Jag fick ett mail för ungefär två månader sedan med en väldigt enkel och direkt fråga: Vad är tillbedjan? Avslöjad. Jag har lett tillbedjan i form av lovsång och undervisat i biblisk tillbedjan i nästan 20 år, men just då insåg jag att jag aldrig satt mig ner för att jobba med detta personligen.

Inte för att det fattas några definitioner av tillbedjan. Goda kristna både nu och då – begåvade kommunikatörer och långt mer kunniga hjärnor än jag själv – har besvarat denna fråga. Jag har ofta citerat dem och jag tänker helt klart fortsätta citera dem! En del av mina favoritsvar är:

William Temple

Tillbedjan är när hela vårt väsen lägger sig under Gud. Det är när Hans helighet väcker samvetet till liv; Hans sanning ger näring åt sinnet; Hans Skönhet renar våra fantasier; när våra hjärtan öppnas för Hans kärlek; viljan kapitulerar för Hans plan – och allt detta sammanlagt väcker beundran, den mest osjälviska känsla vår natur kan känna och som därför är det främsta botemedlet för denna egoism som är vår arvsynd och källan till alla andra synder.

John Frame

Frälsning är medlet; tillbedjan är målet. På ett sätt är tillbedjan själva poängen med allt. Det är meningen med världshistorien, målet med hela den kristna historien. Tillbedjan är inte ett segment bland andra i det kristna livet. Tillbedjan är hela det kristna livet, sedd som ett prästerligt offer till Gud. Och när vi samlas som församling är vår tid för tillbedjan inte bara en förberedelse för någonting annat; nej, det är själva poängen med vår tillvaro som Kristi kropp.

Louie Giglio

Tillbedjan är vårt gensvar, både vårt personliga och kollektiva, till Gud för den Han är och vad Han har gjort; som får sitt uttryck i och av de saker vi säger och hur vi lever.

Dessa definitioner är storartade. Men när jag läste detta mail tänkte jag: ”Vilken nyttig övning!” Jag förstod att min egen definition kanske inte skulle bli lika lättillgänglig och enkel som Giglios eller inneha samma tekniska precision som Frame eller Temple, men att ta lite tid till att snida fram min egen definition och fila vidare på den genom åren skulle säkert vara värt det.

Så, vad det nu ska vara bra till, här är mitt försök. Hon är bara ett spädbarn, så var snäll.

Tillbedjan är hela varelsens gensvar – hjärta, själ, förstånd, kraft – på att se Guds ära. Den görs möjlig av den helige Ande. (Ingen tillbedjan utan någon andlig pånyttfödelse.) Den har sitt fäste i evangeliets sanning. (Vi ser Guds ära i Jesu Kristi ansikte.) Den leds av Guds Ord som uppenbarar honom. (Vi kommer inte intuitivt på vad som behagar Gud.) Den innebär personliga och kollektiva uttryckssätt. (Vi tillber i livets alla områden såväl som på församlingsmötena.) Tillbedjan är inbyggd i människan. Att tillbe någon eller någonting är alltså ett måste för oss. Men den tillbedjan som behagar Gud—tillbedjan som utgår från ett hjärta som ser och älskar Honom—är endast möjlig genom den Treenige Gudens: Faderns, Sonens och den helige Andes verk.

Min vän, tillbedjan som koncept är absolut (kosmiskt) nödvändig. Så jag frågar dig så att du själv kan tänka efter: ”Vad är tillbedjan?”