Red. anm. En tidigare version av denna artikel har publicerats på 9Marks.
Klockan klämtade i klocktornet. Dags att samlas för mässa.
Men det var ingen vanlig söndag. Någon hade sagt att vi skulle få höra en predikan. Ofta fick vi bara höra predikningar under fastan eller advent, och när vi firade vår kyrkas namne. Men detta var oktober och vi förstod inte varför vi skulle få höra en predikan i oktober.
Men då förklarade Jonas, tyghandlaren. Under veckans affärer hade han fått färdas till staden på andra sidan berget. Alla hans kunder där var fortfarande i chocktillstånd efter vad de hört förra söndagen. Prästen läste en predikan som inte kan beskrivas som annat än en skräckberättelse. Han beskrev hur döda släktingar skriade av smärta i skärselden. Han förde handen bakom örat och böjde sig ner mot marken som om han kunde höra deras kval. Han beskrev flammor som var så verkliga att alla i bänkarna tyckte de kände temperaturen stiga. En kund berättade för Jonas att det fanns kvinnor som faktiskt hade svimmat. Efteråt vågade ingen säga ens ett knyst. Alla lunkade ut i tystnad.
Allt detta hade skett förra söndagen, sa Jonas. Sedan, på måndagen, hade en munk vid namn Tetzel åkt in i samma stad i en stor, fin vagn. Man blåste i fanfar och rullade upp banér. Ärkebiskopens egen vaktstyrka omgärdade honom. I skuggan av spiran mitt på torget satte hans följeslagare upp ett bord. De lade pergament i en hög stapel på ena sidan och placerade varsamt en kista på andra sidan. Kistan hade tre lås. Alla vet att en kista som har tre lås ägs av tre personer som inte litar på varandra.
Sedan ropade Tetzel: ”Vänner i denna stad, ni har hört om hur era nära och kära plågas i skärselden. Ni har hört deras skrik. Lågorna har nått upp och slickat era egna kängor.”
”Hur skamligt”, fortsatte Tetzel, ”sköter ni inte era dagliga affärer! Ni lägger pengar på minsta lilla struntsak. Och åh, hur era nära och kära får lida. Låt det vara nog. Kliv fram. Leo X, översteprästen, Kristi ställföreträdare på jorden, har varit nådig och barmhärtig mot er och satt sitt sigill på detta avlatsbrev. Kom nu och gör er plikt. Nu får ni ett exklusivt erbjudande: För bara några extra gulden kan ni befrias helt från skärselden. Ja, pris ske Gud, ge kyrkan er skärv så ska den nådige helige Fadern i Rom se till att ni, och alla era döda släktingar, kommer att befinna sig i Paradiset självt, utan att behöva genomlida ett enda ögonblick av skärseldens renande lågor.”
Sedan fortsatte han på vers:
När myntets klang i kistan hörs,
Till himlen själen genast förs.
Agh, sa Jonas. Han hade rest till denna stad på tisdagen för att sälja tyg. Men ingen hade så lite som ett mynt kvar. De hade gett alla sina pengar till Tetzel.
Så vi visste vad vi skulle vänta oss för predikan i vår stads katedral denna sista söndagen i oktober 1517: målande beskrivningar av smärta och vånda; gallskrik som ekade genom katedralen; kvinnor som svimmade. Och vi visste att Tetzels ekipage med ett lass pergamentpapper och den trefaldigt låsta kistan skulle svänga in i stan följande dag.
Mycket riktigt, vi lyssnade. Vi såg andra bli hänförda av predikans medryckande kraft. Det hela var opassande. Jag slutade lyssna. Orden från den nicenska trosbekännelsen snurrade omkring i mitt huvud: ”Propter nos homines et propter nostrum salutem” och åter “propter nos homines et propter nostrum salutem”.
”För oss människor och för vår frälsning.”
Ibland reciterade vi denna bekännelse under mässan. Men bara ibland – säkerligen inte lika ofta som den apostoliska trosbekännelsen. Men dessa ord hade fastnat i mitt huvud. Jag brukade alltid vänta på dem varje gång vi sa trosbekännelsen. Sådant hopp, sådan skönhet. Denne Jesus, sann Gud av sann Gud, sann människa av sann människa, kom för oss och för vår frälsning.
Idag överröstade de denna fåniga dumstrut i predikstolen. Varför älskade inte vår präst denna rad? Varför talade han inte om den för oss?
Jag hör att det finns en munk i staden Wittenberg, en broder Martin. Det sägs att han lär och predikar annorlunda jämfört med dessa andra. Jag undrar vad han tycker om denna predikan och denne Tetzel. Jag undrar om han om han tänker på dessa ord: ”propter nos homines et propter nostrum salutem.” Kanske vill han hjälpa oss.
Stephen J. Nichols är föreståndare för Reformation Bible College och chefsakademiker i Ligonier Ministries. Han har skrivit en bok om Martin Luther som finns på svenska: Martin Luther – hans liv, lära och inflytande – 500 år senare.
