Skyldig Gud trefaldigt (Conrad Mbewe, svensk text)

 

 

Slå upp era biblar till Matteus kapitel 6.
Vi ska läsa det som vanligtvis kallas “Fader vår”. Matteus 6.
Om ni är framme ska jag börja läsa från vers 9.
Så skall ni be: Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn.
Komme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen. Och förlåt oss våra skulder-
-såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.
Och för oss inte in i frestelse utan fräls oss från den onde.
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader-
-också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna-
-skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.
Nyligen hörde jag en predikan av Scott Clemens utifrån en text i Markus.
Den hette “The Right Man” och visade vårt behov av Jesus i våra liv.
Han berörde även detta bibelställe och nämnde att vår skuld inför Gud-
-är ett av de främsta skälen till att vi behöver Jesus.
Predikan handlade inte om Fader vår, men jag fastnade för denna fråga.
Skulden vi har inför Gud.
Jag tänkte, att om bara alla människor skulle tänka på denna verklighet.
Vi är faktiskt skyldiga Gud så mycket. Människor skulle då leva annorlunda.
Gud vår Skapare, Gud vår Domare, Gud vår Frälsare.
Vi skulle få ett perspektiv och mening.
Vi blir så lätt upptagna med alla aktiviteter i livet.
Så jag började begrunda detta för mig själv.
Min roll som make och far handlar mycket om skyldighet.
Jag har många skyldigheter gentemot min fru och mina barn.
På grund av min relation till Gud har jag skyldigheter till dem.
Jag tänkte också på min roll som äldste i församlingen.
De är köpta i Kristi blod och Herren har satt mig att vaka över dem.
Jag gör dem inte tjänster, utan jag är skyldig dem allt jag gör.
Detta för att jag är skyldig min Mästare i Himlen.
Jag tänkte vidare och kände att jag behöver dela med mig av detta.
Den här morgonen är mitt första tillfälle att skrapa lite på ytan av detta.
Jag tror att ni kommer att bli uppbyggda när vi delar detta.
Tänker ni så om era liv, att ni står i skuld och har skyldigheter-
-att leva på ett visst sätt? Känner ni också mening i detta?
Ni utför och uppfyller ju det ni är skyldiga andra.
På detta skriftställe undervisar Jesus om bön, i “Bergspredikan”.
Han talar här om att inte utföra rättfärdiga eller religiösa handlingar-
-inför människor. Han talar om givande till behövande eller insamlingar.
Så börjar han tala om bön. Vi ska inte be med tanke på vad andra ska tycka.
Sedan talar han om fasta. När vi ödmjukar oss inför Gud ska vi inte-
-göra detta inför människor.
Sammanhanget visar alltså att det finns Någon mer viktigare än människor-
-som vi ska koncentrera oss på – nämligen Gud!
Det är Honom vi är skyldiga. När vi ger till behövande tänker vi på Gud.
När vi ber, tänker vi på Gud; och när vi fastar likaså.
Tänker du främst på att leva ditt liv inför Gud, för att du är skyldig Gud?
Så kommer Han sedan till frågan om förlåtelse.
Vi har handlat fel och behöver bli förlåtna. Han talar om skulder.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen. Och förlåt oss våra skulder-
-såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.
Bästa stället att börja på när vi talar om skuld, är skapelsen.
Vi är skyldiga Gud, inte först och främst för att vi behöver förlåtelse-
-utan vi är skyldiga att tacka, lyda och tillbe Gud, för Hans godhet-
-i skapelsen och försynen.
Om vi glömmer detta blir vår uppfattning om skulden skev eller utsuddad.
I Romarbrevet 4:4 ger aposteln Paulus oss en grundprincip.
Arbetaren får inte sin lön enligt nåd utan enligt det som är skyldigt.
Paulus gör poängen att frälsning är av nåd och inte genom gärningar.
Han tar upp ämnet Abraham och rättfärdiggörelsen och visar att-
-det inte kan ha varit genom gärningar. Redan för Abraham, på den tiden-
-var det en gåva från Gud. Jag vill ta ut en princip därifrån.
Om någon arbetar till din fördel är det du ger tillbaka inte en tjänst.
Du gör det inte för att du är artig, utan för att du är skyldig.
Du är skyldig att säga tack och betala honom. Det är det enda rätta.
Låt oss tillämpa detta på Gud. Vi är resultatet av Hans verk.
På sex dagar skapade Gud himmel och jord – Han arbetade.
Vi kan inte leva här på jorden och låtsas som om ingen har skapat denna-
-vackra jorden, galaxen, universum. Vi är skyldiga honom tack.
Vi är skyldiga Honom för att Han har skapat allt.
Jesus säger också: Min Fader verkar i denna stund.
Han skapade inte allt för att sedan lämna det, utan Han uppehåller allt.
Varje dag, varje ögonblick, varje sekund.
Allt som sker i universum är Han minutiöst inblandad i.
Han uppehåller och skapar. Jesus säger att inte ett hårstrå faller-
-från ert huvud utan er Faders vilja. Han räknar varje hårstrå. Han säger:
Gör er därför inte bekymmer för vad ni ska äta eller klä er med.
Er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.
Han ser till fåglarna i himlen och liljorna på fälten.
Han fortsätter verka, Han tar hand om världen.
Det är inte mer än rätt att vi människor bör känna tacksamhet.
Varje morgon när vi vaknar bör vi säga tack!
“Du har vakat över mig hela dagen och natten.”
Så länge vi kan arbeta bör vi tacka Gud för att ha gett oss energi-
-och intelligens för att kunna göra det vi ska. Tack!
Så länge vi har familj, vänner och mat bör vi gå till Honom och säga tack.
Det är det enda rätta, för Han arbetade inte bara i begynnelsen-
-utan fortsätter arbeta så att vi kan vara till.
Men så kräver Han också att vi tillber Honom. Tillbedjan är mer än tack.
Vi erkänner vem Han är i ljuset av allt vi ser omkring oss.
När du alltså ser någonting, och ser dess praktfullhet, säger du:
“Wow, den som skapat denna prakt måste vara briljant! Wow!”
Hela skapelsen visar att det finns en briljant Varelse bakom den.
Jag måste ta tid att ge Honom ära för detta!
Det ska skapa tillbedjan i oss när vi ser allt som Han skapat.
Tillbedjan är alltså inte en tjänst vi gör Gud.
Det pressas ur oss, för vi har ögon att se med. Vi säger: “Wow!”-
-på grund av allt vi har omkring oss…
Jag vill gå vidare i fråga om denna skyldighet vi har.
Vi är skyldiga Honom lydnad.
När vi människor gör något är inte detta ett självändamål.
Vi gör det för vår egen skull. Vi gör kläder att ha på oss.
Telefoner att kommunicera med, bilar att åka med.
Allt det vi gör är till för oss.
Tänk om ni går ut sedan och upptäcker att era bilar gett sig ut på promenad.
Då blir ni arga.
Ni lämnade dem där för att de skulle vänta, precis som cowboyernas hästar.
De är till för att vi ska använda dem.
När Gud skapade världen och satte människan i den gav Han dem inte semester.
Nej: “Var fruktsamma, föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er.”
“Jag ger er arbete – sätt igång!”
Och det var för att de kände denna skyldighet som de uppfyllde kallelsen.
Det är alltså vår skyldighet, för att vi är skapade.
All undervisning som vill utplåna Gud från vårt tänkande-
-skapar därför alltid meningslöshet. Varför lever jag?
Jag har ingen att tacka, ingen att tillbe. Jag har ingen att häpna över.
Och jag har inte heller någon att lyda.
Jag är bara en olycka, skapad av big bang. Detta är den sämsta undervisning-
-man kan ge någon människa. Vi måste alla uppfatta vår meningsfullhet.
Vi får en struktur för vårt tänkande.
Det sker ofta när par inte gifter sig, utan bara flyttar ihop.
De ligger hos varandra och har varandras tandborstar – så de flyttar ihop.
Men så uppstår frågan – vem är den huvudsaklige ledaren? Inget svar.
Vem ska betala räkningarna? Inget svar. Barn? Inget svar.
Vad gör vi då här tillsammans? När “förälskelsen” börjar avta.
Denna fullständiga galenskap och förvirring!
Men om du börjar med Skaparen, som Jesus också gjorde när Han fick frågan.
I begynnelsen skapade Gud dem till man och kvinna.
Då börjar äktenskap och familj att få en grund.
När du går tillbaka till början, till Gud, Skaparen, ser du din skyldighet.
Du börjar se att mannens roll är att älska, försörja och skydda sin fru.
Det är min skyldighet inför Skaparen! Jag gör inte min fru en tjänst.
Min fru uttrycker också kärlek genom att underordna sig min ledning.
Hon gör inte mig en tjänst, utan har Skaparen i åtanke.
Lever du på detta sätt? Kretsar dina tankar kring Gud?
Inser du att du inte är en slump, utan att det finns en Skapare-
-som har skapat universum, världen och placerat dig i den?
Får du en känsla av plikt, att du har skyldigheter inför Honom?
Dag för dag är jag skyldig Honom tacksägelse, lydnad och tillbedjan.
När Han säger: “Sex dagar ska du arbeta, men på sjunde dagen ska du gå”-
-“med din familj och gemenskap och tillbe Mig”, då gör jag inte motstånd.
Nej, jag är skyldig Honom detta. Det är gott att jag alls, mitt i arbetet-
-kan komma ifrån det och säga: “Du är värdig all min tillbedjan, O Gud.”
“Du har skapat allt, och allt tillhör Dig. Du ska ha äran.”
Detta är första skyldigheten vi har, och den lägger grunden.
Vår andra skyldighet till Gud är den vi behöver få förlåtelse för.
Detta är vad vår text handlar om: syndens skuld, som vi ådragit oss-
-genom fallet som ägde rum i Edens lustgård i begynnelsen.
Gud skapade världen, satte våra urföräldrar där, och gav tydliga direktiv.
Ni får äta av alla träd i lustgården, men inte av detta enda träd!
När ni äter av det ska ni döden dö.
När ormen träder in på scenen ändrar han dock deras perspektiv.
Istället för att se att Gud, Skaparen sagt: “Gör inte detta!”-
-och vi därför är skyldiga att lyda, ändrar han perspektivet:
“Ja, Han sa åt er att inte göra det, men Han vill frånhålla er lycka.”
Visst är han listig? “Kom igen, ta en smakbit!”
Perspektivet går alltså ifrån att se sin skyldighet att lyda Honom-
-till: “Han är inte så vänlig som Han utgett Sig för att vara.”
“Han förnekar mig i själva verket den högsta lyckan.”
Eva såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat och åt.
Där ådrogs en skuld. Det var otacksamhet istället för tacksamhet.
Istället för att tillbe Gud gjorde vi oss själva till centrum i universum.
Nu är det vår egen lycka som betyder mest för oss.
Vi blev avgudadyrkare och istället för att lyda blev vi olydiga-
-genom våra föräldrar. Därför ådrog vi oss en skuld.
Det är den typ av skuld jag är skyldig lagen när jag brutit den.
Även om du inte brutit lagen är du skyldig – att lyda den.
När du brutit den tilläggs en annan skyldighet – att betala!
Så poliskonstaplarna dyker upp vid din dörr. Du håller fram händerna.
De sätter handbojor på dig och för bort dig. Varför?
Jo, för du har gjort dig skyldig inför lagen på ett nytt sätt.
Du måste betala för detta. Du blir inlåst eller får böter.
Detta för att du är skyldig det! Jesus använde ofta denna bild-
-när Han talade om förlåtelse och synd.
Han använde ofta bilden av skuldsatthet.
Låt oss se ett exempel i Matteus 18:21. Det är en lång text så håll ut.
Jag kommenterar medan vi går igenom den. Matteus 18:21.
Petrus frågade: “Herre, hur många gånger ska min broder synda mot mig”-
-“och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?”
Jesus sade: “Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.”
Frågan är välbekant för oss alla, särskilt om ni har syskon.
Vi gjorde ofta fel mot varandra och sprang till föräldrarna.
Vi ville att syskonet skulle betala för vad han eller hon gjort.
Det handlar om vardagsbetingelser. Jesus svarar på sitt vanliga vis:
Himmelriket är likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare.
När han började, förde man fram en som var skyldig tio tusen talenter.
Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han skulle säljas-
-med sin hustru och barn och allt vad han ägde och skulden betalas.
Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig-
-så skall jag betala dig alltsammans.
Det var uppenbarligen omöjligt, sett utifrån historien.
Men i desperata situationer lovar man vad som helst…
…men då blir bara skulden ännu större.
Kungen här ser att detta är en desperat person som lovar vad som helst-
-och förbarmar sig över honom. Vers 27:
Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och-
-efterskänkte hans skuld.
“Du är fri! Glöm det! Jag vet att du inte kan betala!”
“Gå och var med din familj.” Nästa del är sorglig:
Men när tjänaren kom ut, träffade han en av sina medtjänare, som var-
-skyldig honom hundra denarer. Han tog fast honom och ville strypa honom-
-och sade: Betala, vad du är skyldig! Hans medtjänare föll då ner och bad-
-honom: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig.
Och den skulden var inte omöjligt att betala. Det gick. Skuldsiffran här-
-var ingenting jämfört med den tidigare.
De hade kunnat förhandla fram en avbetalningsplan.
Men han gick inte med på det utan gick och lät sätta honom i fängelse-
-tills han hade betalat vad han var skyldig. Där har vi grymheten.
När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och-
-talade om allt för sin herre.
Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare!
Hela skulden – den astronomiska skulden – efterskänkte jag dig-
-därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din-
-medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig?
Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna-
-tills han hade betalt allt vad han var skyldig.
Och denna skuld var förstås omöjlig att betala.
Så ska också min Fader göra om ni inte av hjärtat förlåter er broder.
Herren Jesus såg att vår synd mot Gud kan illustreras med lån av pengar.
Jag är skyldig, lagen är på din sida. Jag kommer att få lida mycket-
-om jag inte gör någonting åt saken. Jag är skyldig dig.
Förstår du ditt förhållande med Gud såhär?
Genom dina urföräldrar har du ådragit dig skuld hos Gud.
Så, när lidande och död kommer in i ditt liv frågar du inte:
“Varför händer dåliga saker med goda människor?” Nej!
Dåliga saker händer dåliga människor!
Genom våra urföräldrar föds vi ju alla med skuld inför Gud.
Och varenda dag i ditt liv har du syndat mot Gud.
Du har varit otacksam, tillbett avgudar, varit olydig mot Honom.
Skulden har vuxit och vuxit och du sjunker djupare ner i Helvetets lågor!
Inser du detta?
När man är skyldig någon pengar är det som en kedja runt halsen.
Den syns inte, för de ser allt du köpt med lånen du tagit.
Men för dig syns den, och när du får lön kan du bara säga:
“Dessa pengar blev spenderade långt innan jag fick dem.”
“Jag måste ju betala tillbaka det jag är skyldig.”
Du är ständigt medveten om det!
Du blir sedan så glad när det sista är betalt, att du utbrister din frihet!
De som aldrig såg dina bojor undrar vad du menar med frihet.
Men du har en känsla av bundenhet ända tills du betalat av allt.
Har du denna känsla när det gäller synden och Gud?
Jesus säger att vi ska be: förlåt oss våra skulder, såsom också vi-
-förlåter dem som står i skuld till oss.
Han talar om att alla som är andligt levande bör inse-
-att det inte bara är en religiös aktivitet som mumlas fram i sömnen.
Nej, det är på riktigt! Du känner det! “Herre, jag har syndat mot Dig idag!”
“Jag vet att jag är skyldig, men jag kan inte betala! Var nådig! Förlåt!”
“Jag ber Dig, snälla, förlåt mig! Likadant som mina vänner är skyldiga mig”-
-“och kommer till mig och vädjar om förlåtelse”-
-“så stryker jag deras skuld. Gör likadant för mig.”
Jesus säger att beviset på att du verkligen uppfattar det här-
-är hur du behandlar andra som gör fel mot dig.
Om de kommer och ber om förlåtelse, men du blir sträng-
-och får dem att lida för det, trots att de ångrar sig-
-visar det att du själv inte förstår din egen skuld inför Gud-
-som Han måste straffa dig för.
Där har du testet. Är du medveten om din skuld inför Gud?
Är du medveten om att du aldrig kan betala det du är skyldig?
Och att du måste bli förlåten och få skulden utstruken, fritt?
Om Han inte gör detta fritt måste du vara för evigt i det eviga dårhuset.
Helvetet.
Du måste se allvaret så att du inte skjuter upp det.
Du måste ta itu med det idag! Nu! Annars måste du betala för evigt!
Du borde fly till Gud, falla för Hans fötter och vädja om barmhärtighet.
Lyckligtvis är Gud barmhärtig. Här är vår tredje skyldighet till Honom.
Den har att göra med vårt behov av förlåtelse:
Förlåt oss våra skulder som också vi förlåter de som står i skuld till oss.
Här antyder Herren att förlåtelsen är fri. Det är bara att be om den.
Förlåt oss våra skulder som också vi förlåter de som står i skuld till oss.
De behövde inte betala, de kom och sa förlåt. Och vi förlät dem.
Herre, behandla oss på samma sätt, och bara på denna grund.
Gud är ju inte bara Skaparen, utan också Domaren.
Och en domare förlåter inte bara. Någon måste betala!
Det är här vi förstår varför Jesus kom för att frälsa syndare.
För Han kom ju främst för att utplåna vår skuld.
Han kom inte bara som en god lärare för att vi skulle lära oss harmoni.
Nej, Han kom med blicken fäst på korset. Han skulle betala skulden för-
-miljontals människor.
Han var värdig nog att med Sitt blod köpa en miljon världar.
När vi ser korset där Frälsaren dör, säger vi “Där är min betalning”.
Jesus Kristus betalade en skuld Han själv inte hade. Det var min skuld.
Jag kunde inte betala. Om jag verkligen ångrar mig och förtröstar på Jesus-
-behöver jag endast be Gud förlåta mig.
Jag måste inte springa 100 varv runt Radford för att göra ett bidrag.
Jag behöver bara be vår barmhärtige Gud och Han förlåter fritt.
Vi läste tidigare i Lukas 7, en underbar historia om en prostituerad-
-som kom hem till en farisé. Hon visste att Jesus var där.
Hon föll om Hans fötter och grät, och torkade Hans fötter.
Simon, farisén, såg detta som bevis att Jesus inte var profet.
Då hade Han inte ens velat ta i henne med en tång.
Hon är en prostituerad kvinna. Du hade jagat undan henne direkt!
Men Jesus visste vad Simon tänkte och även vad kvinnan tänkte.
Han visste att hon gjorde detta av tacksamhet, för att hon blivit förlåten.
Så berättar Jesus samma typ av liknelse om skulder.
En var skyldig lite, en var skyldig mycket, vem skulle älska mest?
Svaret var: Den som var skyldig mycket.
Sedan jämför Han mellan Simons och kvinnans beteende.
Kvinnan var mer tacksam. Kvinna, du är förlåten, din tro har frälst dig.
Ofta kan vi, utifrån den här berättelsen, tro att farisén syndat mindre-
-och därför är han inte lika tacksam som kvinnan. Det är inte poängen!
Det handlar om tro, eller avsaknad av tro. Din TRO har frälst dig!
Du har andlig syn. Du ser och känner vilken tung skuld du har hos Gud.
Du har blivit förkrossad och vädjat och bett om förbarmande!
Du har fått det och känt det, och nu utgjuter du dina känslor här!
Farisén hade inte syndat mindre. Nej, han var blind för sin synd.
Han saknade tro, detta är problemet. Han insåg därför inte sin synd.
Han behandlade Jesus bara som en god lärare som kommit till stan.
Han hade bara bjudit in Honom för att visa gästvänlighet.
Han insåg inte storslagenheten i Guds förlåtelse! Det är skillnaden.
Frälsningen tar oss tillbaka till den första skyldigheten-
-att tacka, tillbe och lyda. Men det är mer än att Gud älskat mig och-
-satt mig i denna värld och kräver detta av mig.
Vi ser även en Gud som varit nådig. Han har valt mig från evighet.
Han skulle göra mig till Sitt barn, fastän Han såg all min smuts och synd.
Han sände Sin Son för att ta min plats, lida för min synd, dö min död.
Medan jag förkastar glädjebudet och strider emot Honom-
-sänder Han Sin Ande för att få mig att lyda under Hans vilja.
Vilken förunderlig nåd! Vad kan jag göra för att återgälda sådan nåd?
Känslan av skyldighet överväldigar oss och för oss till tårar.
Vi utbrister: “Vilken kärlek! Vilken underbar kärlek!”
“Skulle Gud älska en syndare som jag!? Vilken underbar kärlek!”
En sådan kärlek kräver att jag ger min själ och mitt allt!
Därför lever jag mitt liv i tacksamhet, tillbedjan och lydnad, med ny kraft.
Som aposteln säger i Romarbrevet 12:1 vid Guds barmhärtighet-
-frambär era kroppar som ett levande offer! Vi kan inte annat.
Du känner att du är skyldig Honom så mycket för allt Han gjort och gör-
-nu och för evigt! Inte ens evigheten räcker till för att alls kunna börja-
-återgälda denna enorma skyldighet!
En så gudomlig kärlek tar i anspråk min själ, min kärlek, mitt allt.
Ser ni hur meningsfullt det blir när vi ser våra skyldigheter i livet?
Vilka skyldigheter vi har till Gud. Lever du ditt dagliga liv och känner-
-att du är skyldig Gud, din Skapare och Upprätthållare?
Ser du att du bör leva på ett visst sätt i enlighet med detta?
Inser du att du varje dag ådrar dig skuld för synden?
Det är en skuld som antingen har betalats, eller så måste du själv betala.
Ser du att Jesus kom till världen, främst för att utplåna din skuld helt?
Om du gör det, kommer ditt liv visa det. Det försäkrar jag dig om.
Du kommer leva i tacksamhet, tillbedjan och lydnad.
Men om du inte gör det, kommer ditt liv visa det.
Du kommer ständigt streta emot Guds krav på dig.
Du kommer ständigt rättfärdiga din synd, för att du inte sårar någon.
“Jag gör det jag gillar och ingen får säga vad jag ska och inte ska göra!”
Och du kommer inte lyda när Gud säger åt dig att lämna allt, ta tid att-
-vara med Guds folk och tillbe Honom.
Var befinner du dig? Vad visar ditt liv?
Finns det tro i dig?
Låt mig vädja till dig. Om du finner dig ständigt gräla på Gud och kräva-
-att du får som du vill, utan någon känsla av skyldighet till Honom…
Gå inför Gud och be över det. Be Honom ge dig tro. Verklig tro.
Tills du kan börja se andlig verklighet och får en känsla av skyldighet.
Så kommer du tacka Honom för att Han skapat och uppehållit dig än.
Du kommer se din otacksamhet, att Han gett dig en Frälsare och du ropar-
-om förbarmande, precis som personerna i liknelserna.
Må Gud svara din bön i Jesu namn, amen! Vi ber tillsammans…