”Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har.”
Fil 4:11
Dessa ord visar oss att det inte faller människan naturligt att vara nöjd. ”Ont krut förgås inte så lätt.” Begär, missnöje och knotande är lika naturligt för människan som ogräs för jorden. Vi behöver inte så tistlar och snår; de kommer redan naturligt, eftersom de tillhör jorden. På samma sätt behöver vi inte lära människor att klaga; de klagar gärna av sig själva, utan undervisning.
Men jordens goda måste kultiveras. Om vi vill ha vete, måste vi plöja och så; om vi vill ha blommor, måste det finnas en trädgård och en trädgårdsmästares alla omsorger. En av dessa himlens blommor är förnöjsamheten – och om vi vill ha den, måste den kultiveras; den växer inte i oss naturligt – det är endast den nya naturen som kan åstadkomma den, och trots detta måste vi ändå vara särskilt noga och aktsamma i att bibehålla och kultivera den nåd som Gud har sått i oss.
Paulus säger: ”Jag har lärt mig att vara nöjd”, som om han menar att han en gång inte visste hur. Det kostade honom en del ansträngningar för att komma fram till svaret på denna stora gåta. Ibland trodde han säkert att han lärt sig, men så sprack det. Och när han till sist kommit fram till den punkt där han kunde säga ”Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har”, var han en gammal, gråhårig man, med ena foten i graven – en arm fånge, instängd i Neros fängelsehåla i Rom.
Om vi över huvud taget vill komma till samma goda nivå som Paulus måste vi vara villiga att också utstå hans svagheter och dela hans kalla fängelsehåla. Inbilla dig inte att du kan bli nöjd utan att lära dig hur, eller att du kan lära dig utan disciplin. Det är inte en kraft som kan utövas naturligt utan en kunskap att gradvis tillskansa sig. Det här vet vi av egen erfarenhet. Broder, sluta knota, hur naturligt det än är, och fortsätt som flitig student på förnöjsamhetens fördjupningskurs.
