En diskussion med pastorerna H. B. Charles Jr., Bryan Chapell och Ray Ortlund.

 

 

Ray och H. B. vi ska tala om vad vi önskar att vi hade vetat när vi började-
-arbeta som pastorer. Ray, när du ser tillbaka, vad önskar du att du vetat?
För det första att jag förstått Evangeliet tydligare.
Rättfärdiggörelsen genom tron allena, förening med Kristus…
Hela det stora budskapet om Guds nåd och barmhärtighet mot de-
-som inte förtjänat det, genom Jesus.
Istället använde jag Bibeln för att få fram principer för det kristna livet.
Att hjälpa kristna uppgradera sin kristna tro rent praktiskt.
Jag förstod inte hur underbar Guds nåd är – så relevant för allt, mäktig-
-upplyftande. Det önskar jag att jag förstått tydligare.
För det andra önskar jag att jag förstått hur svårt livet är för oss alla.
Jag hade en bra uppväxt, min far var den mest gudfruktige man jag känt.
H. B., du hade också en underbar gudsman till far…
Jag bodde hos den mest gudfruktige man jag kände och växte upp i en-
-sund församling som Herrens hand vilade över.
I min ungdom trodde jag att det var så för alla kristna i deras familjer.
Så jag kom in i jobbet oförberedd inför de svårigheter vi möter dagligen.
Jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa människor.
Samma här. Jag förstod inte hur trassligt de flesta har det.
Tidigt trodde jag att mitt jobb var att få lite mer ordning på dem.
I grund och botten predikan om uppförande utan att förstå Evangeliet.
H. B. har du något när du ser tillbaka och önskar att du vetat?
Ja, jag håller med det ni båda sagt om frågan att förstå Evangeliet.
Jag började predika som pojke, när jag bara var 17 år.
Två praktiska saker hade jag önskat jag förstått…
Att predika som pastor är ett maraton, inte ett sprinterlopp.
Det är att troget undervisa Guds Ord och Evangeliet över lång tid, som gör-
-skillnad. Jag predikade på ungdomsmöten, kom och gick och ville vara-
-så väl förberedd som möjligt. Pastoral förkunnelse är något helt annat…
Att betjäna samma personer, förbereda sig att föda samma personer-
-vecka efter vecka.
I början omfamnade jag fullt ut vers 2 i 2 Tim 4 “predika Ordet”.
Jag behövde lära mig “fullgör din tjänst” i slutet av vers 5.
Vi trodde väl alla på “säg rätt saker så gör de det rätta”.
Du blir väldigt beteendeorienterad. “Gör bara dessa rätta saker”-
-“så blir allt ok mellan dig och Gud” istället för att inse att-
-det är ett maratonlopp. Att säga det rätta gör inte att folk gör det rätta-
-för inte ens vi gör det rätta.
Vi är alltså ute efter Evangeliets andliga förvandling och det är inte-
-en engångskur.
Jag fick lära mig detta som en hård käftsmäll, jag trodde bara det var-
-att undervisa Bibeln så kommer folk följa…
Sedan fick jag första gången höra “Jag bryr mig inte vad Bibeln säger!”
Har du sådana i din församling?
Det andra om pastoral förkunnelse, som en ung nybliven pastor önskar jag-
-att jag följt min fars exempel mer. Han inte bara älskade Ordet-
-och Evangeliet, utan även människorna han kallats att förkunna för.
Jag var ung och älskade predikstolen, men med tiden fick jag vandra med-
-människor i deras sorger och synder, vilket gör din förkunnelse mer sansad.
Det hjälper dig tänka pastoralt på hur Evangeliet framställs och hur-
-Ordet måste hanteras. Det önskar jag att jag vetat om tidigare.
Vad säger du då, Brian?
Jag kan bara upprepa samma sak som ni båda har sagt.
Tidigt i min tjänst kände jag det som mitt jobb att få folk att göra-
-det de inte vill göra. Det var mitt jobb, och det var förfärligt.
Man ser människors antagonism och strider med dem varje dag.
“Hur får jag dig att skärpa till dig? Varför lyssnade du inte på mig?”
Man bygger upp en bitterhet som är väldigt uttröttande.
Om det är bitterhet istället för medlidande som växer, för de människor-
-som är på vägar som inte är Herrens vilja med dem…
Någonstans lärde mig Herren att jag inte bara kunde säga till folk-
-att skärpa till sig och ta sig i kragen. Det var inte bara onyttigt för-
-dem utan också för mig.
Viktigare än att lära rätt uppförande är att tilltala deras hjärtan.
Jag tänker på båda era fäder, och när vi börjar vår förkunnelse-
-säger vi: “Läs Bibeln mer, be mer, gå mer till församlingen…”
Sedan vet vi inte vad den fjärde predikan ska handla om. “Ge mer” kanske…
När de tagit slut säger man “Gör ännu mer av det jag redan sagt…”
Hur ändras en predikants förkunnelse på tjugo år?
Man ser att de riktar sig mer till hjärtat. Från hjärtat utgår allt…
De är inte ute efter att folket ska prestera bättre-
-utan att de ska älska Frälsaren ännu mer.
Då förstår du att du är instrumentet för att förmedla hur det ska se ut.
Du upphör med påtryckningarna och frågar dig: “Hur är jag ett exempel?”
Hur hanterar du problem på ett sätt som visar upp Frälsarens hjärta?
Det är en helt annan agenda och det där kände jag inte till.
Det vi vill uppnå med predikan, genom Guds nåd, varje söndag-
-är att uttrycka samma saker Jesus sa för länge sedan…
“Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor”-
-“så ska jag ge er vila” – det här är allt vi säger.
Vi närmar oss denna underbara försäkran och inbjudan, tillgången till-
-Jesus själv, och tar det från olika vinklar.
Vi tar dem i handen, och på ett värdigt, faderligt, ömsint och passande sätt-
-kan vi leda dem direkt till Herren själv, så att Hans röst kommer-
-genom oss och de personligen bjuds till Honom själv.
Nu kanske en del tycker detta låter som att vi inte håller dem ansvariga…
Men faktum är att man tjänar Gud bäst när man har fått vila ut.
Då är du redo för striden och för det hårda arbetet.
Därför sa Jesus: “Om ni älskar mig, håller ni mina bud. Följ mig!”
För Kristi kärlek är motivationen och styrkan i det kristna livet.
Nu måste vi avsluta. Tack för att ni var med och talade om sådant-
-vi önskar att vi visste. Vi ska spela in fler inslag, men detta avslutar-
-vi med att säga att kärleken till Kristus är ett underbart pastoralt mål.
Översatt av Evangeliecentrerat.se|Med tillstånd