Bilden ovan har mycket att berätta. Faktum är att den visar precis vad HeartCry Missionary Society handlar om. Sex okända predikanter som arbetar hårt i oansenlighet och fattigdom, i någon avlägsen del av världen som väldigt få ens skulle kunna finna på en karta. Vad kan vi lära oss av dem? Titta noga på var och en av dem, studera deras miner, betrakta deras liv, för sådant är Himmelriket.

Det första vi lär oss av dessa män är att Guds verk fullkomnas i svaghet. Titta på dem! Ingen av dem är stark eller mäktig. De fick aldrig förmånen att gå på världens stora universitet eller utbildningar. Deras bibliotek är knapphändiga – en bibel och kanske en konkordans. De har ingen politisk makt. Faktum är att staten gör allt som står i dess makt för att inskränka dem. Ekonomiskt sett är de utblottade. Ditt barns månadspeng är högre än deras lön. De är utstötta från samhället. De är föraktade, hånade och förföljda. De är jordens avskum, inte värda att leva. Men, inuti dessa lerkärl finns Evangeliets härliga skatt, och genom deras enkla förkunnelse uppenbaras Guds makt. Gud har gjort dem kapabla, Han vakar över deras steg och Han svarar på deras böner. Så är det upplagt för att Gud ska få desto större ära åt Sig själv. När vi ser deras svaghet och Guds makt måste vi fråga oss själva: ”Har vi blivit för starka för att vara användbara för Gud?” Här i Väst leder våra levnadsförhållanden oss till självständighet och vi ådrar oss en anda av självtillräcklighet. Guds styrka kommer alltid i proportion till vår svaghet, och vår hjälp kommer alltid i den grad vi inser vårt behov. Min käre kristne, vi kan inte andas utan Guds liv, vi kan inte vända oss från den minsta av alla synder utan Hans nåd. Hur kan vi då tro att vi kan ”göra någonting för Gud”? Vår självständiga och självtillräckliga kultur har smugit sig in i församlingen och bedragit oss. Skrifterna säger att Gud inte låter Sig betjänas av människohand. Han behöver ingenting. Vad skulle vi kunna göra för Honom? Vi blev inte frälsta för att betjäna. Vi är inte kallade att göra saker för Gud. Vi har fått förmånen att bli Hans nåds instrument, men endast till den grad vi erkänner vår absoluta svaghet och fullständiga oförmåga!

När ska vi lära oss att det aldrig har funnits någon stor gudsman eller -kvinna, utan endast svaga, kraftlösa, syndiga, trolösa människor som tillhör en Större och Barmhärtig Gud. Välj någon av troshjältarna – brister är inte svåra att finna hos dem. Noa föll i dryckenskap, Abraham ljög och utsatte sin fru för fara. Mose slog på klippan utan att Gud befallt det. David begick äktenskapsbrott, ljög och smed planer för att ta en annan mans liv. Listan kan göras lång, men den behöver inte göras lång för att visa att även män och kvinnor som använts stort, inte är stora, utan Gud är stor och god!

Det andra vi lär oss är att Guds verk fullkomnas i ringhet. Dessa är inte högresta män med rak hållning. De har inga speciella gåvor som kan användas som ”dragplåster”. De är inte stora atleter med muskler att visa upp, eller förmögna affärsmän som tackat nej till lovande karriärmöjligheter för att hjälpa Jesus. De är ingenting mer, och ingenting mindre, än syndare som har blivit frälsta av nåd. De är små män med små verksamheter som gör små saker med sina små medel. Ändå är de just de instrument Gud använder för att föra Sitt verk framåt i världen. För Gud är trofast att öka deras få limpor och fiskar till en måltid åt en stor skara. Som en vis predikant en gång har sagt: ”Några av de största predikningarna som någonsin har hållits, har varit för fyra personer.” Så är det upplagt för att Gud ska få desto större ära åt Sig själv.

Är vi för stora för att användas av Gud? Kyrkan i Väst gör ofta stora saker på stora sätt, men med väldigt små resultat i evigheten. Vi har stora predikanter och stora kändisar inom kyrkan. Evangelister marknadsför sina verksamheter genom att publicera sina tidigare resultat som garanti för att de kan få samma sak att ske i varje församling. Men även de som håller de största kampanjerna i världen erkänner att de hade varit glada om ens den minsta bråkdel av skörden var äkta. Vi gör stora byggnader som om det är en byggnads storlek som har makt att öka storleken på Guds rike. Vi driver stora reklamkampanjer som om Guds rike kunde främjas genom Wall Streets och Disneylands strategier. Vi underhåller stort och förvandlar kyrkan till ett Jesus-tivoli!

Det tredje vi kan lära oss är att Guds verk fullkomnas i det fördolda. Världen vet inte ens att dessa sex missionärer finns till. Inte ens de allra flesta i kyrkan känner till dem. Hur skulle de kunna det? De har aldrig predikat på tv, skrivit någon prisbelönt kristen bok och kommer aldrig framträda på Dove Awards (Gud hjälpe dem om de skulle det!). Om de imorgon gjordes till martyrer för tron, skulle det inte bli några rubriker, ingen story, ingen nationell sorgedag. De skulle nog inte ens få en värdig begravning. För världen är de oansenliga män, okända och oviktiga, men för Gud är de söner. Han känner dem vid namn och vakar över alla deras steg med den skarpaste uppmärksamhet, den djupaste kärlek och största omsorg. Han skulle få världen att stanna för dem, Han kommer att få världen att stanna för dem. Så är det upplagt för att Gud ska få desto större ära åt Sig själv.

Är vi villiga att arbeta i oansenlighet hela våra liv så att Guds rike ska segra och Kristi Namn bli ärat? Lägg märke till att jag lade till den viktiga frasen ”hela våra liv”. Vi kan ju alla vara villiga att arbeta i det fördolda ett tag, till och med ett bra tag, om vi visste att det till slut skulle leda till upphöjelse, men det är inte fråga om detta.

Är vi villiga att arbeta och dö i fullkomlig oansenlighet för Kristi sak?

Kristenheten i Väst har spårat ut totalt i denna fråga. Kändisskap har blivit tecknet på att en man eller kvinna används av Gud eller att Guds hand vilar över deras liv. En stor församling eller en välkänd organisation har blivit det obestridliga beviset på att någon är väl omtyckt och välkänd i Guds hov. Det här är helt främmande för Skriften. Enligt Guds Ord är tecknet på en gudsman inte storleken på hans församling, utan hans grad av likformighet med Jesu Kristi person. Himlen känns inte vid människor på grund av deras marknadsföringskampanjer eller senaste samfundsrapporten, utan genom deras bön i det fördolda och enskilda vakan i Guds hov.

Det fjärde vi lär oss av dessa män är att Guds verk fullkomnas i och genom de som är föraktade. Även bland sitt eget folk är dessa ”predikanter” ingenting mer än små irritationsmoment – en pinsamhet för den mer civiliserade befolkningen. Trots allt, hur bidrar de till samhället? De producerar inte ”varor”, de brukar inte jorden, de undervisar inte på universiteten. De är varken läkare som räddar liv eller vetenskapsmän som kommer med nya upptäckter som gagnar samhället. Faktum är att gatusopare och sophämtare bidrar mer till samhället än vad de gör.

Men för Gud är de jordens salt. De är klistret som håller allting samman. De är världens ljus, en stad på berget som lyser med det enda sanna ljuset för de som lever i mörker. De brukar inte jorden, men de bär frukt. De undervisar inte på universiteten, men de är de visaste männen och har en större kunskap än vad världen någonsin känt till. De är inga läkare som räddar liv för en stund, men de är källor genom vilka evigt liv ges till alla som dricker. Så är det upplagt för att Gud ska få desto större ära åt Sig själv.

I en av uppföljarna till ”Rocky” säger boxarens tränare till honom: ”Rock, det värsta som någonsin kan hända en boxare har hänt dig. Du har blivit civiliserad!” Har vi blivit för civiliserade för att kunna användas av Gud? Vi är så försiktiga att inte väcka anstöt, vi anstränger oss för att inte verka fanatiska, vi anpassar oss till alla delar av samhället för att ”passa in” och ”vara relevanta”. När ska vi lära oss att kristna aldrig kommer att vara relevanta för världen när är lika världen, utan först när de är helt olika världen? När ska vi lära oss att det sanna Evangeliet om Jesus Kristus är stötande för en syndig värld och att det är det anstötliga som ger det kraft. Världen skryter med sin kunskap, men Evangeliet förklarar dess okunskap. Världen skryter med sin självtillräcklighet, men Evangeliet förklarar dess svaghet. Världen ser sig som rättfärdig, men Evangeliet förklarar den fördärvad, alltigenom ond och värdig all fördömelse. När Evangeliet vi predikar inte längre är stötande, när det inte längre är anstötligt, när det inte längre gör fiender, då har det inte längre makt att frälsa! När församlingens livsstil inte får något förakt från en värld som hatar Gud, är den inte längre relevant!

Det finns mycket vi kan lära oss om Guds verk från dessa män, men det finns också mycket som kan, och bör, tillämpas på våra liv. Den första tillämpningen är att vi bör se noga till att leva för Guds ära. Guds ära gäller Hans oändliga värde. Vi kallas att erkänna Hans värde över allting och leva för Honom med varje hjärtslag, varje tanke, allt vår styrka förmår och hela vår varelse. Männen på vår bild är väl medvetna om någonting vi lätt glömmer. De har ingenting att berömma sig av utom Gud. Till skillnad från oss har de inga ståtliga hus, inga bilar, inga märkeskläder, inga smycken, inga titlar, inga grader och inget anseende. För dem återstår endast en slutsats – de har ingenting annat än Gud.

Är det fel för en kristen att ha framgång, eller söka en utbildning? Är det fel att söka vår församlings och verksamhets tillväxt? Inte alls! Måtte varje pastor ha en fil.dr. och varje församling 5 000 besökare, men allt måste ske bibliskt och alltid med den fulla insikten att Gud är vår enda ära, vår enda styrka, vår enda vishet och vårt enda hopp. Om vi kan skriva en bok om vad vi gjort för att få en stor församling eller verksamhet, var det antagligen inte Guds verk. Om vi, när man frågar om vår ”framgång” endast kan böja våra huvuden och svara att Gud är en trofast och barmhärtig Gud, då kan det finnas någonting av Gud i det hela.

Den andra tillämpningen är att vi bör leva för korsets ära. Aposteln Paulus skrev: ”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors” (Gal 6:14). Vad kunde motivera dessa sex småpredikanter att trotsa kulturer, regeringar, arméer och alla andra fiender som är starkare än dem själva för att utföra en uppgift som inte lönar sig och endast respekteras av några stycken? Den enda förklaringen kan vara vår Herre och Frälsare Jesu Kristi ärorika kors. I det urgamla korset finns vårt enda hopp om räddning. Det är där som vår synd avlägsnades. Kristus bar våra missgärningar och blev krossad under den Allsmäktige Gudens fruktansvärda, men rättvisa, vrede. I vårt ställe hängdes han upp för att bli övergiven av Gud och dricka en nästan oändlig mängd gudomligt straff så att Guds rättvisa kunde tillfredsställas och syndare bli försonade med Den som de förbrutit sig emot.

”Kristus dog för våra synder.” Behöver vi någon större motivation än detta? Kan det finnas någon större motivation? Självklart inte! Det bör vara detta som styr allt vi är och gör. Kristus dog för oss och vi som har blivit friköpta bör leva för Hans ära. Som aposteln Paulus skriver: ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära” (1 Kor 10:31), och åter: ”Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem” (2 Kor 5:15). Vi har inte blivit friköpta av förgängliga och världsliga ting som guld och silver, och därför bör vi inte leva för dem. Men vi har blivit friköpta med blodet av ett felfritt lamm, Guds Son. Älska Honom därför, tjäna och lev för Honom, av hela ditt hjärta, själ, förstånd och kraft!

Den tredje tillämpningen är att vi bör leva för att arbeta för Riket. Vilken stor, obeskrivlig förmån vi har. Vi har gjorts till Kristi sändebud , vi har kallats till att ingå i hans arbete och skörda där vi inte har sått. Ska vi förakta vår kallelse och lyfta handen från plogen? Ska vi förneka Honom som köpt oss och leva för oss själva? Aldrig!

Hur många lever utan något mål? Hur många mer lever sina liv för mål ovärdiga en man? Hur många kristna lever för mål som inte är värdiga ett Guds barn? Vi är inte kallade att samla rikedom eller berömmelse. Vi är inte kallade att söka bekvämlighet och trygghet. Det passar sig inte att vi skulle tillbringa våra dagar framför en tv och se på andra människors påhittade liv. Det passar oss inte att låta oss upptas av hobbyer eller sukta efter mer och mer underhållning. Vi är de mest privilegierade människorna på jorden! Vi är den levande Gudens söner, Kristi sändebud. Vi är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk. Vi har kallats från mörkret in i Guds underbara ljus. Vi har blivit anförtrodda den obeskrivliga förmånen att förkunna Guds, Hans Smordes och Hans Evangeliums härligheter. Ska vi då byta bort en sådan ära för det banala, tragiska, ja även patetiska, världsliga livet?

Männen på vår bild har inte avsagt sig sin kallelse, inte ens inför de stränga prövningar och svårigheter som är så gott som okända för oss. Därför är vi utan ursäkt. Låt oss gå med dem i deras hårda arbete. Låt oss arbeta tills Jesus kommer och sedan blir vi samlade hem. Alla vet att inte alla är kallade att bli missionärer på det utländska missionsfältet, men alla är kallade att antingen gå och predika eller stanna och stödja med bön och med ekonomiskt stöd. Du och jag har antingen kallats att gå ner i brunnen, eller så har vi kallats att hålla i repet för de som har gått ner. Dessa män på vår bild har gått ner i brunnen och de ber om så lite för att kunna fullfölja sin kolossalt stora uppgift. Det är otroligt men sant att en inhemsk missionär många gånger behöver mindre än hundra dollar i månaden för att leva och tjäna på platser som utländska missionärer inte ens kan ta sig till. Vi har så mycket och gör så lite, men vi hade kunnat göra så mycket med väldigt lite om vi bara skulle smittas av visionen att vara en viktig del av den stora Missionsbefallningen.

Kan du tänka dig någonting viktigare än att predika Evangeliet om Jesus Kristus för alla folk, för de folkgrupper som aldrig har hört? Det går inte, för det finns helt enkelt ingenting viktigare. Det här livets alla andra bestyr bleknar till intet i ljuset av denna stora sak som vi är kallade till att utföra.

Den fjärde tillämpningen är att vi bör leva för evigheten. Vårt liv är en rök, våra dagar flyktiga, dagen då vi föds markerar den dag vi börjar dö. Denna värld och all dess prakt förgår. Jesus förklarade för oss: ”Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?” Är det vist att investera alla våra talanger, energier och resurser på det som inte kommer att bestå? Är vi så dumma att vi vill leva för en fallen, trasig värld som förgår och inte för de eviga härligheter som utlovas? Det finns otaliga kristna genom kyrkans århundraden som vänt den här världen ryggen och sett fram emot Immanuels kommande land. De har försakat allt och lidit de största av alla svårigheter för att de trodde att Guds Ord är sant. Kommer du stå med dem på den dagen? Kommer du känna dig bekväm i deras närvaro? Än viktigare, kommer du bestå inför Gud på den dagen? Kommer du känna dig bekväm i Hans närvaro?

Åh kära vänner, vi har fått privilegiet. Låt oss hänge oss åt Guds verk, låt oss fästa ögonen på skördefälten. Låt oss arbeta medan det ännu är ljust, för natten kommer då ingen människa kommer att arbeta.

Den femte tillämpningen är att vi bör leva för ”den Dagen”. Dagen jag talar om är den ”Stora Dagen” då alla människor kommer att stå inför Gud. Jesu Kristi sanna församling är full av lärda, krigare, martyrer och trogna arbetare. Män och kvinnor som både levt och dött för att fullfölja Missionsbefallningen och för att Guds ära ska uppfylla jorden. Var kommer du och jag stå i denna helgade grupp? Låt dig inte luras: församlingen är inte så ohelgad som du tror. Vi ser oss omkring på den så kallade ”församlingen” och ser många som inte är ett dugg annorlunda än den icke-troende världen. Vi jämför oss själva med dem och tror att vi är ganska bra kristna. Akta dig! Åkern är besådd med ogräs. De flesta namnen som finns på församlingarnas medlemsmatriklar återfinns inte i Livets bok. Församlingen i USA är för det mesta full av icke-pånyttfödda, förlorade människor, som bevaras, inte genom Guds makt, utan genom en predikants personlighet och talang, eller genom ett oräkneligt antal aktiviteter – allt från dagvård till seminarier om ekonomisk tillväxt. De känner inte Gud, de älskar inte Evangeliet, de är under en förbannelse!

Medlemmarna i Jesu Kristi sanna församling är inte syndfria, men de ”håller på” att helgas. De har gjorts levande genom den helige Andes pånyttfödande verk, blivit omvända genom hjärtskärande ånger och desperat tro på Kristus. De har blivit ”nya skapelser”. Gud har tagit ifrån dem stenhjärtat och ersatt det med ett hjärta av levande kött som villigt reagerar på Hans stimuli. De är inte längre ”böjda” mot den här världens ting, utan är givna åt de gudomliga tingen. Ordet är inte bara ljuvligt, utan nödvändigt för dem. De förblir i Ordet och är i sanning Kristi lärjungar. Den helige Ande är Herre över dem och leder dem som ”Guds söner”. De är känsliga för Hans glädje och är fullt medvetna om när de bedrövat Honom. De vet vad det är att lämna världen och vandra på rättfärdighetens stigar, och de har erfarit Faderns ”maningar” och kärleksfulla disciplin när de har irrat sig bort. De är angelägna om Guds verk i världen och är angelägna om att uppriktigt ge sig hän åt det. De älskar bröderna, hedrar apostlarna, profeterna, evangelisterna, herdarna och lärarna. De har en djup respekt och vördnad för martyrerna, de gråter över de som blir förföljda för Kristi skull och de räknar det som en förmån att självuppoffrande understödja de som gått ut i världen för att predika Evangeliet om Jesus Kristus. Detta är den sanna församlingen. I denna stora samling av de som helgats, var befinner du dig? Kan du finna ditt namn bland dem? Är du en som endast med dina läppar bekänner Kristus, eller är du en verklig Kristi lärjunge? Skulle du skämmas för att stå i denna grupp på domens dag? Kommer du att få höra: ”Kom! Gå in i din Herres glädje!” eller ”Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig!”

Er broder, Paul David Washer