I förra artikeln skrev jag om 1700-talspastorn John Newton, som visade oss att de flesta kristna lever med uppenbara personlighetsbrister som förstör både deras glädje och kristna vittnesbörd. Men varför lever så många kristna på detta sätt?
Våra naturligt goda egenskaper som kommer av våra anlag och familjens uppfostran—våra talanger, begåvningar och styrkor—är goda ting. Men alla har en “mörk sida”. Människor med profetiska gåvor—fantastisk direkthet, ofta bra på att tala offentligt eller skriva—kan ha svårt med att lyssna till andra och ta råd. Människor med prästliga gåvor—känslighet, ofta bra på att lyssna, ge råd, visa barmhärtighet—kan ofta vara alltför måna om att göra människor glada. De kan vara fega eller själva överkänsliga mot kritik. En generös människa kan också vara odisciplinerad och ansvarslös i ekonomiska frågor. Hans generositet är alltså i själva verket en sida av hans alltför impulsiva personlighet.
Goda egenskaper som begåvningar och anlag har en baksida, eftersom de går hand i hand med de avgudar som dominerar vart hjärta som inte blivit upprymt av nådens evangelium. Har vi inte en genomgående kunskap om evangeliet, ser vi till goda saker—människors godkännande och relationer, att ha makt och prestera, ha koll på vår omgivning och behärska oss själva, åtnjuta bekvämlighet, enskildhet och njutningar—och gör dem till pseudofrälsningar. Så den som gör människors godkännande till en avgud kan vara en känslig konstnär, och den som gör makt till en avgud kan vara en modig ledare. Men begåvningar och anlag som tjänar avgudar—detta är vårt normaltillstånd—utgör alltid en blandad välsignelse. De har en god sida—de ger ett gott uppförande—men de leder personen in i en motsvarig synd eller last samtidigt.
Resultatet blir att människor inte kan se sina synder eftersom de bara ser sina goda egenskaper. Någon kan t.ex. säga: “Jag är inte brysk, jag talar bara väldigt direkt.” Det är sant att en person som talar direkt kan vara bra, eftersom direkta, tvära kommentarer ibland behövs. Men i allmänhet är bryskhet inte effektivt, och personens djärvhet och självförtroende når en viss grad av stolthet och kärlekslöshet. Och av denna orsak arbetar många (eller kanske de flesta) kristna inte på andens övernaturliga, goda egenskaper som inte är naturliga för oss och som mildrar, eller eliminerar den mörka sidan—skötesynderna—av vår natur.
Så hur kan vi bli väckta ur vår slummer och se vårt behov av att växa? Här kommer några principer som jag snappat upp från Newtons brev genom åren.
1. Var medveten om att dina värsta personlighetsbrister är de som du har svårast att se
Per definition är de synder, som du är mest blind för och som du ursäktar mest och ofta förringar, just de synder som håller dig i sitt grepp. Ett sätt att dölja våra fel är att vi ser till områden där våra naturliga anlag liknar andlig frukt. En naturlig läggning åt att ha kontroll och vara självbehärskad kan t.ex. uppfattas som trohet, och en naturlig önskan att bli omtyckt kan se ut som mildhet eller kärlek. Eller så misstar vi en sprudlande, optimistisk hållning för glädje och en tillbakalutad, loj hållning för frid. Vi ger oss själva andligt beröm för dessa saker, när vi i själva verket inte växer andligen alls. Avsaknaden av annan frukt visar att det inte alls sker någon övernaturlig personlighetsförvandling.
2. Kom ihåg att du inte kan lära dig om dina största brister bara genom att man säger det till dig—du måste få det visat för dig
Det finns två sätt för oss att komma till insikt om vår synd och våra brister tydligare. Det ena sättet är att vi får dem visade för oss genom problem och prövningar i livet. Lidandet är “Guds gymnastiksal”—det avslöjar våra andliga svagheter precis som träning avslöjar fysiska svagheter.
Vi lär oss även av kristna förebilder. Den bästa överbevisningen sker ibland när man kommer nära en person som lever som du borde leva. Du kanske inte tänker på dig själv som otålig, brysk eller överkänslig förrän du kommer mycket nära någon som är mer tålmodig, fridsam och nöjd. Vi bör använda dessa tillfällen för att växa. De är smärtsamma—bara att vara i närheten av heliga människor kan vara obekvämt. Men vid sådana tillfällen, när vi som mest känner behovet av nåd, då finner vi Guds nåd som mest önskvärt.
3. Var villig att lyssna på tillrättavisning och kritik från andra
Vi har just sagt att ingen någonsin lärt sig om sina synder genom att få det berättat. Vi har för många lager av självrättfärdigande för att kunna växa om vi inte får hårdare slag. Men dessutom behöver vi, som komplement, kritik från och ansvarighet inför våra bröder och systrar.
Det finns minst två typer. För det första kan du skaffa ditt eget Hebréerbrevet 3:13-sammanhang. Hebréerbrevet 3:13 säger att vi ska “uppmuntra varandra varje dag” så att vi inte “förhärdas genom syndens makt att bedra.” Ta några andra kristna som du litar på och ge dem “jaktlicens” att tala med dig om vilka områden du behöver växa på.
För det andra, glöm inte principen med Bileams åsna. Du måste lära dig hur du tar till dig kritik även om den kommer från människor som har fel motiv eller som du inte respekterar. Även om bara 20 procent av vad de säger är sant, kan det vara Gud som talar till dig.
Men nu kanske du undrar hur man faktiskt får till förändringarna när vi ser att vi behöver förändras? Detta ska vi titta på i nästa artikel.
Tim Keller är förstepastor i Redeemer Presbyterian Church (PCA) i Manhattan, New York. Han är också en av grundarna till och vice ordförande i The Gospel Coalition. Två av hans böcker finns tillgängliga på svenska och kan köpas här. För mer resurser av Tim Keller, besök Redeemer City to City.
