För mig verkar det som om vi alltid trillar i det ena eller det andra diket när det gäller om man ska vara sträng och snäll.
vi fegar ur i fråga om sanningen när vi borde vara modiga som lejon, eller
grälar ilsket när vi borde gråta…
Jag vet att det är riskabelt att ta upp detta ämne i ett sammanhang som detta, där
vissa av er behöver en rejäl (ömsint!) spark i baken för att bli modigare, och
andra av er blandar ihop mod med vad William Cowper kallade “en vettlös och oförskämd nitiskhet.”
Åh vad sällsynt det är med pastorer som talar med ett vänligt hjärta och samtidigt har en teologisk ryggrad av stål.
Jag drömmer om sådana pastorer.
Jag skulle själv vilja bli en sådan en dag.
En pastor
vars makt i sanningen motsvaras av hans mildhet
vars teologiska skarpsinne motsvaras av hans tydliga förkrosselse
vars höga intellekt motsvaras av hans djupa ödmjukhet.
Ja, och vice versa!
En pastor
vars värme i relationer motsvaras av hans disciplin i studier
vars sinne för barmhärtighet motsvaras av hans vaksamhet i biblisk urskiljning, och
vars sinne för humor överträffas av allvaret i hans kallelse.
Jag drömmer om den sanna lärans stora försvarare som främst är kända för den fröjd de har i Gud och glädjen i Gud som de sprider åt Guds folk – som går in i strider, när det behövs, inte för att de älskar idéer och argument, utan för att de älskar Kristus och församlingen…
Åh hur många det finns idag som säger att tvister endast dödar glädjen och förstör församlingen;
och åh hur många andra det finns som, på sin väg till tvisten, inte känner någon glädje och inte sprider någon glädje i hur dyrbar Kristus och frälsningen är.
Justin Taylor är direktör och bokförläggare på Crossway. Han bloggar på Between Two Worlds. Du kan följa honom på Twitter.
