”Hon band det röda snöret i fönstret.”
Josua 2:21
Rahabs räddning hängde på spejarnas löfte, som hon såg som representanter för Israels Gud. Hennes tro var enkel och fast, men den var mycket lydig. Att binda det röda snöret i fönstret var i sig själv inte någonting svårt, men hon vågade inte riskera att strunta i det. Kom, min själ – finns det inte här en lärdom för dig? Har du gett noga akt på hela din Herres vilja, även om vissa av hans befallningar verkar oviktiga? Har du iakttagit de två förordningarna, dopet och nattvarden, på det sätt han föreskrivit? Om du struntar i detta visar detta onekligen på att ditt hjärta hyser mycket kärlekslös olydnad. Var hädanefter oklanderlig i allt, om det så gäller en befallning om någonting så litet som att knyta en tråd.
Rahabs handling framställer även en ytterligare allvarlig lärdom. Har jag utan förbehåll förtröstat på Jesu dyrbara blod? Har jag knutit det röda snöret, som med en gordisk knut, i mitt fönster, så att min tro aldrig kommer kunna tas bort? Eller kan jag se ut över mina synders Döda havet, eller mina förhoppningars Jerusalem, utan att se blodet och se allt i samband med dess välsignade kraft? Den förbipasserande kan se ett snöre med en så iögonfallande färg, om den hänger från fönstret: det kommer att gå mig väl om mitt liv gör försoningens verkan iögonfallande för alla som ser på. Vad finns det att skämmas för? Låt människor eller djävlar stirra om de vill – blodet är min ära och min sång.
Min själ, det finns En som kommer att se det där röda snöret, även om du själv är svag i tron och inte kan se det. Jahvé, Hämnaren, kommer att se det och gå förbi dig. Jerikos murar föll platta till marken: Rahabs hus var i muren, och ändå stod det orört. Min natur är byggd in i mänsklighetens mur, men ändå, när förödelsen slår detta släkte, kommer jag att vara säker. Min själ, knyt det röda snöret på nytt i fönstret, och vila i frid.
