I princip alla i dag betonar med rätta att det vi har i Bibeln är en berättelse. Den har ofta framställts som berättelsen om skapelse, syndafall, återlösning och fullbordande. Den rör sig från skapelse till ny skapelse.

Var i berättelsen passar omvändelse in? Den hör hemma i delen om återlösning.

Omvändelse är inte det centrala temat i berättelsen – det som är centralt är själva syftet med att vi omvänder oss, vilket även är syftet med att vi skapades. Som Westminister-bekännelsen säger skapades vi för att ”förhärliga Gud och åtnjuta honom för alltid.” Det kommer en ny värld och där ska vi regera med Kristus för evigt. Och vi kommer att se hans ansikte (Upp 22:4).

Samtidigt är omvändelsen avgörande för berättelsen eftersom vi inte kommer att vara en del av Guds nya skapelse utan den. Och det är rätt tydligt utifrån Bibelns händelseförlopp att vi i den himmelska staden kommer att prisa Gud för evigt, för att han har återlöst oss, räddat oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. Vi kommer aldrig att glömma Guds avgörande, frälsande verk i våra liv genom Kristi kors och uppståndelse. Detta kommer alltid att vara centralt för vår tillbedjan.

Eftersom berättelsen om Israel täcker den stora delen av Bibelns händelseförlopp skulle jag vilja erbjuda en kort sammanställning som påvisar varför omvändelse är avgörande för berättelsen.

OMVÄNDELSE OCH BERÄTTELSEN OM ISRAEL

Israels historia börjar egentligen med Adam. Adam och Eva skapades för att förhärliga Gud genom att regera över världen åt Gud (1 Mos 1:26–28). De skulle vara hans biträdande regenter i den värld han hade skapat. De skulle utöva sitt styre under Guds herradöme genom att lita på och följa hans instruktioner. Men de gjorde uppror mot Guds herradöme och tillbad sig själva som skapade varelser istället för att ge pris och tack till Skaparen. Som en konsekvens av sin olydnad dog de (1 Mos 2:27). De skildes från Gud i samma stund som de syndade och garanterades evig död om de inte omvände sig.

Efter syndafallet var Adams och Evas grundläggande behov att omvända sig. De kunde knappast regera över världen åt Gud och föra vidare hans välsignelse till jorden när de inte hade en rätt relation till honom.

Men Gud lovade att kvinnans avkomma skulle segra över ormen och ormens avkomma (1 Mos 3:15). Mänsklighetens tidiga historia demonstrerar människornas radikala ondska. Alla människor kommer till världen som söner och döttrar till Adam (Rom 5:12-19) och som ormens avkomma (Matt 13:37-38; Joh 8:44; 1 Joh 5:19). Endast de som erfar Guds frälsande verk blir fria från Satans välde. Kain, till exempel, visade vilken sida han tillhörde genom att slå ihjäl den rättfärdige Abel (1 Mos 4:1–16).

Hur starka var ondskans makter? Vid Noas tid fanns det bara åtta rättfärdiga kvar i världen! Människor var rakt igenom onda och 1 Moseboken 6:5 vittnar om hur synden genomsyrade allt. Ormens avkomma ockuperade jorden, men Gud visade sin helighet och sitt herradöme genom att förgöra syndarna i en flod. Så kommer en ny början, men den är knappast en förbättring eftersom människornas hjärtan inte hade förändrats (1 Mos 8:21). Det som försiggick vid Babels torn (1 Mos 11:1–19) visar att den nya skapelsen inte låg bakom krönet. Världen regerades inte av människor som älskade Herren. Den nya skapelsen kunde inte komma utan ett nytt hjärta.

Splittrandet av, och domen över, människorna vid Babel motvägdes av Abrahams kallelse (1 Mos 12:1–3). Återigen fanns det en man i en ondskefull värld. Men denne ende man kallade Gud och lovade en välsignelse. Kanaan skulle så att säga bli det nya Eden och Abraham på vissa sätt en ny Adam. Abrahams barn skulle vara Guds barn och den välsignelse som gavs åt Abraham skulle så småningom sprida sig till hela världen. Människor skulle regera under Guds herradöme, precis som Adam och Eva hade kallats att göra.

Det anmärkningsvärda är hur lång tid det tar för berättelsen att fullföljas. Löftena uppfylldes inte på nästan tvåtusen år! Första Moseboken fokuserar på hur Abraham, Isak och Jakob får de barn som Gud hade lovat. Dessa män ärvde inte Kanaans land och de fick verkligen inte se välsignelsen sprida sig till hela världen.

I Andra till och med Femte Moseboken går berättelsen framåt och återger Israels befrielse från slaveriet i Egypten (2 Mos 1–15). Nu uppfyllde Gud sitt löfte om många barn – Israels befolkning exploderade. Herren befriade dem från Egypten för att föra dem till ett nytt slags Eden: Kanaans land. I detta land skulle Guds kungliga herradöme över hans folk gestaltas, och hednafolken skulle se all den rättfärdighet, fred och det överflöd som hörde till det folk som levde under Guds herradöme. Men den generation som lämnade Egypten fick aldrig landet (2 Mos 14:20-38). De vägrade att lita på Guds löfte, till och med efter att ha varit med om den stora befrielsen från Egypten och alla Guds tecken och under. De flesta av Israels folk som räddades ur Egypten var envisa och upproriska, och kände egentligen inte Herren (jfr 1 Kor 10:1–12; Heb 3:7–4:11). Deras hjärtan behövde omskäras – omvändas – så att de skulle älska Herren och frukta honom (5 Mos 30:6), hålla sig till honom som sin Gud och vandra på alla hans vägar.

De barn som föddes efter ökengenerationen lyckades där deras föregångare hade misslyckats. Josua och Israel förtröstade på och lydde Herren och ärvde så Kanaans land som utlovats till Abraham (Jos 21:45; 23:14). Nu var Israel redo att leva i sitt nya Eden och visa på skönheten och härligheten i att leva under Jahves herradöme. Men det fanns fortfarande en mask i äpplets kärna. Att Israel lydde Herren var en kortvarig historia. Enligt Domarboken blev Israels barn inte till välsignelse för hednafolken; istället anpassade de sig och blev dem lika. De återföll till sina hedniska vanor. Herren fortsatte att befria dem när de omvände sig, men deras hjärtan förblev oförändrade, för de fortsatte att vända tillbaka till sin synd.

Vad skulle Israel göra? Nästan 1000 år hade gått sedan löftet hade getts till Abraham. Israel hade en riklig befolkning och levde i landet, men löftena om världsomspännande välsignelse var inte ens nära att förverkligas. Israel längtade efter en kung, då de var övertygade om att han skulle befria dem från deras fiender, precis som andra nationers kungar gjorde (1 Sam 8:5). När Saul utnämndes till kung var han på vissa sätt, liksom Abraham, en ny Adam – utnämnd av Gud att regera över Israel till Guds ära. Men precis som Adam var Saul rebellisk mot Herren och blev därför avsatt som kung (1 Sam 13:13; 15:22–23). Herrens välde över Israel förverkligades inte under Sauls styre. Gud utnämnde då David som kung. Han var, till skillnad från Saul, en man efter Guds hjärta som regerade över nationen till Guds ära (1 Sam 13:14). Likväl visade Davids äktenskapsbrott med Bat-Seba och hans mord på Uria att han inte skulle bli det medel genom vilket Guds välsignelse skulle nå hela världen (2 Sam 11).

När Salomo intog tronen verkade den nya skapelsens paradis ligga runt hörnet (1 Kung 2:13–46). Hans styre präglades av fred och han byggde ett praktfullt tempel åt Herren (2 Kung 3–10). I början regerade Salomo med vishet och gudsfruktan över folket, men han avföll från Herren och vände sig till avgudadyrkan (1 Kung 11). Som ett resultat av detta delades nationen upp i två kungariken: Israel i norr och Juda i söder (1 Kung 12). Det som följde var ett långvarigt och syndigt avfall som slutade med att Israel fördes bort i exil av assyrierna år 722 f. Kr. och Juda av babylonierna år 586 f. Kr. (2 Kung 17:6–23, 24:10–25:26). Nästan 1500 år hade passerat sedan Abraham blev kallad. Löftena om land, avkomma och välsignelse som gavs åt Abraham var inte ens nära att fullbordas. Israel fanns inte längre i landet, utan i exil. Istället för att välsigna hela världen hade Israel blivit som världen.

Varför befann sig Israel i exil? Vad var problemet? Profeterna undervisande upprepande gånger om att Israel befann sig i exil på grund av sin synd (Jes 42:24–25; 50:1; 58:1; 59:2; 64:5). I Jesaja lovar Herren ett nytt uttåg och en ny skapelse. Men det nya uttåget och den nya skapelsen skulle endast komma genom syndernas förlåtelse (Jes 43:25; 44:22) och denna förlåtelse skulle bli verklighet genom Herrens Tjänares lidande och död (Jes 52:13–53:12).

Jeremia undervisar om samma sanningar. Det Israel behövde var ett omskuret hjärta (Jer 4:4; 9:25). De behövde med andra ord bli pånyttfödda och omvända. Jeremia profeterar att ett nytt förbund kommer i vilket Herren kommer att skriva sin lag i sitt folks hjärtan och göra så att de förmår lyda honom (Jer 31:31–34). På liknande sätt ser Hesekiels bok fram emot den dag då Herren skulle rena sitt folk från synd och ersätta deras stenhjärtan med ett hjärta av kött (Hes 36:25–27). Deras förändrade hjärtan skulle vara resultatet av den Helige Andes verk och som en konsekvens skulle Israel vandra på Guds vägar och hålla hans bud.

Israel återvände från sin exil år 536 f. Kr. men de stora löftena som finns hos profeterna förverkligades inte helt och fullt. Israel hade det kämpigt under Haggais och Sakarjas, Esras, Nehemjas och Malakis dagar. Andens utlovade verk hade ännu inte ägt rum. De väntade på en kung. De väntade på den nya skapelsens ankomst.

INGEN VÄLSIGNELSE TILL ISRAEL ELLER TILL VÄRLDEN UTAN OMVÄNDELSE

Israels historia avslöjar att den nya skapelsen och det nya uttåget inte skulle åtnjutas utan syndernas förlåtelse och ett omskuret hjärta. Löftena som gavs åt Abraham förverkligades inte på grund av Israels synd och upproriskhet. Nationens historia är märkt av upprepad olydnad och en vägran att göra Guds vilja. Israel var i desperat behov av att få sina synder förlåtna och Jesaja undervisar att sådan förlåtelse skulle bli verklighet genom Jesaja 53:s lidande Tjänare. Men Israel behövde också den helige Andes övernaturliga verk för att kunna räddas; de behövde omvändas. Omvändelse är avgörande för berättelsen om Israel eftersom välsignelserna som utlovades åt Israel och till världen aldrig skulle bli deras förutom genom omvändelse.

Copyright 2019 9Marks.  Used by permission.

Website:  www.9Marks.org