Vi har alla erfarenhet av församlingar där man visserligen ber gemensamt men där bönen inte är målmedveten eller kraftfull. Tyvärr känns bönen i församlingen alltför ofta som en bön före maten – den är obligatorisk och alla respekterar beslutet att be, men ingen får ut särskilt mycket av bönen. Den reduceras till bästa sättet att övergå från en aktivitet till en annan. Låt oss alla blunda och böja huvudet så att scenbytet inte blir så jobbigt.

Bönen har blivit en inledning till församlingens ”viktigaste aktivitet” – söndagens predikan. Ändå påminner 1800-talspastorn E. M. Bounds oss: ”Att tala med människor om Gud är stort, men att tala med Gud om människor är större.”

Med tanke på detta är bön en stor sak för oss i Cornerstone, församlingen där jag är pastor. Vi vill inte bara att våra medlemmar och besökare ska höra från Gud genom sånger och predikningar från talarstolen. Om det vore så skulle människor kunna känna sig som åskådare och det är inte målet när det gäller den gemensamma gudstjänsten. Målet är gudstjänster som både är personliga och ger upplevd delaktighet. Vi vill att de närvarande ska få möjlighet att möta Gud på ett personligt sätt och vi ser bönen som avgörande när det gäller att uppnå det målet.

Alla förstår att vi bör be i församlingen. Men hur man ber gör hela skillnaden och därför använder vi gemensam bön som ett sätt att undervisa församlingen om hur man umgås med Gud.

Genom att göra så här är det tre saker vi hoppas ska hända. För det första vill vi att våra böner ska avslöja missuppfattningar; för det andra vill vi be för saker som många av oss försummar, t.ex. att be för myndigheter och dem som styr; för det tredje vill vi visa att konkret och viktig bön inte behöver ta lång tid. Man kan åstadkomma mycket på fem minuter.

Sammanfattningsvis har vi lärt oss att inte förutsätta att människor vet hur man ber, därför använder vi oss av ”the Big Four” när vi samlas.

Tillbedjan

Tillbedjan är grunden för vår tid med Gud. Vi vill slå fast i hjärta och sinne att det är en mycket stor ära att tala med Gud. De flesta av oss är så välbekanta med bönen att vi närmar oss Gud på ett nonchalant sätt. Detta är något vi redan från början vill undvika.

Istället vill vi bli påminda om Guds majestätiska natur – vem han är och vad han i Jesus har gjort för oss, vi som inte förtjänar det. På grund av Jesu stora offer kan vi frimodigt närma oss Gud. När vi tillber blir vi också påminda om att vi måste vara ödmjuka när vi kommer till honom.

Bekännelse

Om vi tillber på rätt sätt blir bekännelse nästa logiska steg, en själens reflex.

När vi hör en församlingsmedlem bekänna sin synd tänker vi förhoppningsvis: ”Jag också”. Vi förminskar ofta synden i våra liv, men när vi hör andra bekänna uppmuntras vi att rannsaka våra hjärtan och avslöja synder som vi har blundat för. Detta leder inte till förtvivlan utan till beroende och glädje, eftersom vi vid dessa tillfällen särskilt påminns om Guds trofasthet och godhet (1 Joh 1:9).

En rätt bekännelse lockar fram tillbedjan. Men eftersom vi utmanas att utforska mörkret i våra liv, försummar vi alltför ofta detta och går miste om att få uppleva den glädje Gud ger. All bön och bekännelse måste vara uppriktig och ångerfull men tiden i bön bör alltid avslutas på ett glädjefullt sätt, liksom för David i Psalm 32:

”Salig är den som fått sitt brott förlåtet, sin synd övertäckt! Salig är den som Herren inte tillräknar synd och som i sin ande är utan svek.”

Tacksägelse

Vi är alla medvetna om att Gud är allsmäktig. Men om vi inte är försiktiga kan denna medvetenhet försvaga vår längtan efter att tillbe Gud med uppriktig tacksamhet.

Det finns mycket i den här världen som är trasigt, sådant som vi vill att Gud ska hela. Men som kristna vet vi att tacksamhet ofta är det bästa motgiftet till att klaga. När vi samlas på söndagar är det jätteviktigt att avsätta särskild tid till att tacka Gud för den han är och för det han gör. När allt kommer omkring kan en förkrossad och nedslagen ande vara ett stort hinder för att kunna höra Guds nådefulla ord till oss (2 Mos 6:9). Så när vi tackar Gud i bön vill vi påminna varandra att vara just tacksamma – och ibland behöver vi någon annan som visar oss i den riktningen. Kort sagt, vi vill vara medvetna om världens lidande men ändå inte blinda för Guds godhet – vi ska, som Paulus säger, vara bedrövade men alltid glada (2 Kor 6:10).

Förbön

Medan det är församlingsmedlemmar som leder oss i tillbedjan, bekännelse och tacksägelse har vi pastorer bestämt att det är vi som leder förbönerna. Vi vill vidga perspektiven när det gäller vad vår församling och gemenskap tror att de kan be Gud om.

Människor är i allmänhet ganska begränsade i sitt sätt att umgås med Gud. När de tänker på bön, tänker de oftast bara på att be Gud om olika saker. Detta hoppas vi kunna komma tillrätta med genom hur vi använder de tidigare nämnda bönerna.

På samma sätt har jag märkt att människor tenderar att vara ganska begränsade när det gäller de saker som de ber Gud om. Vi vill tydligt kommunicera att det är okej att be Gud om helande för en sjuk person, det är okej att be samma bön och det är okej att be Gud om saker utan att tillägga ”om det är din vilja”. Naturligtvis önskar vi framför allt, precis som Jesus i Herrens bön, att Guds vilja ska ske.

Tyvärr tvivlar dock många av oss på Guds förmåga och vilja att göra stora saker i våra liv. Som församling vill vi visa på Jesu storhet genom att be om stora saker i hans namn! Skönheten i detta är att Gud ibland svarar ”NEJ” – på så sätt får vi växa tillsammans som en familj och lita på Gud längs vägen. Å andra sidan går Gud ibland längre och utöver vad vi kan be om och föreställa oss; han svarar ”JA” – på så sätt stärks vår tro.

Som församling vill vi att tillbedjan ska vara en gemensam angelägenhet, inte något privat; vi vill att kvinnor och män ska leda i tillbedjan på ett sådant sätt som Bibeln förespråkar och vi vill visa upp en mångfald av Guds folk som talar med Gud på olika sätt.

Allt detta möjliggörs eftersom gemensam bön spelar en nyckelroll när vi samlas på söndagarna. Vår församling, och till och med besökare, kan se sig själva i personen som ber samtidigt som de påminns om att viktig bön kan ske i olika former utan att det tar lång tid. Eftersom vi har inslag av både tillbedjan, bekännelse, tacksägelse och förbön i våra samlingar, har vi möjlighet att visa den känslomässiga bredd som bör finnas i en gudsrelation.

Avslutning

När du talar med servitören på en restaurang ber du bara om något. Om du befinner dig i närheten av någon du beundrar, ger du kanske honom eller henne komplimanger. Båda exemplen handlar om ytliga relationer. Men Gud vill ha en djup relation med sitt folk – och ju djupare relationen är desto större är variationen när det gäller hur man kommunicerar.

Copyright 2021 9Marks. Used by permission.
Website: www.9Marks.org