Att uppfostra barn är ett storslaget, men inte enkelt, uppdrag. Som föräldrar blir vi ofta slagna av oro för våra barn. Om vi inte är försiktiga kan det äta upp oss helt. I denna sex minuters video talar tre kvinnor i olika skeden i sitt moderskap – Noël Piper, Kathleen Nielson och Gloria Furman – om hur de bekämpar sin oro.

 

 

Vi får tala om moderskap tillsammans, mer specifikt moderskap utan oro.
Utan att låta oss upptas av oro.
Det är härligt att vi befinner oss i olika stadier av moderskapet här.
Gloria, hur talar du om att vara mor utan oro i ditt stadie?
Jag kommer ju att tänka på två saker…
Den ena handlar om att se till Kristus och fokusera på Honom.
Jag har nyligen fått stor uppmuntran av att läsa i Uppenbarelseboken om hur-
-Jesus presenterar Sig själv och att låta detta vara glasögonen genom vilka-
-jag ser på mina barn, min dag och mitt liv.
Han säger sådant som: “Jag är Den levande. Jag har nycklarna till döden”-
-“och dödsriket. Jag lever i evigheters evighet. Jag kommer.”
När jag ser på Honom som Han är, uppmuntrar det mig att fostra mina barn-
-utan oro.
Det andra jag tänker på är de äldre kvinnorna i mitt liv.
Det finns flera äldre kvinnor som jag älskar, de älskar mig och mina barn.
Jag kan komma till dem med de farhågor jag har, stora som små-
-och de kan visa visa mig vidare till Jesus.
En sa: “Du har ingen anledning att inte lita på Jesus.”
Hon säger det på det mest kärleksfulla sätt, som uppmuntrar mig stort.
Det är väldigt uppmuntrande.
Att få lära sig det redan när de är små är en god grund att ha medan de-
-växer, och sedan flyttar ut. Och sedan slutar man inte vara orolig.
Vi oroar oss på olika sätt i olika perioder. Noël, hur tampas du med detta?
Jag kände mer oro efter mina barn hade flyttat hemifrån och fick veta-
-sådant jag borde ha vetat tidigare, eller vetat mer om.
När mina barn flyttade hemifrån insåg jag att jag endast kunde be-
-och anförtro dem åt Gud. “De är borta, allt jag har är bönen…”
“Vad är det jag säger?” Vad hade jag innan? Jag insåg det bara inte.
Jag bad för mina barn hela tiden, men kände inte vikten av det förrän-
-jag verkligen fick förtrösta på att Gud tog hand om dem.
Då hade inte jag längre någon kontroll, som jag bara trodde mig ha innan.
Sedan gick barnen olika vägar och ibland brukade jag vakna på natten-
-och känna mig som mest oroad. “Tänk om det här eller det där händer?”
För att kunna somna om var jag tvungen att säga: “Gud, hjälp mig komma ihåg”-
-“att jag förtröstar på Dig. Barnet är vuxet nu. Det är mellan honom och Dig.”
Jag kommer också in i det äldre stadiet där mina barn är vuxna, två är gifta.
Vi får släppa taget mer och mer. Vi har alltid överlåtit dem åt Gud-
-redan innan de blev födda. Ändå får vi lära oss alltmer tydligt-
-ju mer det sker, rent fysiskt. De är ibland långt ifrån oss.
Vi börjar förstå mer av Herrens närhet och att överlåta dem i bön.
Jag lär mig även att om hjärtat motiveras av Evangeliet istället för mina-
-egna önskemål – vi är inte där än – så vill vi Evangeliets saker för våra barn.
Till det vill jag bara säga “Amen!” och att Gud ger två välsignelser.
Den ena är att vi inte vet allt våra barn gör. Då hade vi fått kämpa mycket.
Det andra är att, när båda föräldrarna ber för barnen, brukar jag be för-
-vad de gör och vem de möter, medan min man ber för deras eviga själar.
Den ene påminner den andre, och båda typer av bön stiger upp.
Det är verkligen bra att göra det tillsammans.
Nåväl, må vi mer och mer vara Saras döttrar, som gör gott och inte låter sig-
-skrämmas av någonting.
Översatt av Evangeliecentrerat.se|Med tillstånd