oss som tror.
Amen.