“Alla som hörde det förundrade sig.”
— Luk 2:18
Vi får aldrig sluta förundras över vår Guds stora under. Det är svårt att dra en gräns mellan helig förundran och sann tillbedjan; för när själen blir överväldigad av storheten i Guds ära, kanske den inte uttrycker sig i sång, eller ens yppar rösten med böjt huvud i ödmjuk bön, utan istället beundrar den i tystnad. Vår inkarnerade Gud ska tillbes som “den Underbare”. Att Gud skulle tänka på Sin fallna skapelse, människan, och istället för att sopa bort henne med fördärvets sopkvast, själv ta Sig an att bli människans Återlösare, och betala hennes lösensumma, är verkligen förunderligt!
Men för varje troende blir återlösningen än mer förunderlig när han ser den i förhållande till sig själv. Det är verkligen ett nådens mirakel, att Jesus skulle avsäga Sig tronerna och kungligheterna där uppe, för att lida så skamligt här nere för dig. Låt din själ tappa bort sig i förundran, för på detta sätt är förundran en mycket praktisk känsla.
Helig förundran kommer leda dig till tacksam tillbedjan och uppriktig tacksägelse. Det kommer skapa en gudfruktig vaksamhet inom dig; du kommer att vara rädd för att synda mot en sådan här kärlek. När du känner den mäktige Gudens närvaro i Hans älskade Son, som Han har givit, tar du av dig skorna, för du står på helig mark.
Samtidigt blir du upprymd av härlighetens hopp. Om Jesus har gjort så fantastiska saker för din skull, kommer du känna att inte heller himlen är för mycket att förvänta sig. Vem kan förstummas över någonting, när han en gång blivit förstummad över krubban och korset? Vad finns det för någonting underbart kvar efter att man har sett Frälsaren? Käre läsare, det kan vara så att du, i ditt livs tystnad och ensamhet, knappast har möjlighet att efterlikna Betlehems herdar, som berättade vad de hade sett och hört, men du kan åtminstone fylla cirkeln av tillbedjare inför tronen, genom att förundras över vad Gud har gjort.
