”Men jag vet att min återlösare lever.”
Job 19:25
Tröstens kärna ligger för Job i det där lilla ordet ”min” – ”min återlösare”, och i det faktum att Återlösaren lever. Åh! att få hålla den levande Kristus. Vi måste få en andel i honom innan vi kan åtnjuta honom. Vad hjälper det mig att jag har guld i gruvan? Tiggare finns i Peru och man tigger bröd i Kalifornien. Men har jag guld i min plånbok kan jag köpa det bröd jag behöver och mätta min hunger. En Återlösare som inte återlöser mig, en hämnare som inte vill stå upp för mitt blod – vad skulle sådana vara bra för? Nöj dig inte förrän du genom tro kan säga: ”Ja, jag kastar mig på min levande Herre; och han är min.”
Du kan hålla i honom med svag hand; du kan känna att det är förmätet att säga: ”Han lever som min Återlösare”. Men kom ihåg att om du bara har tro som ett senapskorn, ger denna lilla tro dig rätten att säga det. Men det finns även ett annat ord här, som talar om Jobs starka förtroende: ”Jag vet.” Att säga: ”Jag hoppas, jag förtröstar på det”, är trösterikt; och många tusen i Jesu fålla kommer knappt mycket längre. Men för att nå till trösten själv måste du säga: ”Jag vet”. Om, men och kanske är fridens och tröstens mördare. Tvivel är tråkiga att ha att göra med i sorgens tider. De stinger i själen likt getingar! Om jag är det minsta tveksam om att Kristus är min, då har jag ättika blandat med dödens galla. Men om jag vet att Jesus finns för mig, då är mörkret inte mörkt – även natten är ljus omkring mig.
Så om Job på den tiden innan Kristi ankomst kunde säga ”Jag vet”, kan vi också med säkerhet tala minst lika positivt. Gud förbjude att vår positivitet skulle vara förmätenhet. Låt oss se till att ha rätt bevis, så att vi inte bygger på ett ogrundat hopp; och låt oss då inte vara nöjda endast med grunden, för det är från den övre våningen som vi får den bredaste utsikten. En levande Återlösare, som i sanning är min, är en glädje som ej kan beskrivas.