Jag knackar förväntansfullt på dörren. Min vän Debbie hälsar mig i mjukisbyxor, som hänger löst över hennes tynande gestalt. Hennes ansikte är aningen blekare än sist jag såg henne och mjuka persikofjun pryder hennes hjässa.
Hon är den vackraste kvinna jag känner.
Jag håller om henne hårt, vill inte släppa taget. Om det bara vore möjligt att pausa tiden! Cancern som började i hennes bröst fortsätter spridas i resten av hennes kropp. Hon har fler tumörer än läkarna kan räkna. De tar snabbt över hennes hjärna. Hon lider dagligen av kvalfulla magsmärtor och obehag. Till råga på denna fysiska smärta kommer även den emotionella, hjärtskärande smärtan i att ta farväl av sin make och två små barn.
Lidandets djupa dyningar har nått fram till min kära vän, vars tro ännu är så färsk och ny. Hennes resa med cancern för fyra år sedan var början på hennes resa till tron. Debbie beskriver hur Gud verkat i hennes liv:
Jag brottades med min tro på Kristus i flera år innan jag fick min diagnos. Jag bad om att få tillbaka barnatron. Jag läste, gjorde efterforskningar och försökte få mig själv att tro. Problemet är att man inte kan få sig själv att tro på Kristus. Det är en ren gåva och Gud gav mig denna gåva med min första cancerdiagnos i december 2008. Därpå genomgick jag cellgifts- och strålbehandling hela det följande året, 2009. I juli 2010, under min kamp med min första hjärntumör och första uppsättning strålbehandlingar på delar av hjärnan, talade han till mig, sade att jag tillhörde honom och fyllde mig med den helige Ande. Jag lärde mig mer om att finna sann glädje och förnöjsamhet i alla omständigheter, och jag fick nya andliga gåvor medan han fortsatte förvandla mig. November 2011 när jag fick diagnosen att jag hade en andra hjärntumör och sedan genomgick två hjärnoperationer och en andra runda hjärnstrålbehandlingar, tillsammans med en operation för att avlägsna en tumör i min lunga, lärde han mig att bara vara ännu mer beroende av honom. Men detta räckte ändå inte för att föra mig till platsen där min själ behövde vara. I april 2012 fick jag reda på att jag hade fyra hjärntumörer, den här gången på vänstra hjärnhalvan, och så strålbehandlades hela hjärnan 12 gånger. Denna sista strid var vad som krävdes för att ödmjuka mig, få mig förstå mitt totala beroende av Gud. Nu känner jag äntligen att jag är på vägen med det dagliga samtalsumgänget med min himmelske Fader som jag alltid så starkt längtat efter och avundats i de få människor jag sett som verkligen haft det. Det har varit värt varje dag som jag lidit. Gud har vävt en berättelse i mitt liv. När jag trodde att han vägrade att svara på mina böner och vägrade visa sig för mig, stod han hela tiden där på ytterkanten, men han var aldrig borta. Han såg helhetsbilden. Han har omsorg om min själ.
Debbie var en sökare när hon kom till våra utåtriktade bibelstudier för fyra år sedan. Nu lär hon oss alla, genom sitt exempel, skönheten i det trogna lidandet. Medan hon ännu tappar allt sitt hår, ögonfransar och ögonbryn skiner hon med en obeskrivlig utstrålning. Hennes lidandes mörka djup får bara hennes tro att lysa ännu starkare. Hon ser ett värde i detta lidande, eftersom hon förstår vilken tillväxt det ger åt hennes andliga liv. Hon vet att hennes själ kommer att leva vidare även om kroppen sviker.
Hennes fyraåriga tro får min 25-åriga tro att komma på skam.
Hennes exempel påminner mig om att jag är kallad till ett värdigt lidande medan jag lever i den här världens trasighet. Jag får inte ge efter för den förtvivlan som jag ofta känner. Jag måste troget ta emot de svåra förhållanden som Herren väver in i min livsberättelse. Jag ska värdera min själs hälsa mer än jordiska njutningar. Mitt största hopp ska stå till Guds ära, inte min lättnad.
Verkligheten går inte att förneka
I detta har Debbie kämpat emot cancern så gott hon kunnat. Hon vill leva och se sina barn växa upp. Hon vill kunna berätta för andra om Jesus. Hon har varit ärlig med sina svårigheter och smärtan hon går igenom. På denna väg har det funnits mörka dagar av lidande där Gud verkat avlägsen och rädslan för ännu mer plågor blivit förlamande. Tillsammans har vi bett, gråtit, sörjt och ställt svåra frågor. För Debbie har det inte varit en förnekelse att lida på ett värdigt sätt. Hon har tagit till sig en djupare verklighet. Hon vet att allting måste verka till hennes bästa. Guds Ord har varit som ett läkande balsam för hennes själ; en påtaglig erfarenhet av den sanning som finns i Psalm 119:50: “Det är min tröst i mitt lidande att ditt ord ger mig liv.”
Strax före sin död sa Jesus till sina lärjungar: ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” (Joh 16:33). Bekymmer i detta liv är ett löfte. Varför blir vi då så överraskade när de kommer? Varför försöker vi få frid i våra jordiska omständigheter snarare än genom Kristus? Även om Debbie kan bli fysiskt helad imorgon, kommer döden till sist ändå. Den kommer till var och en av oss. Det enda som är någonting värt är kunskapen om Jesus. En del liv är döda långt innan de dör. Men där hon står, öga mot öga med döden, ger Debbie liv åt andra genom att vittna om det hopp som endast finns i Kristus.
Spelar det någon roll hur vi möter lidandet? Bibeln blygs inte för att tala om hur vi ska möta lidandet: ”Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet.” (1 Petr 4:13). När vi ser den här världens trasighet kan vi fortsätta att längta efter nästa. Dödens verklighet tvingar oss att noga tänka på hur vi lever. Det är bara när vi tror att vi har ett bättre hem att vänta som vi egentligen kan se något som helst ljus i detta dödsskuggans land.
Debbie valde inte sin situation. Men hon har valt hur hon ska leva i den. Hon lever som en Guds tjänare.
Nej, i allt vill vi visa att vi är Guds tjänare: i stor uthållighet, i lidande, nöd och ångest, i misshandel, fångenskap och upplopp, i arbete, nattvak och svält, i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, i uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i höger och vänster hand, i ära och vanära, i vanrykte och gott rykte. Vi kallas villolärare men är sanningssägare, vi är okända men ändå erkända, vi är döende men lever, vi är tuktade men inte dödade, vi är bedrövade men alltid glada, vi är fattiga men gör många rika, vi har inget men äger allt. (2 Kor 6:4-10)
Det finns inget vackrare sätt att leva på.
Melissa Kruger tjänar som koordinator för kvinnoverksamheten i Uptown Church i Charlotte, North Carolina och har skrivit boken The Envy of Eve: Finding Contentment in a Covetous World (Christian Focus, 2012). Hennes man, Mike, är ordförande för Reformed Theological Seminary och de har tre barn. Du kan följa henne på Twitter.