Tre pastorer undersöker den kluriga – och kontroversiella – kopplingen mellan rättfärdiggörelse och helgelse. (Svensk text)

I videon: Bryan Chapell, Kevin DeYoung, Rick Phillips

 

 

Vi börjar med vad vi håller med varandra om. Troligen det mesta.
Jag vet att vi håller med varandra om rättfärdiggörelsen.
Hur centralt viktig rättfärdiggörelsen är.
Att vi är rättfärdigförklarade genom Kristi tillräknade rättfärdighet.
Han levde ett perfekt liv och dog döden som vi förtjänade.
Kristen tro står och faller med detta.
Vi håller också med varandra om att helgelsen är nödvändig.
Vi måste växa i helighet.
Bryan, hur hänger de ihop? Varför ville de att vi skulle prata om det?
Finns det folk som inte håller med om denna koppling?
Det vanliga är ju om man betonar rättfärdiggörelsen så mycket–
–att man förnekar att helgelse är nödvändigt.
Vad vi säger är att helgelsen bygger på rättfärdiggörelsen.
Om vi har blivit gjorda rätt inför Gud, genom Kristi verk–
–så medför det en förändring i oss så att vi vill leva för Honom.
Det är inte “Jag är bra oavsett vad jag gör.”
Folk kan missbruka nåden, den frågan tog också Paulus upp.
Men de tror att om man pratar för mycket om nåden i rättfärdiggörelsen–
–så förnekar man att det är nödvändigt med seriös helgelse.
Rick, vad skulle du säga… kan man prata för mycket om nåden?
Jag tror att en del av detta pågår.
En hel generation reagerar mot lagiskheten i kyrkorna.
Faran är att man hamnar i andra diket.
Jag tror att man nästan ser helgelsen som ett tillägg på rättfärdiggörelsen.
Helgelsen är att vara upprymd över rättfärdiggörelsen.
Bibliskt sett är helgelsen en nåd tillsammans med rättfärdiggörelsen.
De är oskiljaktiga men olika. De kommer av en förening med Kristus.
Helgelsen tonas nog ner en del i vissa kretsar idag.
Att man aktivt ska dö till synden, aktivt eftersträva helighet.
Gärningar har sin plats i våra liv, men en del välmenande bröder reagerar–
–mot lagiskhet och på rättfärdiggörelsen, och får det att låta som att–
–goda gärningar, dö till synden—försök leva kristet, är lagiskhet!
Är helgelse inget mer än att vänja sig vid rättfärdiggörelsen?
Det är inte en korrekt definition av helgelse.
—Varför inte?|—För de är två skilda saker.
Vi vill inte bygga rättfärdiggörelse på helgelse.
Vi rättfärdigas inte inför Gud genom vår prestation.
Men helgelsen är inte en del i rättfärdiggörelsen.
Vi är kallade till helgelse som en egen sida av frälsningen.
Och jag tror att när vi säger “helgelse är att leva ut rättfärdiggörelsen”–
–då ser vi inte helgelsen som en sak för sig själv.
Ja. Hebreerbrevet 10:14: Gud har gjort dem som helgas fullkomliga.
Så helgelse utgår naturligt från rättfärdiggörelsen.
Ofta är vi inte oense om att helgelsen bör komma av rättfärdiggörelsen–
–utan om på vilka sätt den motiverar och ger kraft åt helgelsen.
Men vilken är turordningen?
Jag kan se två misstag som görs om motivationen.
Det ena är att man säger att det bara finns en motivation.
Då missar man att det finns fler motivationer.
Det andra misstaget: man missar att motivationerna har en turordning.
Så, vilken har företräde? Se på det största budet.
Älska Gud av hela ditt hjärta, själ och kraft…
Matteus 22:37 säger: “om kärlek är huvudmotivationen, vad är dess orsak?”
Det är att man förstår Guds nåd mot en.
Men det är en försörjning som leder till motivation, kärlek.
Men en god fader motiverar inte bara genom kärlek, men eftersom-
-Han är nådig och kärleksfull och har andra motivationer, efter kärleken.
Det kan vara nytta och välsignelse, men även varning om påföljder.
De är kärleksfulla, och ser vi dem rätt, resulterar det i kärlek från oss.
Jesus visade konsekvenserna i Johannes 14:15:
Om ni älskar mig, håller ni mina bud.
Men ändå är det kärleken som är född av nåden som är huvudmotivationen.
Inte den enda motivationen, men den har förtur före de andra.
Jag tycker inte att vi kan tala om nåden för mycket.
Man kan ju tala om nåden på ett alltför förenklat sätt.
När en far varnar sitt barn, eller Gud säger: “Gör detta så går det dig väl.”
Guds nåd består även i att motivera oss på dessa sätt.
Min börda är att predikanter och andra bör ta upp alla olika motivationer.
Och inte platta till texten som om varningarna inte är uppriktiga.
Samtidigt vill vi inte hamna i andra diket och tröttna på allt prat om nåd.
—Folk blir misstänksamma mot nåden.
—Förmaningar funkar ju p.g.a. nåden.
Tillrättavisning är bibliskt och de hjälper i helgelsen p.g.a. Guds nåd.
Utan Guds nåd skulle Ordet aldrig bära frukt i mitt liv.
Så det är ingen motsättning.
Allt är genom Guds nåd, någon sa “helighet av nåd.”
Vi ska använda hela Gud rådslut, med pastoral visdom.
Ibland behövs uppmuntran, ibland tillrättavisning.
Men allt verkar för frälsning genom Guds nåd.
Motivation i form av varningar måste också få finnas.
En del säger att om Gud är nådig så varnar Han inte.
Det stämmer inte. Om Han inte älskar dig…
—…så hade Han inte varnat dig.
—Hebreerbrevet 12.
Men varningen har sammanhang. Gud gör dig inte illa för att du slarvat.
Det är fel sätt att varna på. Varningen måste komma med nåd.
Inte att “monstret kommer och tar dig för att du gjorde fel!”
Varningen måste hänga samman med nåd—men inte avskaffas!
Jona ville ju inte varna Nineve för att han visste att Gud ville ge nåd.
Evangeliet är inte bara glädjebudet om syndernas förlåtelse.
Tack Gud att min skuld är borttagen—rättfärdiggörelse.
Det är även ett glädjebud att jag befriats från syndens makt!
Man får ett förenklat evangelium där det endast innebär rättfärdiggörelse.
Det förenklar den kristna tron. Evangeliet är hela Jesu person och verk.
Vi tackar Gud att vi är skuldfria, men även befriade från syndens makt.
Pånyttfödelsen gör en förändring i våra liv.
Vi måste inte längre leva i synden som vi brukade.
Du ställer frågorna här… vad ska vi säga mer?
Det är bra. Gud ser oss som Hans adoptivbarn, inte som en domare.
Man säger: “Gud är inte vår domare…” Ja, Han är vår Fader!
Vi kan behaga Honom och misshaga Honom, Han ger oss nåd och varningar–
–kärlek, vädjan…
I allt är Han trofast att nyskapa oss till Hans Sons bild.
Koppla alltså rätt varningarna, nyttan—allt säger Gud som fadersgestalt.
Inte: “Om du slarvar, slänger Jag ut dig.”
“Jag tuktar dig för att Jag älskar dig och vill dra dig nära.”
Alla varningar är inte nödvändigtvis hot om förkastelse.
Vi måste både ha nyttan och varningen som delar av Guds nåd.
Han gör allt som krävs för att ta dig till Sig.
—Av en förening med Kristus.
—Du är förlåten, synda inte mer…
Två delar. Vi får inte utelämna någon av dem.
Men den andra delen måste komma efter evangeliets fria erbjudande.
Prestation är inte grunden för din ställning.
Förkastelse är inte ett hot för att prestera.
Båda förstår nåden, men ingendera förnekar att det finns fler motivationer–
–än “det blir bra eller dåligt.”
Gud säger: “Främsta motivationen är kärlek till Mig.”
“Hur ska du förstå Min stora kärlek och svara i kärleksfull lydnad?”
Om vi älskar Honom så hyllar vi inte bara rättfärdiggörelsen.
—Vi lever i biblisk lydnad.
—Älska mig, lyd mina bud.
Till Hans ära, lyder vi Honom av kärlek.
Sträva efter helgelse, ty utan helgelse kommer ingen att se Herren.
Amen!