”Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd utan av en oförgänglig.”
1 Petrus 1:23
Mycket enträget uppmanade Petrus de förskingrade helgonen att älska varandra ”uthålligt, av rent hjärta”, och vist hämtade han sitt argument, inte från lagen, från naturen eller från filosofin, utan från den höga och gudomliga natur som Gud planterat i deras hjärta. Precis som furstars kloka lärare strävar efter att föda och fostra en kunglig ande och värdigt beteende i dem, med hjälp av argument från deras befattning och börd, så ser också Petrus Guds folk som härlighetens arvingar, furstar av kunglig börd, ättlingar till kungarnas Kung, jordens sannaste och äldsta aristokrati, och säger till dem: ”Se till att ni älskar varandra, på grund av er ädla börd. Ni är ju födda av oförgänglig säd. På grund av er härkomst – ni härstammar ju från Gud, alltings Skapare – och på grund av ert odödliga öde – ni ska ju aldrig gå bort, även om köttets glans falnar och dess existens ska upphöra”.
Det vore väl om vi, i ödmjukhetens ande, såg den sanna värdigheten i vår pånyttfödda natur, och levde upp till den. Vad är en kristen? Om du jämför honom med en kung, har han kungavärdighet, men dessutom prästerlig helgd. Kungens kunglighet ligger ofta bara i hans krona, men i den kristne är den ingjuten i hans innersta väsen. Han står lika mycket över sina medmänniskor, genom sin nya födelse, som en människa står över djuret som går under. Han bör då verkligen föra sig, i alla sina företag, som en som inte är en i mängden, utan utvald ur världen, avskild av suverän nåd, inskriven i ”egendomsfolket”. Därför kan han inte kräla i stoftet som andra, eller leva som världens medborgare. Låt er naturs värdighet och dina utsikters ljus, O troende i Kristus, tvinga er att hålla fast vid heligheten och undvika blotta åsynen av ondska.
