TGC:s två grundare (Don Carson, Tim Keller) och verkställande direktör (Ben Peays) samtalar om hur organisationen kom till, vad som hänt och vad de hoppas framöver.

 

Gospel Coalition—hur länge har vi hållit på?
Det beror ju på vad du menar med att “hålla på.”
Tim och jag började prata på ett Café i Manhattan 2002.
Sedan hade vi en s.k. pastorskongress med 40 pastorer 2004.
—Det var inget kyrkoråd.|—Nej, det var bara en kongress.
Vi bad mycket och lärde känna varandra, och frågade om vi borde göra något.
Alltså försöka återställa den historiska–
–konfessionella kristendomen i det reformerta arvet.
Vi började att älska varandra och beslöt oss för att skriva grunddokumenten.
Nästa år tänkte vi över dessa dokument, och även året därpå.
Så vi möttes under tre år, och de flesta av dem är idag själva rådet.
Vi var inte The Gospel Coalition förrän vi–
–organiserades, officiellt, och höll vår första nationella konferens.
–Det var 2007 i Deerfield.|–Helt riktigt.
Vi gjorde ingen reklam, utom hemsidan, men det blev fullsatt, 600 människor.
Vi såg att 80% var under 40 år och tänkte att Gud gör något här.
—Vi fick handla försiktigt och vist.|—2009 var det i Chicago.
Då kom hemsidan och snabbt började folk kunna få gratis material.
Och du var den förste anställde och gjorde i princip allting.
Vi hade inget kontor, allt gjordes från våra datorer. Så är det fortfarande.
Våra anställda finns över hela landet, så pengarna går till själva arbetet.
Det fanns en annan hemsida som vi gillade och besökte varje dag.
—Så något sådant hade vi i åtanke.|—Det visste inte jag.
Sedan flyttade Justin Taylor in sin blogg och Kevin DeYoung började blogga.
Vi fick rådsmedlemmarna att skicka in predikningar från de senaste 10 åren.
Detta var början. Nu har vi 60 000 utläggande predikningar i katalogen.
Rådet bestod av äldre pastorer och vi tänkte bara ha konferenser.
–Till en början.|–Vi insåg inte möjligheterna.
Men sedan när vi anställde yngre ledare, som du–
–visade ni oss vägen framåt, i att använda Internet.
Det här gav ett utrymme för folk som ville ha en sådan verksamhet.
Man kände igen vissa personer här och vår storlek drog in allt fler.
De hittade alltså hit genom en som de kände till men kanske inte de övriga.
Det var tillräckligt stort men ändå tillräckligt fokuserat–
–för att de skulle se värdet av denna grupp.
Det är som ringar på vattnet. Vi skriver det mesta för en viss läsekrets–
–men ibland blir det mer populärt.
Man ser att fler blir nådda och kommer till vår sajt.
Det är uppmuntrande.
Del av det var ju den teologiska stabiliteten i vår bekännelse–
–men det var också länkat till kärleken vi hade mellan varandra i rådet.
Vi fortsätter att prata vidare för oss själva de år vi inte har konferens.
Så vi brukar träffas under tre dagar och prata igenom olika frågor–
–och lära känna varandra och be.
För mig ligger Herrens välsignelse inte i siffrorna, eller storleken…
…det är att vi “älskar varandra” som Jesu lärjungar.
Vi har en sund, utmanande kärlek till varandra som inte fanns där innan.
Det var detta som var början till allt, att vi ville lära känna varandra.
Alla kände inte varandra, men några. Andra kände man till–
–men hade aldrig träffat. Andra hade jag aldrig hört talas om–
–men när jag fick veta vad de höll på med ville jag lära känna dem.
Första gången vi möttes undrade jag om de ville mötas någon mer gång.
Och det handlade främst om relationer och inte teologi eller organisation.
Utan vi träffades igen bara för att vi ville vara vänner.
Detta var egentligen huvudsaken, och det var nog också det som var avgörande.
Nu sker detta över hela världen… men detta var början.
Rådet består av 53 pastorer 2013. Vi har en egen hörna där vi möts–
–och flera har sagt att de inte kan bärga sig förrän vi träffas nästa år.
Vi som råd står som värdar för alla och vi älskar det.
Men jag saknar intensiteten i våra rådslag.
—Samma här.|—Ja.
Det är roligt att man vill göra samma sak i fler länder.
Och för tio år sedan pratade man om att vara “evangeliecentrerad” och nu–
–har det blivit ett inneord i många böcker.
Vi skapade det för att det behövdes. Det är väl ganska bra, men…
När det gäller enheter utomlands vill vi vara tydliga med att de inte ska–
–styras av USA utan måste forma sina egna organisationer och visioner.
Om de vill använda vårt namn måste de skriva under på–
–vår teologi och vision.
—Men vi uppmuntrar inte till det.|—Nej, de måste göra det själva.
De har formats i fransktalande länder, Tyskland och Polen och andra länder.
Sedan kan de rådfråga oss om olika saker eller samarbeta, men vi vill inte–
–att detta ska vara toppstyrt från USA.
Utan det är en gemenskap som är strategisk och vill uppmuntra varandra.
Jag skulle råda att man möts, om man är inspirerad av oss–
–men inte att man använder namnet. Det måste vara inhemskt.
Man kan ju börja med att ha våra dokument för att enas kring–
–men sedan behöver man förändra lite för vad som är aktuellt i landet.
Men vi startar inte “Gospel Coalitions” i andra länder som vi styr över.
Använd inte namnet, utan dokumenten och arbeta därifrån.
Vissa har använt namnet. Det finns en variant i Kanada.
—Inte uppkallade efter dig?|—Nej de vet bara vem min pappa är.
På spanska så måste de heta något annat eftersom det inte kan översättas.
Det går inte riktigt på franska heller, så man använder olika namn.
Vi gör våra misstag men är tacksamma till Gud och hoppas ära honom mer.
Det är värt att nämna att Gud genom dig har gett oss ett väldigt bra team.
Ett team av hel- eller deltidsarbetare som börjat själva och är engagerade.
—De är kreativa och omtänksamma.|—Första åren var jag själv, hemma.
Det är en dröm att nu få ha kunnigt folk omkring mig.
—Detta är bara början.|—Det tror jag med.