Klarhet i en viktig fråga

Nordamerikanska kristna missförstår ofta förhållandet mellan islam som religion, och muslimers etniska tillhörigheter. Detta missförstånd tar sig uttryck på två olika sätt. Det första har att göra med förhållandet mellan den islamska religiösa tillhörigheten och den arabiska etniska tillhörigheten. Det senare förhåller sig till hur djupt den religiösa islamska tillhörigheten har genomsyrat de etniska tillhörigheterna hos alla muslimska folkgrupper.

Om vi kristna ska kunna förstå våra muslimska grannar (lokalt och globalt), älska dem som Kristus befallt och dela evangeliet med dem på ett trovärdigt sätt, måste vi förstå hur de uppfattar sig själva.

”Arab” vs. ”muslim”

”Arab” och ”muslim” är inte synonymer. En muslim är en anhängare till religionen islam. Araber är den etno-lingvistiska folkgruppen, varav de flesta är muslimer till sin religion, men inte alla. Deras ursprung är den Arabiska halvön, men de bröt ut i den större världen på 600- och 700-talen med de dramatiska erövringar som följde Muhammeds död år 632. Inom loppet av hundra år hade de spridit sig västerut över Nordafrika och Spanien, och trängt sig så långt upp som till södra Frankrike. Österut hade de erövrat det persiska riket och spridit sig till vad som idag är Pakistan och Centralasien. Detta gjorde de i egenskap av anhängare till islam, men också som etnisk-lingvistisk-kulturella araber. Till en början var dessa arabiska muslimer en styrande minoritet över den största delen av riket. Majoriteten av undersåtarna talade på ett annat språk (som arameiska, koptiska, berber eller persiska) och utövade en annan religion (kristendom i väst och zoroastrism i öst).

Men islamiseringen och arabiseringen skedde i otakt, från plats till plats. Egypten, Nordafrika och den arameisktalande Mellanöstern övergick nästan helt till att tala arabiska och tog i stort sett till sig islam som religion. Men betydande minoriteter i Irak, Syrien, Libanon och Egypten höll fortfarande fast vid sina historiskt kristna religiösa identiteter. Därför finns det än idag samhällen i samtliga dessa länder som etniskt och lingvistiskt betraktas som arabiska, men som hör till någon av de forna kristna gemenskaperna: den koptisk-ortodoxa i Egypten, den syrisk-maronitiska kyrkan i Libanon, den ost-ortodoxa och romersk-katolska i Palestina, den öst- och syrisk-ortodoxa i Syrien och den kaldeisk-katolska och assyrisk-ortodoxa i Irak. Dessa grupper har legat i korselden för de konflikter som plågat länderna på 1900- och 2000-talet.

Den historiskt kristna befolkningen i Mellanöstern har minskat kraftigt under de senaste årtiondena, då kristna blivit dödade eller tvingats att fly. En betydande del av den palestinska befolkningen var exempelvis historiskt kristen i början av 1900-talet, men Israel behandlar dem precis som muslimska palestinier, och många har flytt. På liknande sätt har de assyriska och kaldeiska kristna i Irak i stort sett varit ifred under Saddam Hussein, men efter att han störtades har de börjat bli utsatta för islamska grupper, och många har tvingats fly från landet. En betydande procentandel av den arabiska befolkningen i USA hör till någon av de forntida östliga kyrkorna (och är därför inte muslimer) och den assyrisk-ortodoxa patriarken bor nu i Chicago.

Å andra sidan blev många andra folk muslimska under islamskt välde, men aldrig arabiska. I själva Mellanöstern är perserna (iranier), kurderna och turkarna alla folkgrupper som till största delen består av muslimer, men som inte betraktar sig själva som araber, och inte talar arabiska. På samma sätt är de länder som har störst andel muslimer alla icke-arabisktalande länder: Indonesien, Pakistan, Bangladesh och Indien, m. m.

Majoriteten av alla muslimer i världen är varken arabisktalande eller av arabisk härkomst.

Arabiskt centrum

Det arabiska inflytandet på dessa icke-arabiska muslimer är emellertid stort. Koranen komponerades på arabiska och den ses endast som sann koran om den är på arabiska. Bönerna som muslimer reciterar fem gånger om dagen, är på arabiska, vare sig den som ber förstår arabiska eller ej. Haditherna och alla de källdokument som är auktoritativa vid islamsk lagstiftning är skrivna på arabiska. Sydostasiens muslimer som inte kan tala arabiska ger sina barn arabiska namn. Det stämmer att de större folkgrupper som lever närmast den arabiska världen (turkar, perser, kurder, berber) har lite av en hatkärlek till araberna, då dessa ofta uttrycker antingen överlägsenhet eller förakt gentemot dem. Ändå är deras inflytande starkt och den muslimska världen är obrytbart kopplad till sitt arabiska centrum.

Det är här den andra vanliga missuppfattningen kommer in. Nordamerikaner ser gärna den religiösa identiteten både som privat och personlig. Vi tänker visserligen fortfarande i stereotyper: polacker och italienare är oftast romersk-katoliker, och sydstatare är oftast protestanter. Judiska familjer förskjuter ibland ett barn som konverterar till kristendomen. Men vanligtvis ses religionen som ett personligt val, och det är ingen offentlig handling. Man kan ha vilken religionstillhörighet som helst och vara amerikansk. Men i en stor del av den muslimska världen gäller det motsatta. Islam är en del av deras etniska identitet. Att vara turk, perser eller malaj, eller höra till någon annan av de många islamiska folkgrupper som finns, är att vara muslim, och om du upphör att vara det senare, upphör du också att vara det förra. Du behöver egentligen inte alls vara särskilt plikttrogen som muslim, men du kan bara inte lämna islam.

Att gå med i någon annan religion är att begå etniskt och kulturellt landsförräderi och separera sig från de familje- och samhällsband som ligger till grund för själva din identitet. Detta är en av de största utmaningarna kristna står inför när de ska dela evangeliet med muslimer. Islam gör ingen åtskillnad på religion, kultur och politik, utan de betraktas som oskiljaktigt förenade. Därför betraktas också kristen evangelisation och mission till muslimer som en fientlig handling, politiskt och kulturellt, samt ett hot mot religionen.

Hur vi ska handla

Hur bör kristna handla med dessa saker i åtanke?

(1) Ta inte för givet att alla araber du möter är muslimer. De kan vara det, men de kan också vara med i någon av de gamla kristna kyrkorna i Mellanöstern.

(2) Ta inte för givet att alla muslimer du möter är araber. Majoriteten av alla muslimer är inte det, och de uppskattar att du känner till skillnaden.

(3) Förstå att islam för många muslimer är en religion de utövar på ett språk de inte kan, och deras överlåtelse till religionen är grundad mer på etnisk tillhörighet, kulturell sed och familjeband, än på teologisk insikt.

(4) Tänk på vilket pris vi ber muslimer att betala för att följa Jesus. De står inte endast inför en stor sannolikhet att bli förföljda utifrån, utan också att deras närstående kommer betrakta dem som familje-, kultur- och folkförrädare – med en medföljande omvälvning i deras egna uppfattning om sin identitet. Jesus måste upphöjas som överlägset värdefull om ett sådant pris ska vara värt att betala.