Nya testamentet börjar med två graviditeter. Båda har ett mått av skam i sig. I det ena fallet är det en kvinna som blir av med sin skam; i det andra en kvinna som blir belagd med skam. Men i båda ser vi mirakulösa demonstrationer av Gud häpnadsväckande nåd i att erbjuda frälsning för alla människor.
Först har vi Elisabet, prästen Sakarias’ fru (Luk 1:5–25). Trots att hon ”var till åren” blev hon gravid genom Guds mirakulösa ingripande. Hennes son blev Johannes döparen.
Man förstår att Elisabet måste ha blivit stormförtjust. Att få barn efter åratal, kanske årtionden, av att förlika sig med att aldrig få bli mor skulle glädja vilken kvinna som helst. Hon kunde också glädjas i att hennes makes besvikelse över att inte få bli far nu var ett minne blott.
Men en del av Elisabets glädje hade att göra med den skam som barnlöshet förknippades med i den tidens judiska kultur.
Skammen med barnlöshet
Matriarken Rakel mådde så dåligt över att inte ha fött barn att hon sa till sin make Jakob: ”Skaffa mig barn, annars dör jag” (1 Mos 30:1). John Byron, professor i Nya testamentet, skriver ”Den barnlösa kvinnans sociala status i den hebreiska Bibeln är samma som de föraktades, de fattigas, de hjälplösas och änkornas (Job 24:21) och står i kontrast till den välsignade, lyckliga modern som har rikligt med barn.”
Mannen var inte heller utan sin egen dos av lidande och såg det även som att han misslyckats med religionen. Han hade inte varit ”fruktsam” eller ”förökats” (1 Mos 1:28, 35:11). “Barnlöshet sågs som en grav olycka både för män och kvinnor”, skriver den judiska forskaren Judith R. Baskin “men en mans misslyckande med att alstra avkomma bröt mot en lagstadgad skyldighet, eftersom det var männen som var skyldiga att få barn.”
Det är i detta sammanhang som Elisabet utropar att Herren, tack vare att hon fått barn, avlägsnat ”min skam bland människor” (Luk 1:25). Hon kände att hon svikit sin make, en framstående man vars plikt, att hjälpa Israel att frodas genom att få avkomma, inte hade fullgjorts. Så i Elisabets fall hade en skam lyfts bort. Med Davids ord hade Gud förvandlat hennes ”klagan till dans” (Ps 30:12).
Belagd med skam
Sedan har vi Maria, Jesu mor. Hon blev belagd med skam. Hon skulle komma att bli en ogift mor.
Hon var ”trolovad” med Josef (Luk 1:27), en lagligt bindande överenskommelse att leva med en man och bilda familj med honom när väl rätt förberedelser gjorts (ibland kunde detta ta över ett år). Men under denna tid hade den lagliga överenskommelsen ännu inte ”fullbordats” genom könsumgänge. Som 1906 Jewish Encyclopedia beskriver saken: “Termen ‘trolovning’ i den judiska lagen bör inte förstås i dess moderna betydelse; d.v.s. att en man och kvinna bestämt sig för att gifta sig med varandra, men där parterna inte är definitivt bundna, utan där den kan avbrytas eller upplösas utan någon formell skilsmässa. Trolovning eller förlovning som denna är inte känd för vare sig Bibeln eller Talmud.”
Josef var inte riktigt säker på hur han skulle handskas med nyheterna om att hans trolovade jungfru var gravid. Eftersom han var ”en rättfärdig man” visste han att Torah fördömde äktenskapsbrott som synd (5 Mos 22:20-24), men som en kärleksfull nästan-make, ville han inte se Maria utsättas för offentlig förödmjukelse, “dra skam över henne” (Matt 1:19).
Det grekiska ordet för att ”dra skam över” eller ”förödmjuka” betyder bokstavligen ”att göra ett exempel av”. Tanken som förmedlas är att Josef, om han hade skilt sig från Maria, skulle hålla fram henne som ett exempel på äktenskapsbryterska och antagligen inte bara förstöra hennes chanser att någonsin gifta sig, utan även fördöma henne till ett liv i isolation och trolig fattigdom. Eftersom han inte visste vad han skulle göra, och eftersom han var en hederns och kärlekens man, ”beslöt sig” Josef ”att skilja sig från henne” – att annullera deras äktenskapsengagemang – ”i hemlighet”.
Och sedan, som Matteus skrivit ner:
[V]isade sig en Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss. När Josef vaknade upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och tog sin hustru till sig. Men han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus. (1:20–25)
Josef “gjorde … som Herrens ängel hade befallt.” I sanning en rättfärdig man: som Sonen som han skulle bli adoptivfar till helt lydde Guds vilja ”utan att bry sig om skammen” (Hebr 12:2). Josef var som oberörd av vanäran han skulle få från okunniga och fientliga människor, och därför förtjänar hans fokus på fullkomlig lydnad till Guds vilja och plan inte bara vår beundran utan också att vi gör likadant.
Att åtminstone några av hans religiösa ledare och andra landsmän skulle missförstå allt spelade ingen roll för Josef med tanke på att han skulle bli ett instrument i att förverkliga Guds plan att frälsa människor. Och hur kunde Maria låta bli att älska en man som medvetet och utan att tveka tog på sig samhällets djupa ogillande av kärlek till sin Herre och blivande fru?
Elisabets skam avlägsnades; Marias lades på henne. Men båda kände glädjen i någonting mycket rikare: en kärleksfull, närvarande och personlig Guds nåd, som de båda tog emot utan att tveka det minsta. Elisabet och Maria, Sakarias och Josef, ivrigt insvepta i Faderns kärlek. Och världen har aldrig varit sig lik sedan dess.
Rob Schwarzwalder tjänar som förste viceordförande i Family Research Council. Tidigare har han varit personalchef för två kongressledamöter och tillsatt i Bush-administrationen. Han är sedan länge medlem i Evangelical Theological Society.