Predikanterna John Piper, Voddie Baucham och Miguel Núñez diskuterar skillnader mellan att “få igång publiken” och att väcka autentiska känslor som hedrar Gud.

 

 

Det finns ett antagande i detta ämne, att “predika för känslorna” är bra.
Varför är det en bra idé? Bör man inte predika för tanken?
Martyn Lloyd-Jones sa att predikan för känslorna leder till manipulation.
Så ni förstår frågan.
Är det tanke eller känslor? Är det båda, eller?
Det hade varit jättebra om någon skrev om detta, det hade varit till hjälp.
På frågan “tanke eller känslor?” är mitt svar “Ja”.
Vi predikar absolut för tanken och för känslorna.
Det börjar med våra egna känslor. För när vi har ett möte med Guds Ord–
–rörs våra känslor av Ordet. Så där tror jag det börjar.
När vår tanke väl kan se Guds storhet, så måste det röra våra känslor.
Mycket har sagts om Gud, men aldrig att Han är tråkig.
En bild av detta är när jag kom till Grand Canyon för första gången.
Jag hade sett den på bild och hört om den. Jag gick närmare och närmare–
–och när jag stod på kanten slogs jag av häpnad över färgerna och storheten.
Jag blev så känslomässigt rörd att jag böjde mig ut och tittade runt.
Jag fick tanken: om detta är skapelsen, tänk dig Skaparen!
Jag upptäckte Grand Canyon som jag aldrig sett den förut.
Så länge predikan får fram Guds storhet, så kommer känslorna röras upp.
Det är åtminstone målet.
Och det finns folk som tycker att Gud är tråkig.
Eller hur Gud blir representerad…
Därför har frågan betydelse!
För om någon tycker Gud är tråkig, framstår Gud som tråkig genom denne.
Hans känslor säger att Gud är tråkig.
Gud är inte tråkig! Därför måste vi predika för känslorna.
Mitt “mantra” är ju:
“Gud är som mest ärad i mig, när jag är som mest nöjd i Honom.”
Om jag verkligen lever för Guds ära, kan jag inte säga att det inte spelar–
–någon roll om jag är nöjd i Honom, bara förstå Honom perfekt.
“Bara förstå Honom och känn inga känslor för Honom.”
Då blir Gud bara hälften ärad. Man känner till sanningen men utan känsla.
Sådan förkunnelse kommer att vanära Gud!
“Gläd er i Herren!”—”Smaka och se att Herren är god!”
“Sjung till Herren en ny sång, sjung hela jorden!”
Jag menar… Bibeln säger åt oss detta!
Så när vi predikar Bibeln måste vi tänka så.
Samtidigt finns det ju en fara med att predika för känslorna.
Det kan bli manipulativt. Så när vi skriver predikan–
–istället för att tänka på texten, börjar vi tänka på människornas gensvar.
Och hur får jag den rätta känslan?
Vad är skillnaden mellan att få igång publiken och att–
–predika för att väcka äkta känslor och inte bara ett rus?
Om vi predikar för känslorna, för känslornas skull, kan det kännas bra.
Då blir vi manipulativa.
Men vi borde inte det, utan predika om Gud som Han uppenbarar Sig–
–så att tanken kan förstå det, då följer känslorna.
Vi ska älska Gud av hela vårt förstånd och hjärta.
Så hela vår varelse bör blandas in i tillbedjan. Där ingår känslorna.
Så om jag ska ge hela mig själv till Gud, måste känslorna vara rörda.
Men de måste vara rörda av sanningens uppenbarelse, inte manipulation.
Det är alltså lite vilseledande att säga predika för känslan.
För Lloyd-Jones hade nog rätt, känslorna berörs indirekt genom tanken.
Skillnaden mot känslomässighet är om känslan väckts av sanningen.
Skillnaden mellan intellektualism och ett korrekt användande av intellektet–
–är att intellektualism inte har med känslorna.
Vi vill inte hamna i något av de dikena. Vi ska ha både tanke och känsla.
Någon som sagt detta i en mening jag inte kunnat glömma på 35 år–
–är Jonathan Edwards. Han sa:
“Jag ser det som min plikt att väcka känslorna hos mina åhörare–”
“–så högt jag kan, men bara med hjälp av sanningen.”
“Och i överensstämmelse med sanningen.”
Sanningar om Helvetet bör inte få oss att glädjas, utan gråta.
Och himmelska sanningar som inte bör göra oss ledsna utan glada.
Det måste stämma överens med vilken sorts sanning det är.
Man lägger alltid ut med förhoppningen om att de får Grand Canyon-känslan.
Du har just grävt en hel ravin för dem med denna text.
Jag tror även det är viktigt när man ska predika för känslorna…
Ni har rätt i att vi inte siktar på att manipulera känslorna.
Men det ligger någonting i förkunnelse som erkänner rätt känsloreaktion.
Det är någonting du är en mästare på.
Du står med en text och ibland erkänner du människans interaktion och svar–
–på denna sanning och vad den bör frambringa.
Men inte så man kommenderar känslorna, utan tilltalar tanken med teologi–
–just teologi om hur man riktigt ska gensvara med känslan.
Och att om man inte gensvarar så, då ser man det inte på rätt sätt.
Vi kan inte undkomma den delen av att tala om känslor i förkunnelsen.
Har vi trogen, utläggande predikan, är risken mindre för manipulation.
Vi visar bara vad Gud uppenbarar om Sig själv.
Det är viktigt för denna generation som tänker genom känslorna.
Det vill vi inte. De ska tänka genom sinnet och känslorna följer indirekt–
–på uppenbarelsen som tanken har greppat.
Får jag ta upp en het potatis?
Inte en stor, för vi måste sluta snart.
Detta är för oss, detta är för oss.
Så nu säger folk till dig och mig—brun och svart:
“Det här intellektuella… er kultur ska ha känslomässig förkunnelse!”
“Så nu kommer du med utläggande predikan till folks intellekt…”
“Du förnekar din kultur, ditt arv! Du låtsas vara vit!”
Jag vet inte med dig, men jag har fått höra detta mer än en gång!
Där är den heta potatisen!
Som du vet är även vi latinamerikaner känslomässiga.
Detta är ett av problemen med vår kultur.
Känslorna rörs inte av sanningen utan av kulturbakgrunden och uppfostran.
Därför är folk lättmanipulerade.
Jag var i Bolivia med en predikant som gjorde såhär:
Han sa: “Jag känner Guds närvaro här. Amen?”
Publiken svarade: “Amen.” Han sa: “Nej, nej… Han är verkligen här!”
Publiken svarade högre: “Amen!”—”Nej, ni fattar inte. Gud är verkligen här!”
Folk blev helvilda. Då sa han: “Jag känner ingenting. Ni blev manipulerade.”
—Wow!|—Det visade på detta väldigt bra.
Han sa ingenting om Gud då. Han målade ingen bild av Gud.
Han upphetsade dem bara p.g.a. deras kulturella uppväxt.
Vissa kulturer kanske behöver lära sig mer om känslorna.
Att ha rätt sorts känslor, som också Jonathan Edwards skrev om.
Och kulturer som min behöver lära sig om att förstå sanningen med tanken.
Amen. Absolut. Vackert.
—Vet ni vad jag vill bli känd som?|—Nej…
Tidernas bäste svarte predikant! Eller latinamerikanske!
Som när du sa om att vara vit… Jag vill vara den bästa av alla världar.
Alla församlingar, inte bara kulturer, har sin egen smak.
Men sanningarna här är inte unika för någon enskild kultur.
Vi säger inte bara att man ska predika för känslorna i en viss kultur.
Alla människor har hjärta och huvud… Vi kan lära oss av varandra.
Jag avslutar med vad du sa tidigare.
Predikar vi detta för oss, så vi blir berörda, så väcker det andra.
Tycker vi att det vi talar om är halv-viktigt, så tycker andra det med.
De kommer känna det. Tack bröder!