Jen Wilkin sitter ner med Melissa Kruger och Kristie Anyabwile för att diskutera viktiga saker de lärt sig genom åren som mammor i att uppfostra barn.
Köper man en elapparat får man med sig en instruktionsbok.
När man får barn får man inte veta någonting.
Mycket i föräldraskapet lär vi oss i bara farten.
Ni är båda måna om att vara de förebilder kristna föräldrar bör vara.
Därför skulle det vara intressant att titta på den här frågan.
Vilken händelse har varit mest omvälvande för er som mammor?
För mig var det en sån här rolig stund som alla mammor har.
Jag hade en väldigt viktig, fullplanerad dag.
Jag skulle nog faktiskt även hålla ett bibelstudie den morgonen.
Jag går för att plocka upp min lille son och han börjar kräkas.
Över hela mig. Jag blir frustrerad för att jag har så mycket att göra.
Veckan innan undervisade jag från Tessalonikerbrevet om att alltid glädjas.
Be ständigt, tacka Gud i alla omständigheter, för detta är Guds vilja…
Det var som om den helige Ande hejdade mig och sa “Du hade planer för idag.”
“Men detta hade Jag planerat. Du kan välja att vara arg över detta”-
-“eller låta Mig uppfostra dig när du uppfostrar barnen.”
“Detta är ingen olägenhet, detta är din kallelse för dagen.”
Jag insåg att det här handlar inte bara om mina barn.
Herren fick mig, i denna tid som mamma, att växta till att likna-
-Kristus genom att forma min karaktär. Jag blev villig att ge upp planen.
Sura uppstötningar fick bli dagens plan A.
Ja, föräldraskapet ger många tillfällen att ge upp våra egna friheter.
Men vad är inte mer kristuslikt än att åsidosätta sin egen agenda-
-och ta sig an det som är viktigare.
Du då, Kristie?
För min del var nog en av många omvälvande händelser…
…när jag verkligen insåg att barnen är skapade i Guds avbild-
-och inte i min avbild. Jag ska forma dem till Hans bild, inte min egen.
Det är lätt för många föräldrar att vilja att deras barn är precis som dem-
-eller någon bättre version av dem själva…
Det är gott att vi vill att de klarar sig bra och inte gör om våra misstag.
Men när jag förlikade mig med att Gud ska forma mina barn till Hans likhet-
-och att jag inte måste jämföra mina barns misstag och framsteg.
Man vill ju twittra och facebooka allt roligt och dölja eller skämta om-
-när de kräks. Man frestas ofta att jämföra eller bli missmodig-
-och inte fostra och förmana barnen i Herren.
Man frestas att forma dem efter en världslig, köttslig uppfattning-
-om vad vi tycker att barnen ska bli, istället för efter Ordet.
Man får lätt den felaktiga tanken att jag har fött barnet och därför är-
-dess skapare. Men det är jag inte. Vi ska ta dem till den sanne Skaparen.
För mig var vändpunkten när vår äldsta var fem år.
Han började bli bjuden hem till andra där jag kanske inte skulle vara med.
En gång blev han bjuden på ett födelsedagskalas.
De skulle titta på en film som jag ansåg vara olämplig för den åldern.
Allt han såg fastnade, så att han kunde få mardrömmar i flera veckor.
Jag talade med en annan mamma som hade liknande barn, fast äldre.
Jag frågade henne vad jag borde göra. Låta honom gå, inte verka otrevlig…
Jag oroade mig för vad de andra mammorna skulle tycka om jag sa något.
Hon lyssnade tålmodigt och sa: “Jag ska stå till svars inför Gud”-
-“för hur jag uppfostrat barnen. Jag bryr mig inte vad mammorna tycker.”
“Det är Gud jag ska stå till svars för.”
Det var så självklart, men jag behövde höra det.
Inget var ju viktigare än att följa mitt samvete inför Herren.
Det gäller inte bara i föräldraskapet utan i allt.
Jag tackar Gud för hennes frimodighet att säga det till mig.
Vi sitter inte inne med alla svar och sådana här pratstunder är så nyttiga.
Man blir påmind om saker att tänka på! Det krävs tuffa beslut.
Man får lära sig att bli osjälvisk och att barnen bär Guds avbild-
-och att vi föräldrar ska avlägga räkenskap. Nyttigt att tänka på!
