I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.—Hebreerbrevet 11:8

Den del av texten jag ska rikta er uppmärksamhet på ligger i orden: ”I tron lydde Abraham”. Lydnad – vilken välsignelse det skulle vara om vi alla utbildades i detta av den helige Ande! Hur komplett skulle vi inte bli återställda om vi var fullkomliga i den! Om hela världen hade börjat lyda Herren, vilket himmelrike på jorden det skulle bli! Fullkomlig lydnad till Gud skulle innebära kärlek bland människor, rättfärdighet åt alla klasser och fred i varje land. Vår vilja ger oss avund, illvilja, krig; men Herrens vilja skulle ge oss kärlek, glädje, vila, salighet. Lydnad – låt oss be om den, för oss själva och andras del!

Ja, trots att vi har behövt sörja över vår olydnad med många tårar och suckar, finner vi nu glädje i att ge oss själva som Herrens tjänare: vår djupaste önskan är att göra Herrens vilja i allt. Måtte vi lyda! Många felinformerade personer har antagit att läran om rättfärdiggörelse genom tron går emot läran om goda gärningar eller lydnad. Det finns ingen sanning i detta antagande. Vi predikar trons lydnad. Tron är källan, grunden och den som fostrar lydnaden. Människor lyder inte Gud förrän de tror Honom. Vi predikar tro för att människor ska föras till lydnad. Att inte tro är att inte lyda. Ett av de första tecknen på praktisk lydnad syns i sinnets, förståndets och hjärtats lydnad; och detta visar sig i att man tror Kristi undervisning, förtröstar på Hans verk och vilar i Hans frälsning. Tron är lydnadens morgonstjärna. Om vi vill utföra Guds verk, måste vi tro på Jesus Kristus som Han har sänt (Joh 6:29).

Bröder, vi ger inte lydnaden en sekundär plats, som en del förmodar. Vi ser hjärtats lydnad till Guds vilja som tecken på frälsning. Att uppnå fullkomlig lydnad skulle innebära fullkomlig frälsning. Vi ser helgelsen, eller lydnaden, som det stora syfte som Frälsaren dog för. Han utgöt Sitt blod för att rena oss från döda gärningar och rena åt Sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar (Tit 2:14). Det är till detta vi blev utvalda: vi utvaldes till att vara heliga. Vi vet ingenting om utkorelsen om vi fortsätter i synd. Det är till detta vi har kallats: vi är ”kallade [till att vara] heliga” (Rom 1:7; 1 Kor 1:2, lit övers). Lydnaden är det stora målet med nådens verk i hjärtat på de som utvalts och kallats: de ska bli lydiga barn, formade till Storebroderns avbild, som Fadern har sin glädje i.

Lydnaden som följer på tron är av ett ädelt slag. En slavs lydnad står inte mycket högre i kurs än lydnaden hos en väldresserad häst eller hund, eftersom den stäms efter piskrappen. Lydnad som inte visas med glädje är inte hjärtats lydnad och därför är den av ringa värde i Guds ögon. Om en människa lyder för att hon inte har något annat val och hade gjort uppror så fort hon blev fri, finns det ingenting i den lydnaden.

Trons lydnad springer ur en inre princip och inte ur ett yttre tvång. Den hålls vid liv genom sinnets nyktraste resonemang och hjärtats varmaste passion. Personen resonerar med sig själv att han bör lyda sin Återlösare, sin Fader, sin Gud; och samtidigt driver Kristi kärlek honom till det. Det som förnuftet argumenterar för, utförs alltså med känsla. Känslan av en stor förpliktelse, en uppfattning av lydnadens lämplighet och ett andligt förnyande av hjärtat frambringar en lydnad som blir väsentlig för den helgade själen. Därför är den inte förslappad under frestelsens timme eller förstörd i förlusternas eller lidandenas stund. Ingen av livets alla prövningar kan vända den benådade själen från dess passion för lydnaden; och döden själv gör det bara möjligt för den att visa en lydnad som är lika säll som fullkomlig. Ja, detta är en huvudingrediens i himlen: vi ska se vår Herres ansikte och tjäna Honom dag och natt i Hans tempel. Under tiden, ju mer fullständigt vi lyder i detta nu, desto närmare är vi Hans tempelport. Må den helige Ande verka i oss så att vi genom tron – likt Abraham – lyder!

Just nu predikar jag lydnad för er – absolut lydnad till Herren Gud; men jag predikar ett barns lydnad, inte en slavs lydnad. Kärlekens, inte skräckens, lydnad. Trons, inte fasans lydnad. Jag vädjar till er, så långt Gud hjälper mig, så att ni når fram till denna lydnad och söker efter starkare tro, för: ”I tron lydde Abraham.”

Varje gång trons fader lydde, var det ett resultat av hans tro; och varje gång du och jag visar sann lydnad, är det en frukt av vår tro. Lydnad, sådan som Gud tar emot, utgår inte från ett hjärta som tror att Gud ljuger; utan skapas i oss av Herrens Ande genom att vi tror på vår Guds sanning, kärlek och nåd i Kristus Jesus. Om någon av er är olydig, i detta nu, eller har varit det, är vägen till ett bättre tillstånd att du förtröstar på Gud. Du kan inte hoppas visa lydnad genom att bara dana om ditt uppförande efter en viss yttre form, eller att du själv, utan hjälp, försöker utföra beslutet. Det finns en fri nåds väg till lydnad, och den är att ta emot Herren Jesus genom tro. Han är Guds gåva och Gud har för oss gjort honom till helgelse (1 Kor 1:30). Vi tar emot Herren Jesus genom tro, och Han lär oss lydnad och skapar den i oss. Ju mer tro du har på Honom, desto mer lydnad för Honom kommer du visa. Jag skulle precis säga att lydnad flödar naturligt ur tron, och då hade jag inte sagt fel: för som en människa tror, sådan är hon, och i proportion till styrkan och renheten i hennes tro på Gud, såsom Han uppenbaras i Kristus Jesus, kommer hennes livs heliga lydnad att vara. Se på vilken sorts tro som skapar lydnad:

Det är, uppenbart, tron på att Gud har rätten att kräva vår lydnad. Älskade i Herren, ni vet att Han är Suverän, och att Hans vilja är lag. Du tror att Gud – din Skapare, Bevarare, Återlösare och Fader – bör ha din orubbliga tjänst. Vi förenas även i bekännelsen att vi inte tillhör oss själva, vi är köpta till ett högt pris (1 Kor 6:20). Herren vår Gud har en rätt till oss som vi inte skulle vilja ifrågasätta. Han har större anspråk på att vi ivrigt tjänar Honom än Han har på änglarnas tjänst; för de har visserligen skapats som vi, men de har aldrig blivit återlösta genom dyrbart blod. Vår ärorike, inkarnerade Gud har en rätt till varje andetag, tanke och stund i våra liv – en rätt som inte kan ifrågasättas, till hela vår varelses kapacitet. Vi tror på Jahve som den rättmätige laggivaren och vår allra lämpligaste Härskare. Denna våra sinnens lojalitet grundas på tro och är lydnadens främsta dirigent. Odla alltid denna känsla. Herren är vår Fader, men Han är ”vår Far i himlen” (Matt 6:9). Han kommer till oss genom att nedlåta sig; ja det är nedlåtenhet, och vi får inte vara så förmätna att vi tänker oss Honom som vore Han en sådan som vi. Det finns en helig bekantskap med Gud som det inte kan åtnjutas för mycket av; men det finns också en lättvindig bekantskap som inte kan avskys för mycket. Herren är Kung: Hans vilja får inte ifrågasättas; Hans vartenda ord är lag. Låt oss aldrig ifrågasätta Hans suveräna rätt att påbjuda vad Han behagar och fullfölja påbudet; att befalla vad Han behagar och straffa varje tillkortakommande. Eftersom vi har tro på Gud som allas Herre, hyllar vi Honom med glädje, och önskar i allting säga: ”Låt din vilja ske, på jorden som i himlen” … Må vi komma in i denna sanna lydnads stämning, som är den orubbade tron att Herren har rätt! Ingenting mindre än detta är den inre människans lydnad – den lydnad som Herren begär.

Vidare måste vi ha tro till Herrens kallelse till oss att lyda. Abraham gick bort från sin faders hus eftersom han trodde att Gud, vad Han än sagt till andra, hade talat till honom och sagt: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig” (1 Mos 12:1). Vad Herren än sagt till kaldéerna eller andra släkter i Ur, brydde sig inte Abraham så mycket om detta som det särskilda budord Herren sänt till hans egen själ. Måtte vi framför allt vara angelägna om att visa personlig lydnad!

Det är väldigt lätt att erbjuda Gud en sorts ”lydnad från andra människor” – att ha föreställningen att vi tjänar Gud när vi finner fel hos våra grannar och beklagar oss över att de inte är så gudfruktiga som de borde. Nej, vi kan ju inte annat än att se deras tillkortakommanden; men det vore bättre om vi var mindre uppmärksamma på dem än vi är. Låt oss vända förstoringsglaset mot oss själva. Det är ju inte vårt jobb att rensa ogräs i andras trädgårdar då vi ska se om vår egen vingård. Var och en bör ropa till Herren: ”Herre, vad vill du att jag ska göra?” Vi, som är Hans utvalda, friköpta bland människor, kallade ut från övriga mänskligheten, borde känna, att om inga andra öron hör Guds kall, måste våra öron höra det; och om inget annat hjärta lyder, fröjdas ändå vår själ att göra det. Vi är bundna med rep vid altarets horn. Tacksamhetens starkaste band håller oss till Jesu tjänst: vi måste vara lydiga Honom i livet, Han som för vår skull var lydig ända in i döden. Vår tjänst till vår Herre är frihet: vi vill böja oss för Hans vilja. Att glädja Honom är vår glädje. Det är någonting välsignat när den innersta naturen längtar efter att lyda Gud, när lydnad växer till en vana och blir själva det element som anden andas. Ja, så bör det verkligen vara med alla blodtvagna barn till den Allrahögste, och deras liv kommer bevisa att det är så. Andra måste lyda, men vi bör syssla allra mest med vår egen personliga skyldighet och ha i ordning våra egna hus. Vår lydnad bör börja i hemmet och där kommer den finna att den har händerna fulla.

Lydnaden uppstår ur en tro som för oss är den förnämsta principen för handlandet. Den sortens tro som skapar lydnad är herre över förståndet, en kunglig tro. Den sant troende tror på Gud bortom all sin tro på någonting annat och allting annat. Han kan säga: ”Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare” (Rom 3:4). Hans tro på Gud har blivit kronan på all hans tro, den säkraste av alla hans förvissningar. Som guld är för de lägre metallerna, sådan är vår förtröstan på Gud jämfört med all annan förtröstan. För den sant troende är det eviga lika mycket över det timliga som himlarna är över jorden. Det eviga rullar, likt syndafloden, över nuets och det ändligas bergstoppar. Den troende kommer värdera varje sanning som har en anstrykning av Guds ära; men om Gud och det eviga inte är där, kommer han lämna dessa struntsaker åt de som vill ha dem.

Du måste ha en förnämlig tro på Gud, annars blir inte Guds vilja den förnämsta regeln för dig. Bara en styrande tro kan lägga oss under dess makt så att vi i allting lyder Herren. Livets huvudtanke för den troende är: ”Hur kan jag lyda Gud?” Hans stora angelägenhet är att göra Guds vilja, eller att låta Guds vilja ske. Om han kan lyda kommer han inte lägga fram villkor för Gud eller ha några förbehåll. Han kommer be: ”Luttra mig från upprorets slagg och låt smältugnen vara så het som Du vill.” Hans val är varken rikedom, ledighet eller heder, endast att få ära Gud med sin kropp och ande, som tillhör Herren. Lydnad har blivit lika mycket regel som andras egenvilja är deras regel. Hans rop till Herren är: ”På Din befallning står jag och går jag. Din vilja är min vilja; Ditt behag är mitt behag; Din Lag är min kärlek.”

Gud, ge oss en överlägsen, övermannande tro; för detta är den sortens tro som vi måste ha om vi ska leva lydiga liv! Vi måste ha tro på Guds rätt att härska, tro på att Hans bud är riktiga, tro på vår personliga skyldighet att lyda och tro på att budet måste vara hela vår varelses förnämsta auktoritet. Med denna tro som hör Guds utvalda till kommer vi inse målet med vår utkorelse: att vi ska vara heliga och fläckfria inför Honom i kärlek (Ef 1:4).

Käre vän, har du den här sortens tro? Jag ska ta tillbaka frågan som riktad till dig och istället fråga mig själv. Har jag den tro som får mig att lyda min Gud? För lydnad, om den är av den sorten vi talar om, är tro i handling – tro som vandrar med Gud; eller, låt mig säga, vandrar inför Herren i de levandes land. Om vi har en tro som är vetgirig, sträng i att döma och snabb att berömma sig själv, men inte böjd till lydnad, har vi hycklarnas tro. Om vår tro gör det möjligt för oss att bli mönster i sund lära och spräcka huvudena på alla de som är olika oss, och ändå saknar lydnadens frukt, kommer den lämna oss bland ”hundarna” som är ”utanför” (Upp 22:15). Tron som får oss att lyda är den enda tro som kännetecknar Guds barn. Det är bättre att ha tron som lyder än tron som flyttar berg. Jag skulle hellre ha den tro som lyder än den tro som överöser Guds altare med offer och får Hans gårdar att dofta av rökelse. Jag skulle hellre lyda Gud än härska över ett imperium; trots allt är den högsta suveränitet som en själ kan ärva, att ha makt över jaget genom att visa trons lydnad åt den Allrahögste.

Allt detta i tron: ”I tron lydde Abraham”; och endast i tron kan du och jag tro. Jag lämnar detta ord med er. Kom ihåg: ”I tron lydde Abraham”. Ha tro på Gud; och så lyd, lyd, lyd och fortsätt lyda tills Herren kallar hem dig. Lyd på jorden så kommer du ha lärt dig lyda i himlen. Lydnad är den eviga salighetens repetition. Öva genom att lyda nu, på sången som du kommer att sjunga för evigt i härligheten. Måtte Gud skänka Sin nåd till oss! Amen.

Ur en predikan torsdagskvällen den 21 augusti 1890 i Metropolitan Tabernacle, Newington, London.