Vi lever i en alltmer uppkopplad värld. I och med Facebook, Twitter och sms har vi kommit varandra ”närmre”, mer än någonsin tidigare. Smartphones och sociala nätverk ger direkt tillgång till alla, från grannen rakt över gatan, till Hollywood-skådisen. Men den farliga ironin är att denna ständiga uppkoppling också har gjort oss mer isolerade än någonsin. Tack vare våra garage kan vi köra rakt in i huset utan att behöva hälsa på grannen. Och med Netflix kan vi se oändligt många avsnitt av våra favoritprogram utan att ens gå utanför dörren.

Denna besvärande verklighet har dessutom infiltrerat församlingen. Men vi är som fiskar, som simmat i individualismens vatten så länge, att vi knappt lägger märke till det. Det är så lätt att behandla församlingen som en klubb där vi dyker upp en gång i veckan, tar det vi är ute efter, och sedan går och tar lunch utan att nå ut till någon.

Gud är en gemenskap

I centrum för hela verkligheten finns en Gud som existerar som en gemenskap. Före världens skapelse var den treenige Guden oändligt lycklig i sig själv. Vi får en glimt av denna relation när Jesus ber: ”Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” (Joh 17:5).

Och denna evigt gudomliga gemenskap verkar också i vår frälsning. Fadern, i kärlek, sänder Sonen (Joh 3:16), Sonen bär frivilligt vår synd (Joh 10:18), och Anden applicerar effektivt Sonens verk på våra hjärtan (Ef 1:13). Vi tjänar en evigt härlig treenig Gud.

Den goda nyheten för dig och mig är att Treenighetens gemenskap bjuder in oss. Se på aposteln Johannes vittnesbörd: “Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus.” (1 Joh 1:3). Johannes kallar sina åhörare in i gemenskap med Gudomen, en gemenskap han själv redan har. När du först satte tilltro till Kristus, blev du välkomnad in i själva den treeniga gemenskap som samarbetat för att släppa lös en obeskrivlig nåd i ditt liv – och då fullbordades planen som sjösattes för en evighet sedan (Ef 1:4).

Räddad för gemenskap

Gud har alltså personligen bjudit in oss i Treenighetens gemenskap. Men här är det otroliga: Gud vill att vi upplever denna gudomliga gemenskap i en lokal församlingsgemenskap (Ef 3:18-19). Visst räddar han oss som individer, men han räddar oss också in i gemenskaper.

Vi behöver andra troende som kan dra oss tillbaka in i fållan när vi far vilse. Andra troende behöver oss för att vi ska uppmuntra och sporra dem vidare (Heb 10:24). Om vi undersöker alla befallningar vi får i Nya Testamentet, domineras sidorna av befallningar som rör ”varandra” (Gal 6:2; Rom 12:10; 1 Thess 5:11). Att leva i en lokal församlingsgemenskap är alltså nödvändigt – inte valfritt – för att man ska kunna växa i nåden. Vi kan ju inte ens lyda befallningar som har med ”varandra” att göra om vi inte är i närheten av just varandra.

Världen utanför måste också se detta: en gemenskap av människor som lever ut Jesu befallningar, trots deras vitt skilda personligheter, musiksmak, bakgrund, hudfärg, ekonomiska status, och till och med vilket fotbollslag man håller på.

En annorlunda gemenskap

Vi hör mycket om att vi måste ha enhet i mångfald i vår kultur, och ändå splittras världen i alla möjliga frågor. Allt man behöver göra är att gå in i en skolmatsal, så ser man världen i miniatyr. Barn från stadsdelarna ”på rätt sida ån” sitter på ett ställe, medan de från ”fel sida” sitter någon annanstans. Gothare till vänster, fjortisar till höger. Färgade vid ett bord, vita vid ett annat.

Men i Treenigheten ser vi en obefläckad enhet i mångfald. Gud existerar som ett väsen i tre personer, var och en med en särskild roll i frälsningen. Och hans församling bör också spegla denna härliga enhet i mångfald: röd och gul och vit och svart; rik, fattig, medelklass; gammal, ung, cool och ocool – alla enade under vår gemensamme Konungs blodköpta fana.

Omvärlden längtar efter gemenskap och den falska samhörigheten som Twitter och Facebook skapar kan inte fylla tomrummet. Vi behöver en stadig gemenskap där vi delar våra liv tillsammans i verkligheten. Gud sms:ade oss ju bara inte. Han kom. Han gick med oss, grät med oss, gladdes med oss och älskade oss trots vilka vi var. Om vi förkroppsligar denna självutgivande ställning i våra församlingar så kommer den att dra denna ensamma värld till oss som en magnet. Om detta inte är den verklighet du upplever i församlingen, så är du inte ensam.

Hur fortsätter vi härifrån?

Den lokala församlingen är en röra. Vi har alla blivit sårade och besvikna i den. Och församlingens huvud förstår, för han vet bättre än någon annan vad det kostar att leva i en gemenskap. Han kom in i denna röriga och trasiga värld, och den dödade honom.

För att vi verkligen ska kunna ta till oss en gemenskap, måste vi även bli korsfästa. Det innebär att dö till våra begär, våra preferenser, våra förväntningar. Men på andra sidan av korsfästelsen kommer uppståndelsen. Vi dör till oss själva nu för att få sant evigt liv (Matt 16:25).

Låt oss därför radikalt älska brodern i söndagsskolan* som driver oss till vansinne. Låt oss bjuda hem den besvärliga systern som ingen annan vågar tala med. Låt oss gå in i kyrkan och starta ett samtal med besökaren. Låt oss föra samtalen bortom sport, väder och politik och diskutera hur evangeliet korsar våra liv, äktenskap och familjer. Ju oftare denna interaktion äger rum i våra församlingar, desto mer kommer vi att dras in i den treenige Gudens frikostiga kärlek.

*Söndagsskola kallas även den stund av bibelundervisning (för vuxna, inte bara barn) som många församlingar har innan själva söndagsmötet i USA och andra länder.