Det har nyligen förts en hel del samtal inom den evangeliska kristenheten om hur kristna bör definiera evangeliet – om vi bör säga att evangeliet enbart är budskapet om att syndare kan bli förlåtna sin synd genom omvändelse och tro på den korsfäste Kristus, eller om det är något bredare. Samtalen har blivit stundom tillspetsade, om inte hetsiga, med å ena sidan de som säger att de i motsatta lägret är ”reduktionistiska” angående evangeliet, och på andra sidan har vi de som i sin tur svarar att deras anklagare faktiskt späder ut evangeliet och distraherar församlingen från sin gudagivna mission.

För mig verkar det som att vi kan reda ut en del av trasslet genom att göra några noggranna observationer. Jag tror att de två stora lägren i detta samtal – de som säger att Evangeliet är de goda nyheterna att Gud försonar syndare med sig själv genom Jesu ställföreträdande död (kalla dem ”A”) och de som säger att de goda nyheterna är att Gud ska förnya och omskapa hela världen genom Kristus (”B”) – i stort sett talar förbi varandra. Med andra ord tror jag inte att A:na och B:na svarar på samma fråga. Givetvis säger båda lägren att de svarar på frågan ”Vad är evangeliet?” och så uppstår spänningarna mellan de två olika svaren. Men om vi tar en lite närmare titt tror jag att vi kan se att de faktiskt svarar på två väldigt olika och lika bibliska frågor.

De två frågorna är följande:

1. Vad är evangeliet? Med andra ord, vad är budskapet som en människa måste tro på för att bli frälst?

Och

2. Vad är evangeliet? Med andra ord, vad är kristendomens goda nyheter i dess fullhet?

När en A-person hör frågan ”Vad är evangeliet?” uppfattar han det som att det betyder ”Vad är budskapet som en människa måste tro på för att bli frälst?” Han svarar på frågan genom att tala om Kristi död i syndares ställe och kallelsen att omvända sig och tro.

När en B-person hör frågan ”Vad är evangeliet?” uppfattar han det som att det betyder ”Vad är kristendomens hela goda nyheter?” och denne svarar genom att tala om Guds plan att förnya världen genom Kristus.

Man kan förstå varför det råder spänningar mellan de båda. Om du svarar på frågan (1) genom att tala om den nya skapelsen är det förståeligt om någon säger att det är ett för brett svar och att du flyttar bort korset från dess centrala plats. När människor i Bibeln ställde frågan: ”Vad ska jag göra för att bli frälst?” fick de svaret att omvända sig från synden och tro på Jesus – inte någonting om att det ska komma en ny skapelse.

Men det stämmer även att Bibeln ibland (till och med ofta) talar om ”evangeliet” med utgångspunkt i den nya skapelsen. Så att svara på frågan (2) med att enbart tala om Kristi död i syndares ställe och säga att allting annat per definition är icke-evangelium (om än bara en antydan) är faktiskt alltför smalt. Det är som att säga att löften som kroppens uppståndelse, försoningen mellan judar och hedningar, den nya himlen och den nya jorden och många andra löften på något sätt inte omfattas av vad Bibeln framställer som kristendomens ”goda nyheter”.

Det vi behöver förstå är att ingen av dessa två frågor är fel eller mer biblisk än den andra. Bibeln ställer och svarar på båda frågorna. Låt mig nu visa från Skriften varför jag tror att båda dessa frågor jag tog upp är giltiga och bibliska.

Som jag tolkar det verkar Bibeln använda ordet ”evangelium” på två olika, men högst relaterade, sätt. Ibland använder den ”evangelium” i väldigt bred bemärkelse, alltså, för att beskriva alla de löften Gud tänker uppfylla i Kristus, inte bara syndernas förlåtelse, utan även allt annat som flödar ur det – rikets grundande, den nya himlen och nya jorden, m. m.

Men andra gånger använder Bibeln ”evangelium” i mycket smal bemärkelse, d. v. s. för att specifikt beskriva syndernas förlåtelse genom Kristi ställföreträdande död och uppståndelse. På de ställena verkar de bredare löftena inte åsyftas alls.

Här är några av de jag tycker är de tydligaste ställena där Bibeln använder ordet ”evangelium” i den smala bemärkelsen:

1. Apostlagärningarna 10:36-43: ”Detta är det ord som Gud sände till Israels folk när han förkunnade frid genom Jesus Kristus. Han är allas Herre … Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.”

Petrus säger att evangeliet han förkunnar [grek. euangellizomai, övers. anm.] gäller ”frid genom Jesus Kristus”, med vilket han specifikt menar de goda nyheterna ”att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn”.

2. Romarbrevet 1:16-17: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken. I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro.”

Paulus definierar evangeliet med ”frälsning” och Guds rättfärdighet som uppenbaras genom tron. Det blir tydligt genom resten av brevet att han här talar om syndernas förlåtelse (rättfärdiggörelse) genom tron, utan gärningar. Hans fokus i Romarbrevet är inte det kommande riket, utan hur man kommer med i det. Och detta kallar han ”evangeliet”.

3. 1 Korintierbrevet 1:17-18: ”Kristus har ju inte sänt mig för att döpa utan för att predika evangeliet, men inte med vältalig vishet så att Kristi kors förlorar sin kraft. Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.”

Evangeliet som Paulus har blivit sänd att predika är ”ordet om korset”.

4. 1 Korintierbrevet 15:1-5: ”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i. Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro. Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.”

Evangeliet Paulus predikat för dem och som de tagit emot var att ”Kristus dog för våra synder … blev begravd … [och] uppstod.” De följande referenserna till hur han visat sig bör inte tas som del av ”evangeliet” som om vi måste säga till någon att Jesus visade sig för Petrus, de tolv och Jakob, annars berättar vi inte evangeliet. De referenserna är avsedda att etablera uppståndelsen som verklig och historisk.

Och här kommer några av de jag tycker är de tydligaste ställena där det används i bred bemärkelse.

1. Matteus 4:23: ”Jesus vandrade omkring i hela Galileen, och han undervisade i deras synagogor och förkunnade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket.”

Det här är det första stället där ordet ”evangeliet” förekommer i Matteus skildring, så vi bör förvänta oss att termen ges några konturer. För att fylla i innehållet i ”evangeliet om riket” som Jesus predikade, kan vi se tillbaka till vers 17, där ”riket” först nämns. Där står det att Jesus predikar: ”Omvänd er! Himmelriket är nära.”

Evangeliet om riket som Jesus predikade var budskapet att a) riket hade grytt och att b) de som omvänder sig kan komma in i det.

2. Markus 1:14-15: ”Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sade: ’Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!’”

Med undantag för den första versen är detta första gången ordet används i Markus skildring. ”Guds evangelium” som Jesus förkunnade var: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”

Guds evangelium är budskapet att a) riket hade grytt och att b) de som omvänder sig kan komma in i det.

3. Lukas 4:18: ”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet …”

Detta är stället i Gamla testamentet Jesus använder för att lansera sin offentliga tjänst. Ordet ”glädjens budskap” som används i Jesaja 61 tror jag handlar om det fullfjädrade grundandet av Guds rikes styre.

4. Apostlagärningarna 13:32-33: ”Och nu förkunnar vi det glada budskapet för er: löftet som fäderna fick, har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå.”

Vers 38 är mycket tydlig med att det glada budskapet som Paulus kom med var att syndernas förlåtelse kommer ”genom honom” – Jesus. Men även i vers 32 sägs det ”glada budskapet” vara att ”löftet som fäderna fick, har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå”. Helt klart innebar Guds löften till fäderna, som nu uppfyllts i Jesus, inte bara syndernas förlåtelse?

Ser man alltså noga i Nya testamentet verkar det för mig som att ordet ”evangelium” används både i bred och mer smal bemärkelse. I bred bemärkelse, som i Matteus 4, Markus 1, Lukas 4 och Apostlagärningarna 1, syftar det på alla löften till oss genom Jesu verk – inte bara syndernas förlåtelse, utan även uppståndelse, försoning med Gud och andra, helgelse, förhärligande, det kommande riket, ny himmel och ny jord, och så vidare. Man kan säga att ”evangelium” i de fallen syftar på hela komplexet med Guds löften som försäkras genom Kristi liv och verk.

Denna bredare bemärkelse kan vi kalla Evangeliet om riket. I den smalare bemärkelsen, som vi ser till exempel i Apostlagärningarna 10, hela Romarbrevet, 1 Korintierbrevet 1 och 15, syftar ”evangelium” särskilt på Jesu försonande död och uppståndelse, samt kallelsen till alla människor att omvända sig och tro på honom. Vi kan kalla denna smalare bemärkelse Evangeliet om korset.

Låt mig nu tydliggöra två andra saker. För det första måste den bredare bemärkelsen av ordet ”evangelium” innehålla den smala. Se på exemplen från Matteus och Markus som jag visade. Jesus förkunnar inte bara rikets grundande, som många har sagt. Han förkunnar rikets grundande och han förkunnar även hur man kommer in i det. Titta noga: Jesus predikade inte evangeliet genom att säga ”Himmelriket är här!” Han predikade evangeliet genom att säga ”Himmelriket är här. Omvänd er därför och tro!” Detta är avgörande och den verkliga skillnaden mellan Evangelium och icke-evangelium. Att förkunna rikets öppnande, den nya skapelsen och allt det andra utan att förkunna hur människor kan komma in – genom att omvända sig och bli förlåtna för sina synder genom tro på Kristus och hans försonande död – är att predika ett icke-evangelium. Ja, det vore faktiskt att predika dåliga nyheter, eftersom man inte ger något hopp till människor om att få vara med i denna nya skapelse. Evangeliet om riket är inte bara förkunnelsen om riket. Det är förkunnelsen om riket ihop med förkunnelsen att människor kan komma in i det genom omvändelse och tro på Kristus.

För det andra är det värt att åter tydligt påpeka det faktum att Nya testamentet kallar det specifika, smala budskapet om syndernas förlåtelse genom Kristus för ”Evangeliet”. Därför har de fel som hävdar någonting snarlikt detta: ”Om du bara predikar syndernas förlåtelse genom Kristus och inte Guds avsikt att omskapa världen, predikar du inte evangeliet”. Både Paulus och Petrus (för att bara nämna några namn från exemplen ovan) verkar ganska nöjda med att säga att de har predikat ”Evangeliet” om de berättat för folk om syndernas förlåtelse genom Jesu ställföreträdande död, punkt slut.

Om det är sant att Nya testamentet använder ordet ”evangelium” både i bred och smal bemärkelse, hur ska vi då tolka förhållandet mellan dessa två bemärkelser, mellan Evangeliet om riket och Evangeliet om korset? Detta är nästa fråga, och när vi väl svarat på den, tror jag det kommer hjälpa oss tänka mer klart när det gäller några mycket viktiga frågor.

Så hur förhåller sig Evangeliet om riket och Evangeliet om korset till varandra? Jag har redan hävdat att Evangeliet om riket måste innehålla Evangeliet om korset. Men mer exakt, är Evangeliet om korset bara en del av Evangeliet om riket, eller mer än så? Är det centralt, i periferin, dess kärna eller någonting annat? Och för den delen, varför är Nya testamentets författare villiga att tillämpa ordet ”evangelium” just på det särskilda löftet om syndernas förlåtelse genom tro på Kristus, och inte andra särskilda löften som ingår i det breda evangeliet? Varför ser vi aldrig Paulus säga: ”Detta är mitt evangelium: att människor kan bli försonade med varandra!”?

Jag tror att vi kan nå ett svar på alla dessa frågor genom att inse att Evangeliet om korset inte bara är vilken del som helst av Evangeliet om riket. Istället är Evangeliet om korset portgången, källsprånget, rent av fröet, så att säga, till Evangeliet om riket. Läs hela Nya testamentet så ser du snart att dess enhälliga budskap är att en människa inte kan nå dessa breda Rikets välsignelser utan att bli förlåten från sin synd genom Kristi död. Det är källan ur vilken all vila flödar fram.

Detta tror jag är skälet till att det är helt i sin ordning när bibelförfattarna kallar detta källsprång för ”Evangeliet” även som de också kallar hela paketet – inklusive förlåtelse, rättfärdiggörelse, uppståndelse, ny skapelse och allt det andra – ”Evangeliet”. För evangeliets breda välsignelser fås endast genom de smala (försoning, förlåtelse, tro och omvändelse) och eftersom dessa välsignelser utan undantag fås genom de smala, är det helt i sin ordning när Nya testamentets författare kallar inkörsports-/frö-/källsprångslöftet för ”Evangeliet”.

Det är också helt i sin ordning när Nya testamentet kallar detta källsprång ”Evangeliet” och samtidigt inte kallar några andra särskilda välsignelser i det bredare paketet för ”Evangeliet”. Så vi kallar inte mänsklig försoning för ”Evangeliet”. Inte heller kallar vi ens den nya himlen och den nya jorden för ”Evangeliet”. Men vi kallar förlåtelse genom försoningen för ”Evangeliet” eftersom den är källsprånget och inkörsporten till allt det andra.

Det kommer några viktiga följder av detta.

För det första är det värt att upprepa: De som hävdar att ”evangeliet” är rikets utropande har helt enkelt fel. Evangeliet är inte rikets utropande; det är (i bred bemärkelse) förkunnelsen om riket tillsammans med instruktioner för hur man kommer in i det.

För det andra, om man påstår att Evangeliet om korset på något sätt inte är evangeliet, eller mindre än evangeliet, har man fel. Så länge frågan är: ”Vad är budskapet en människa måste tro på för att bli frälst”, är evangeliet om korset evangeliet. Jesus, Paulus och Petrus säger det.[1]

För det tredje, om man påstår att Evangeliet om riket på något sätt är evangeliet-plus, eller en distraktion från det verkliga evangeliet, är det också fel. Så länge frågan är ”Vad är kristendomens goda nyheter i dess fullhet?” är evangeliet om riket inte evangeliet plus; det är evangeliet. Jesus, Paulus och Petrus säger det.

För det fjärde är det fel att kalla någon kristen bara för att denne gör bra saker och ”följer Jesu exempel”. Att vara kristen, att ha del i Rikets välsignelser, kräver att man först går in genom porten – det vill säga kommer till Kristus i tro och blir förlåten sina synder och får sina synder sonade. Bunyan berättar i Kristens resa om Herr Formalist och Herr Hyckleri som Kristen möter på vägen till den Himmelska staden. Efter en stunds samtal inser Kristen dock att de hade hoppat över muren till vägen istället för att gå in genom Trånga Porten. Slutsats: Dessa två är inte kristna, oavsett hur väl de just nu tar sig fram på vägen. På samma sätt finns det många som måste inse att herr Jesusföljare och fru Lever-för-Guds-Rike inte är kristna – såvida de inte kommit till den korsfäste Jesus i omvändelse och tro för att få förlåtelse för sina synder. En människa kan ”leva som Jesus levde” så mycket hon vill, men om hon inte går igenom försoningens, trons och omvändelsens trånga port har hon inte på riktigt kommit till Kristus. Hon har bara hoppat över muren.

För det femte tror jag det är fel att över huvud taget säga att icke-kristna ”arbetar för riket”. En icke-kristen som arbetar för mänsklig försoning eller rättvisa gör en god gärning, men det är inte arbete för Riket eftersom det inte görs i Kungens namn. C. S. Lewis hade fel – du kan inte göra goda gärningar i Tash namn och förvänta dig att Aslan ska gilla det.

För det sjätte, det yttersta målet för all diakonal verksamhet – vare sig den görs av en enskild kristen eller en församling – måste vara att peka världen till porten. Mycket kan sägas om detta, men jag tror att om man förstår allt detta kan det ge ett riktigt och kraftfullt missionsmotiv och ett vittnesbörd som når djupt in i världen. Om du till exempel renoverar en frisersalong i Jesu namn, behöver du berätta för ägaren (i korthet för denna artikels skull): ”Se, jag gör detta för att jag tjänar en Gud som bryr sig om skönhet, ordning och frid. Faktum är att Bibeln säger, och jag tror, att Gud en dag ska omskapa denna värld och utropa ett rike där färgen aldrig flagnar och träden aldrig dör. Men [och här kommer vi till saken] jag tror inte att du kommer vara med i det på grund av din synd om du inte omvänder dig och tror på Jesus.” Sedan berättar du de goda nyheterna om korset. Om du bara renoverar frisersalongen och förkunnar det kommande riket, har du missat att förkunna evangeliet. Evangeliet om riket är förkunnelsen om riket tillsammans med sättet att komma in i det.

För det sjunde, som jag hävdat förr, tror jag att många i den s.k. emergent church hur mycket de än insisterar på hur häpnadsväckande och förvånande deras evangelium är helt har missat vad som verkligen är häpnadsväckande när det gäller evangeliet.

Att Jesus är kung och har utropat kärlekens och medmänsklighetens rike är inte särskilt häpnadsväckande alls. Alla judar visste att detta skulle ske någon dag. Det som verkligen väcker häpnad med evangeliet är att Messiaskungen dör för att frälsa sitt folk – att den gudomlige Människosonen i Daniels bok, Messias av Davids hus och den lidande Tjänaren i Jesaja visar sig vara samma person. Detta är sedan hur vi till sist knyter ihop Evangeliet om riket och Evangeliet om korset. Jesus är inte bara Kung – utan Korsfäst Kung. Vid sidan av detta är det som många inom emergent church håller fram som ett häpnadsväckande evangelium inte alls häpnadsväckande. Det är bara tråkigt.

För det åttonde, allt vi sagt hittills leder oss fram till slutsatsen att betoningen i all evangelisation, mission och pastorsarbete i denna tidsålder hör hemma på evangeliet om korset – på källsprånget, inkörsporten till det bredare evangeliet om riket. Detta för att allt det andra inte kan uppnås och faktiskt är dåliga nyheter om vi inte visar människor vägen dit. Och inte bara det, utan detta är den tidsålder där Guds stora befallning till alla människor i världen är ”Omvänd er och tro”.

Det finns bara en befallning som faktiskt ingår i evangeliet självt (såväl det breda som smala): Omvänd er och tro. Detta är människors främsta skyldighet i denna tidsålder och därför måste den även vara vår främsta betoning när vi predikar.

[1] Jesus predikar väldigt tydligt Evangeliet om korset (i Markus 10:45, till exempel) även om han inte explicit knyter ordet ”evangelium” till det i sina nedskrivna ord. Men generellt kan sägas att vi visserligen ser nyttan i ordstudier, men vi bör inte knyta vår definition av evangeliet och identifiering av det i texten alltför stramt till förekomster av ordet ”evangelium”. Annars skulle vi behöva säga att Johannes aldrig talar om det, för han använder aldrig detta ord någonstans i sina nytestamentliga skrifter.

Copyright 2019 9Marks.  Used by permission. Website: www.9Marks.org