Not: Dr. Miguel Núñez är förstepastor i International Baptist Church i Santo Domingo och har praktiserat medicin inom olika befattningar i över 30 år. Han är certifierad i internmedicin och infektionssjukdomar. Han har också varit forskarassistent vid Mount Sinai School of Medicine (1989-97) vid Englewood Hospital and Medical Center i Englewood, New Jersey. Därför tog vi kontakt med honom för att få information angående det aktuella sjukdomsutbrottet från en medicinsk synvinkel och för att kunna förmedla några ord av pastoral visdom.
Den 8 oktober fick vi nyheten om att Erick Thomas Duncan, den förste patienten som fått diagnosen ebola i USA, hade dött av sjukdomen. Han hade rest från Liberia till Dallas, Texas, och utvecklat symtom på sjukdomen fyra eller fem dagar efter att ha anlänt till USA. Denna nyhet—tillsammans med informationen om att en sköterska ådragit sig sjukdomen i Spanien efter att ha varit i kontakt med en patient som fått denna sjukdom—har väckt oro i västvärlden.*
Vad är ebola?
Ebolaviruset tillhör familjen filoviridae, som kan orsaka hemorragisk feber på liknande sätt som dengueviruset och andra virus.
Man har identifierat fem olika arter av ebolavirus, kända under namnen Zaire, Sudan, Côte d’Ivoire, Bundibugyo och Reston. Viruset upptäcktes för första gången 1976, och små utbrott har rapporterats på olika platser med olika dödlighet beroende på vilken art det är. Det aktuella utbrottet i västra Afrika är orsakat av Zaire-arten.
När började den aktuella ebolakrisen?
Ett ebolautbrott rapporterades i Guinea sent förra året och bekräftades av Världshälsoorganisationen i Mars. Detta var det första utbrottet i Västafrika, även om tidigare utbrott av mindre storlek rapporterats i Centralafrika. Dessvärre isolerades inte sjukdomen. De sista månaderna har den utbrett sig till Liberia, Sierra Leone, Nigeria, och Senegal.
Hittills har över 4 000 döda rapporterats och över 8 000 fall misstänkts eller bekräftats. Dödligheten just nu är ca 50%. Vid tidigare utbrott har dödligheten varierat mellan 30-90%.
Hur överförs ebola?
De flesta aktuella fallen av sjukdomen har berott på överföring från människa till människa genom kontakt med utsöndringar från en smittad patient—antingen blod, urin, avföring, saliv, sädesvätska eller svett. Dessa utsöndringar måste nå slemhinnorna (bindhinnorna; insidan av läpparna och munnen; eller genitalierna) för att orsaka en infektion.
Det kan också smitta när dessa utsöndringar når hud som förlorat sin integritet (sår, skavsår, osv.) Hittills har det inte bekräftats att viruset kan överföras genom luftvägarna, som influensaviruset. En del överföringar har skett oavsiktligt när sjukvårdspersonalen har vårdat patienter som burit på smittan. Fall av infektioner har också förekommit vid kontakt med smittade djur.
Jämfört med tidigare utbrott har ebolaspridningen gått fort. Tidigare utbrott har varit ute på isolerade landsbygder med mindre befolkning, men detta har spridit sig inne i städer. Eftersom vi vet att tidigare utbrott har kunnat isoleras genom att man vidtagit grundläggande smittskyddsåtgärder förstår vi att det är möjligt att isolera sjukdomen genom åtgärder som den medicinska vetenskapen redan känner till.
Vad händer med kroppen under en ebolainfektion?
Som med alla sjukdomar: I början, när smittämnet kommit in i kroppen, följs detta av en inkubationstid där patienten kanske inte visar några symtom. När det gäller ebolaviruset varierar denna period mellan 6-10 dagar och i extremfall 2-21 dagar. Så vitt vi vet finns inga tecken på att patienten kan smitta andra under denna period.
Sjukdomen kan börja med symtom som är vanliga för andra virussjukdomar: feber, frossa, obehag, huvudvärk, att man saknar aptit, har muskelvärk, hosta och halsont. En del patienter kan utveckla röda utslag över hela kroppen, följt av symtom som illamående, kräkningar och diarré. Andra symtom kan visa sig senare, som blödningar på ställen där man punkterat ådrorna för att ta blodprov eller sätta in dropp).
Detta kan åtföljas av en nedgång i vita blodkroppar (leukopeni), minskat antal blodplättar (trombocytopeni), förhöjda leverenzymer, påvisad koagulationsdefekt och skada på lungor och njurar. Patienter som överlever sjukdomen blir ofta bättre efter tionde dagen.
Vad finns det för hopp för att sjukdomen kan isoleras?
1. Viruset har varit känt i ca. 40 år.
2. Den medicinska vetenskapen har kunnat kontrollera tidigare utbrott med kända smittskyddsåtgärder, även när de vidtogs i områden som hade mindre sofistikerad sjukvård.
3. Även mitt i krisen verkar utbrottet, som startade i Nigeria och Senegal i augusti, ha blivit isolerat efter vidtagna skyddsåtgärder. Det har faktiskt gått över en månad sedan Nigeria rapporterade om ett nytt fall (5 september var den sista), likadant i Senegal, som inte har rapporterat ett nytt fall sedan 29 augusti.
4. År 1998 var det ett fall av ebola i Sydafrika som man inte upptäckte tidigt och som man tror exponerade ungefär 300 människor. Dock var det bara en av dem som blev smittad, tack vare att man vidtog infektionskontrollsåtgärder. I samma land vårdade 35 läkare och sköterskor två patienter med marburgviruset (besläktat med ebola). Av alla dessa blev endast en smittad, fastän man till en början inte hade upptäckt de båda fallen.
5. Flera laboratorier arbetar dygnet runt för att finna en fungerande behandling mot sjukdomen, och vi känner till minst två fall där amerikanska medborgare fick monoklonala antikroppar och reagerade positivt. En blev märkbart bättre redan 20-60 minuter efter att ha fått den medicinska behandlingen. Två andra fall behandlades i Atlanta med positiv utgång. Men visst är det så att varje patient behöver behandlas individuellt, vi vet inte om andra reagerar på samma sätt.
Hur bör vi ställa oss inför ebolahotet?
Detta utbrott må ha kommit som en överraskning för världen, men det var ingen överraskning för vår Gud. Hans vilja kan inte stoppas och fortsätter under hans outgrundliga vishet. Inte en enda centimeter av universum kommer undan vår Herres kontroll.
Vi som tror på en suverän Gud vet att vi är kallade att förbli lugna mitt i stormen. Vi finner tillförsikt, inte bara, eller främst, i tron att vetenskapen kommer att kontrollera detta utbrott, eller att vi inte kommer att smittas. Istället hoppas vi på Herren. Som psalmisten sa: “Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.” (Psalm 46:2).
Låt oss som troende vara röster för frid mitt i all oklarhet. Även om mycket ännu är okänt om sjukdomen är det lika sant att panik inte kommer att vara till någon hjälp. Den icke-troende världen behöver se vår förtröstan på Gud mitt i dessa svåra tider.
*Denna artikel publicerades förra veckan på The Gospel Coalitions hemsida. Sedan artikeln skrevs har även två sjuksköterskor som vårdade Erick insjuknat i Ebola.
Miguel Núñez tjänar som förstepastor i International Baptist Church och ordförande för Wisdom and Integrity Ministries i Santo Domingo, Dominikanska republiken. Han sitter i rådet för The Gospel Coalition. Du kan följa honom på Twitter.