Alexander är pastor i en baptistförsamling i Vitryssland. Av säkerhetsskäl kan vi inte ge specifika namn på de platser där han arbetar. HeartCry började stödja Alexander år 2012. Här är hans vittnesbörd.
Jag kom till tro på Herren 1977, när jag var 23 år gammal. Innan dess hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bli kristen, även om jag ibland tänkte på hur underbart allt var skapat och undrade vem denne Skapare som gjort allting verkligen var.
Efter att jag hade genomfört värnplikten beslöt jag mig för att stanna i Blagovesjtjensk — samma stad där jag tjänstgjort. Staden låg längst österut i Sibirien, på gränsen till Kina, och det var väldigt långt hemifrån. Jag gick på intensivkurser vid yrkesskolan och blev assistent till en borriggsägare. Inom kort blev jag skickad norrut till staden Tynda, där man byggde en järnväg. Där tillbringade jag den stränga vintern. Jag skrev brev hem och sa att jag var mycket långt borta och inte skulle komma tillbaka förrän om två år till.
Men Gud hade andra planer för mitt liv. Jag kom hem tidigare som svar på min farmors böner och olika omständigheter på jobbet. Min farmor hade uppmanat mig att komma tillbaka för att hon var bekymrad för min själ, men jag hade sagt att jag inte skulle komma hem på en mycket lång tid. Hon bad särskilt att Gud skulle föra mig tillbaka innan påsk. Strax därefter blev jag skadad och behövde opereras. Då blev jag hemskickad och jag kom hem precis två dagar innan påsk!
Gud gjorde allt detta i mitt liv, före och efter det här hände, så att jag skulle komma till Honom, även om mina tankar var långt borta från Honom vid den tiden. Gud ropade högt på mig att komma till Honom, på olika sätt, men jag var döv och alldeles för fascinerad av den här världen. Alla runt omkring mig kände mig som en slagskämpe och bråkmakare. Ibland blev jag svårt slagen. Efter en kort tid förlorade jag mitt MC-kort. Än idag minns jag med skräck hur jag brukade åka på mina motorcyklar. I allt detta sökte jag mening utan att finna den, så mitt liv var ingenting värt för mig. När jag ser tillbaka kan jag se hur Gud bevarat mig i många situationer. Det var som om det fanns en gräns runt mig som jag inte kunde gå över även när jag ville.
Hösten 1976 dog min farfar. På grund av detta bestämde jag mig för att sluta gå ut och dansa och dricka alkohol i fyrtio dagar. Jag älskade verkligen min farfar. När mina troende släktingar hörde om vad jag bestämt mig för, bjöd de med mig till en gudstjänst. Eftersom Gud hade hjälpt mig med mycket, beslöt jag mig för att “återgälda tjänsten” till Gud och besöka en kvällsgudstjänst med dem. När jag var där blev jag inbjuden till en annan gemenskap med troende på ett annat ställe. Jag ville inte gå dit, men eftersom jag lovat, höll jag mitt ord. Jag bestämde mig för att gå på ett möte till; men sedan fick det vara nog.
På detta möte presenterade en av systrarna Evangeliet för mig. Det fanns inte mycket litteratur på den tiden och många kopierade Guds Ord för hand i en anteckningsbok. Jag såg dessa människors hängivenhet och började inse att Gud måste finnas, men jag hade ännu inte tillräckligt med mod att börja vandra Hans väg.
Till slut, efter grundligt övervägande, kom jag till slutsatsen att sanningen fanns i Kristus och att jag behövde följa Honom. Jag började besöka mötena regelbundet, men den nya födelsen kom lite senare. Då insåg jag till slut vilken stor syndare jag var och jag såg också Guds kärlek. Jag grät och bad av glädje. Bönen blev livsnödvändig för mig. Jag letade ofta upp ett avskilt ställe att be på.
I mitt liv därefter mötte jag många frestelser och prövningar, men Gud ledde mig och gav mig svar på många andliga frågor. Efter en tid lämnade jag den pingstförsamling som jag besökte och gick med i en baptistförsamling i en liten vitrysk stad femtio kilometer från mitt hem. Senare, bestämde sig pastorn där för att flytta och det fanns behov efter någon annan att ta hans plats. Efter bön och övervägande beslöt församlingen att välja mig som sin nye pastor. Jag blev insatt 1989. Vi skaffade en byggnad 1995 där vi nu håller våra möten, och ungefär vid samma tid flyttade jag och min familj till staden för att fortsätta i Herrens arbete. Hela denna tid bestod av svårigheter och konflikter som vi var tvungna att genomgå. Men genom Guds nåd fortsätter vi att tjäna Honom.
