”Du är min tillflykt på den onda dagen.”
Jeremia 17:17
Den kristnes väg är inte alltid ljus av solsken; han har sina tider av mörker och storm. Sant, det står skrivet i Guds Ord: ”Hennes vägar är ljuvliga vägar, alla hennes stigar är trygga” och det är en stor sanning att fromhet är vad som beräknats ge en människa glädje här nere såväl som salighet där ovan; men våra erfarenheter säger oss att om de rättfärdigas bana är ”som gryningens ljus, som växer i klarhet tills dagen når sin höjd” så förmörkas det ljuset ibland. Vid vissa perioder täcker molnen den troendes sol och han vandrar i mörker utan att se något ljus.
Det finns många som har fröjdats i Guds närvaro för en tid; de har solat sig i ljuset under deras kristna karriärs tidigare stadier; de har vandrat på de ”gröna betesmarkerna” vid sidan om de ”stilla vattnen”, men plötsligt finner de att den härliga himlen täcks av moln och istället för Gosens land tvingas de beträda den sandiga öknen; på det friska vattnets ställe finner de oroliga strömmar som smakar bittert, och så utbrister de: ”Om jag vore ett Guds barn skulle väl detta inte hända?”
Åh! säg inte det, du som vandrar i mörker. De bästa bland Guds heliga måste dricka malörten; hans käraste barn måste bära korset. Ingen kristen har åtnjutigt ständig framgång; ingen troende kan alltid hålla sina lyror från pilträden. Kanske Herren till en början lät dig få en jämn stig utan moln för att du var svag och skraj. Han dämpade vinden för det nyklippta lammet, men nu när du är starkare i andelivet måste du genomgå de mognare och tuffare situationer som hör Guds fullvuxna barn till. Vi behöver vindar och stormar för att träna vår tro, riva bort självsäkerhetens ruttna gren och rota oss fastare i Kristus. Den onda dagen visar oss värdet i det ärorika hoppet.
