Det finns ett par saker som jag hatar. Några av dem är ganska löjliga: såpoperor, äggsallad och katter. Några är på blodigt allvar: sexslaveri, äktenskapsbrott, cancer, människohandel, abort och rasism. Det finns även en handfull ord som jag hatar: ”däven”, ”snegla” och ”pamflett” är bland de värsta. Men jag hatar inte ordet ”felfrihet”. Det stör mig faktiskt inte det minsta.

Kanske beror det på att jag är engelsman. Även om min erfarenhet av transatlantisk dialog är begränsad, vet jag så mycket som att ordet ”inerrancy” (felfrihet) orsakar splittringar i Amerika, på samma nivå som ”Texas” och ”Nancy Pelosi” i listan på de ord som är mest benägna att få en del att lysa upp i extas och andra att spotta och fräsa, ilsket och osammanhängande. Det tycks markera vilken ”stam” man tillhör, ett lösenord som tydligt delar in lagen i ”de goda” och ”de onda”. Bara man nämner ordet rusar de båda sidorna till sina stridspositioner, oavsett om de är trogna konservativa som strider mot de luddiga liberalerna, eller tänkande mittenpolitiker som strider mot huvudlösa fundamentalister. I Storbritannien är det däremot inte ett så omtvistat ord.

Sällsynt fråga

Under de tio år jag undervisat, skrivit och forskat i teologi, har jag inte en enda gång fått frågan om jag tror på Bibelns felfrihet. Men nu råkar det vara så att jag gör det – om någon skulle fråga mig om Skrifterna, enligt min åsikt, innehåller några misstag eller inte, skulle jag ge ett nekande svar. Detta beror delvis på en teologisk övertygelse om Skiftens gudomliga och mänskliga komponenter: att när Guds ord uttrycks av människor äventyras varken de mänskliga aspekterna (författarens personlighet, ton, språk, uttryckssätt) eller de gudomliga aspekterna (sanningsenlighet, myndighet, klarhet, pålitlighet). Delvis beror detta på att jag finner det underligt att säga till folk att hela Bibeln är Guds ord, och att Guds ord är helt sanningsenligt, men att delar av Bibeln inte är helt sanningsenliga. (Jag menar inte att ingen kan tro på alla dessa tre saker, utan det skulle vara bortom min egen intellektuella kapacitet att göra detta.) Men mest beror det på Jesus själv. Baserat på vad jag läser i Evangelierna, kan jag helt enkelt inte (om vi låter detta ganska orimliga tankeexperiment gå lite längre) föreställa mig att Jesus skulle svara ”ja” på frågan om Skrifterna innehåller felaktigheter eller inte.

Men egentligen kan jag inte tänka mig att han skulle få frågan över huvud taget. Så vitt jag kan se var frågan om felfrihet inte någon levande debatt i Palestina det första århundradet; ingen hade brytt sig om att särskilja mellan felfrihet och ofelbarhet, invändningar om de ursprungliga handskrifterna förekom sällan, och man behövde inte göra något officiellt erkännande om felfrihetsläran för att få tillhöra Galiléens teologiska sällskap. Faktum är att de flesta av Jesu kända uttalanden om de judiska skrifternas sanningsenlighet och beständighet – “inte en enda prick i lagen ska förgå förrän allt har skett”, “Skriften kan inte göras om intet”, “det står skrivet”, “skrifterna måste uppfyllas”, “David, uppfylld av den helige Ande, sade…” o.s.v. — ger intrycket att detta var ganska okontroversiellt för åhörarna på den tiden. Om det finns delar av den hebreiska Bibeln som Jesus, eller någon annan av de vi möter i Evangelierna, såg som felaktiga (vilket, utifrån vad vi vet om judendomen på det första århundradet, skulle vara en högst ovanlig syn), har de inte lämnat någon indikation på detta i de uppteckningar vi har tillgång till. Varken Jesus eller någon av hans tidigaste efterföljare skulle någonsin komma på tanken att Torah, till exempel, skulle innehålla felaktigheter.

Men det går ännu djupare: Många av de bibelställen som människor idag finner som mest besvärliga, och mest sannolika att ”ha fel”, bekräftas också – vare sig vi vill eller ej – av Jesus och apostlarna, utan en tanke på vilken historisk-kritisk kalabalik som kunde uppstå. Skapelse ur intet, orsaken till att människor dör, Kains mord på Abel, en världsomvälvande syndaflod, den rättvisa domen över Sodom och Gomorras, Torahs mosaiska ursprung, manna från himlen, utdrivningen av kananéerna, tjänarsångernas jesajanska författarskap, o.s.v. – det är nästan som om Jesus och hans efterföljare gick omvägar bara för att styrka och verifiera nästan alla av de mest besvärliga och motspänstiga apologetiska kallduschar som finns i Tanakh, bara för att göra livet surt för västerländska tolkare efter upplysningstiden. Det är förstås möjligt att Jesus och apostlarna också misstagit sig och att deras bejakande av alla dessa utmanande gammaltestamentliga texter inte speglar någonting annat än deras begränsade förstånd. (Givetvis är de flesta kristna inte beredda att gå så långt, och inte jag heller; men de som gör det är åtminstone konsekventa, om än vilseledda, enligt min uppfattning.) Men det är svårt att argumentera för en felande Bibel utifrån en Jesu ord och handlingar – om han är felfri.

Riktig tolkning

Så när jag får frågan på gatan: ”Innehåller Bibeln några fel?” Svarar jag alltid: ”Nej, förutsatt att man tolkat den rätt.” Den förutsättningen är viktig; det är ju trots allt hemskt många människor genom tiderna som trott att Bibeln säger att jorden är i universums centrum, platt och upprest på pelare. Det finns också en uppsjö texter vars bokstavliga ordalydelse inte kan vara deras egentliga betydelse — allt från de uppenbart poetiska (“dina bröst är som dadelklasar”) till de uppenbart symboliska (“då såg jag ett vilddjur komma upp ur havet”) och de uppenbart hyperboliska (“dra ut ditt öga och kasta bort det”) — såväl som en grupp andra texter vars bokstavliga ordalydelse kanske, eller kanske inte är vad de egentligen betyder (som alla som läst Paul Copan om Josua, Tom Wright om Jesu tal på Oljeberget, eller Greg Beale om Uppenbarelseboken vet). Man måste alltså vara noggrann, särskilt i sammanhang där “Bibeln innehåller inga misstag” automatiskt betyder “vedermödan kommer att vara i tre och ett halvt kalenderår, varenda amalekit blev dödad av Saul, månen kommer bokstavligen vändas i blod en dag, uppenbarelsegåvorna har helt upphört och evolution är helt och hållet nonsens.” När Bibeln är korrekt tolkad är den helt sann i allt den säger. När den blir inkorrekt tolkad finns det ingen gräns på det nonsens som vi kan få för oss att den lär.

Detta antar jag kan vara orsaken till att en del hatar ordet “felfrihet” – det för vissa associationer med sig. Uttrycket tycks ha allt möjligt i bagaget som egentligen inte har någonting att göra med påståendet om att Bibeln är helt sann (vilket ändå är ett mycket enklare och mindre invecklat ord för samma sak). Där finns samfundssplittringar, en schibbolet-kultur där en del är ”inne” och andra ”ute”, en ”allt-eller-inget”-mentalitet där antingen allt i Bibeln är sant eller ingenting, och ett upphöjande av Bibeln över Jesus som objekt för vår tro och hängivenhet. Men jag får andra associationer: evangelisk övertygelse, flitigt forskande, förtroende till Skrifterna som Guds Ord, modigt ledarskap och självuppoffrande mission. Men jag inser att ord har fått fula fläckar i en del kretsar (vilket jag märkte när jag för första gången kom till USA och gjorde det känt att jag var karismatiker). I sådana fall kan det vara ordens klang, och egentligen inte deras betydelse, som orsakar problem för folk.

Men jag tycker inte att den rätta lösningen är att hata ordet. Om vi skulle överge alla ord som blivit fläckade av en felaktig användning så skulle vi behöva vara tvungna att avlägsna dussintals ord från våra lexikon – och vi skulle få börja med ordet “kristen” – bara för att finna att ersättningarna vi fört in också med tiden skulle dras ner i smutsen klumpighet, grupptänkande, okänslighet och arrogans. Så för tillfället tänker jag fortsätta vänta på dagen då någon till sist frågar mig om jag tror på felfrihet, varpå jag ska svara ja. Och om de inte håller med ska jag se till att vara extra snäll mot dem.