Det finns två grundläggande sanningar om evangelisation som vi måste komma ihåg och även lära varandra.

Om vi inte gör det kommer vi, och våra församlingar, dra oss undan från att uppfylla Herrens stora missionsbefallning att gå och göra lärjungar (Matt 28:19).

Fientlighet

Här är den första sanningen: Människor är fientliga mot evangeliet – ibland på ett artigt sätt, ibland inte, men de är fientliga. Så, om vi ska tala med människor om Jesus, kommer det göra ont. Våra relationer sätts på spel och vi förlorar respekt. Vi kommer bli frestade att antingen sluta säga någonting alls, eller ändra på det vi ska säga. Det tror jag är huvudskälet (förutom självbelåtenhet) till att vi inte evangeliserar personligt. De flesta kristna vill berätta för andra i början, när de först kommit till tro. Varför skulle de inte vilja det? Men förr eller senare – och i Väst går det allt fortare – kommer någon håna dig, skada dig eller ogilla dig. Så vi tänker: ”Jag vill inte bli slagen, och detta gör bara att jag fortsätter bli slagen, så någonting måste vara fel här. Jag ska sluta med detta.”

Men Jesus sa att denna fientlighet är normal. När han sände ut sina lärjungar på egen hand för första gången för att berätta om honom för andra, beskrev han deras uppdrag såhär: ”jag sänder er som får in bland vargar” (Matt 10:16).

Jesus säger att det är precis detta som sker när kristna på jobbet, kafét eller vid matbordet öppnar munnen för att tala om honom. Du ser inte bilder i barnbiblarna om vad som sker när får är omringade av vargar. Men det är den bilden Jesus använder sig av.

Trots denna fientlighet ska vi alla vara vittnen med vördnad för Kristus som Herre i våra hjärtan: ”Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.” (1 Petr 3:15).

Vid första anblicken ser ju detta härligt ut. Jag lever med Jesus som min Kung, och gör mig redo för människors frågor: ”Vad är det som gör dig så annorlunda? Jag vill ha det du har. Berätta gärna om ditt hopp och var det kommer ifrån.” Vi sätter oss ner, jag berättar evangeliet, de kommer till Kristus och tackar mig för att ha berättat för dem om honom.

Men detta är inte alls vad Första Petrusbrevet handlar om; det handlar om hur kristna får lida för att de är kristna. I nästa vers talar Petrus om att vara beredd att svara var och en, och nämner personer som ”talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus.” Vers 14 säger att dessa kristna får ”lida för det som är rätt”. Petrus talar om att vi ska vara redo och villiga att tala om vårt evangeliska hopp när människor är fientliga på grund av vår tro.

Evangelisation provocerar fram fientlighet. Det här talar vi ofta inte högt om, eller så tänker vi att det borde finnas någon metod att kringgå det. Men det gör det inte. När vi glömmer denna sanning försvagas evangelisationen, eller så upphör den helt, för att det gör ont, vi blir förvånade och slutar.

Hunger

Lyckligtvis är fientligheten bara halva sanningen. Medan fientligheten ökar, ökar även hungern. Samma stigande tidvatten av sekularism och materialism som förkastar sanningsanspråk och absoluta normer visar sig vara ett tomt och ihåligt sätt att leva. Det här betyder att vi mer och mer sannolikt kommer finna människor med en tyst hunger efter evangeliets innehåll, medan vår västerländska kultur mer och mer lär dem vara fientliga mot den. I viss utsträckning har det ju alltid varit såhär. Faktum är att det ju var detta som Paulus upptäckte i Korint. Vi kan tänka oss hur Paulus rusade omkring, omöjlig att stoppa, över det östra medelhavsområdet, predikade Kristus med stark tillförsikt och med glädje tog emot slag, då han visste att hans budskap inte kunde stoppas och att församlingar skulle knoppa fram på varje plats han besökte.

När Paulus besökte Korint – en handelsstad med en kultur som högt värderade jakten på upplevelser och främjade religiös pluralism – hade han hamnat på en plats som inte var helt olik den värld vi lever i nu. Han var där på ett uppdrag. Såhär kände han sig: ”Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft.” (1 Kor 2:3-4).

Paulus hade lätt kunnat låta bli att ställa sig och evangelisera, för att slippa riskera ett fientligt bemötande och bli hånad. Men, skrev han, ”Jag hade […] bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst”, och en församling startades. De personer Paulus skrev detta brev till hade visat sig ha en hunger efter detta budskap, istället för att vara fientliga mot det.

Paulus visste att hans ord inte räckte till. Men de hade kommit ”med bevisning i Ande och kraft”. Anden hade verkat medan han talade. Paulus visste även att hans ord behövdes. När han ”predikade Guds hemlighet för [dem]”, verkade Herren genom sin Ande och människor blev kristna, samtidigt som Paulus blev misshandlad och förkastad (Apg 18:5-11). Paulus var ett får bland vargar, men Gud verkade förunderligt och mirakulöst genom honom för att förvandla några vargar till får.

Riskera fientlighet, upptäck hunger

När vi talar med en icke-troende om Jesus vet vi inte vad reaktionen kommer att bli. Vi måste riskera fientligheten för att upptäcka hungern. Ibland får vi möta en fientlig publik, precis som Paulus. Ibland möter vi hunger, precis som Paulus. Detta har varit min erfarenhet genom åren.

Vi behöver även minnas och lära ut båda sanningarna tydligt. Om vi inte är ärliga med fientligheten får vi och lär vi ut fel förväntningar, och vi och våra församlingsmedlemmar kommer frestas att i tysthet ge upp evangelisationen. Men om vi inte även är förtjusta över hungern – över vad Gud kan och gör genom sitt folk för att nå sitt folk – har vi inga förväntningar alls och börjar aldrig evangelisera.

Två sanningar – fientlighet och hunger. Den ena är lätt att ignorera, den andra är svår att komma ihåg. Men vi måste hålla fast vid båda om vi ska hjälpa varandra gå och göra lärjungar åt vår Herre.