Här är tio påminnelser för de som predikar och undervisar Guds Ord, formulerade av några av historiens största predikanter.
1. En framgångsrik predikotjänst består inte av modeflugor eller gimmickar, utan av att man troget predikar sanningen.
Charles Spurgeon: Ah, mina kära vänner, för att en väckelse ska komma i dessa tider behöver vi inte mer än att i enkelhet predika evangeliet. Detta är den stora murbräcka som kan kasta ner orättfärdighetens bålverk. Detta är det starka ljus som skingrar mörkret. Vi är inte i behov av män som tar till sig nya knep och nya planer. Vi gläds åt de byråer och hjälpverksamheter som ständigt dyker upp; men trots allt, är Jerusalems sanna klinga, det svärd som kan tränga igenom och skilja led och märg, förkunnelsen av Guds Ord. Vi får aldrig försumma det, aldrig förakta det. Den tid där predikstolen föraktas är en tid där evangeliets sanning upphör att hållas i ära. … Gud förbjude att vi alls skulle börja tänka tanken att underskatta förkunnelsen. Låt oss fortsätta hedra den; låt oss se till den som Guds förordnade instrument, så ska vi i världen än en gång få se stora under ske genom predikan i Jesu Kristi namn.
Källa: Charles Spurgeon: ”Preaching! Man’s Privilege and God’s Power” (predikan från 25 nov, 1860).
2. Att predika är långt mer allvarligt än de flesta predikanter inser.
Richard Baxter: Själv skäms jag för mitt slöa och slarviga hjärta, och mitt långsamma och onyttiga liv, och Herren vet, att jag skäms lika mycket för varje predikan jag håller. När jag tänker på vad jag har talat om, vem som sände mig och att det i hög grad rör människors frälsning eller fördömelse, kan jag lätt börja skälva. Gud kan ju döma mig för att ha ringaktat Hans sanningar och människors själar, för att jag i den bästa predikan har gjort mig skyldig till deras blod. Det tycks mig som att vi aldrig bör säga ett ord i sådana här viktiga frågor utan tårar, eller det största allvar vi kan uppbringa; och om det inte vore för att vi själva också i hög grad är skyldiga till den synd vi förebrår, hade så varit fallet.
Källa: Richard Baxter: ”The Need for Personal Revival” citerad i Historical Collections Relating to Remarkable Periods of the Success of the Gospel (red.) John Gillies (Kelso: John Rutherfurd, 1845), 147.
3. Trofasthet i predikstolen börjar med att man själv strävar efter personlig helgelse.
Robert Murray M’Cheyne: Ge noga akt på dig själv. Din egen själ är din första och största angelägenhet. Du vet att bara en frisk kropp kan arbeta med kraft – desto mer gäller detta en frisk själ. Håll ditt samvete rent genom Lammets blod. Uppehåll en nära gemenskap med Gud. Sök ivrigt att bli lik Honom i allt. Läs Bibeln för din egen tillväxt först, och sedan för ditt folk. Förklara mycket ur Bibeln; det är genom sanningen som själar ska helgas, inte genom avhandlingar om sanningen.
Källa: Robert Murray M’Cheyne, ett brev från 22 mars 1839 till W.C. Burns, som blivit utnämnd till att överta M’Cheyne’s predikstol då denne skulle till Palestina. Andrew Bonar (red.) Memoir and Remains of Robert Murray M’Cheyne (Banner of Truth, 1966), 273-74.
4. Mäktig predikan flödar ur mäktig bön.
E. M. Bounds: Den verkliga predikan formas i kammaren. Mannen – gudsmannen – formas i kammaren. Hans liv och hans djupaste övertygelser är födda i hans fördolda gemenskap med Gud. Den betungade och tårfyllda våndan i hans ande, hans allvarligaste och ljuvaste predikningar fick han i sin ensamhet med Gud. Bön gör mannen, bön gör predikanten, bön gör pastorn. … Varje predikant som inte gör bönen till en viktig faktor i sitt liv och sin tjänst är en oviktig faktor i Guds verk och saknar kraft att uträtta Guds syfte i denna värld.
Källa: E.M. Bounds: Power Through Prayer. Från kapitel 1: ”Men of Prayer Needed”.
5. Passionerad förkunnelse börjar med en passion för Kristus.
Phillip Brooks: Endast eld tänder eld. Att i sin hela varelse vara förvissad om vad det är att leva av Kristus; att vara Hans, inte vår egen; att vara så upptagen av tacksamhet över vad Han gjort för oss och vad Han fortsatt är för oss, att Hans vilja och Hans ära blir vårt livs enda begär … det är det första som är nödvändigt för predikanten.
Källa: Phillips Brooks: Lectures on Preaching, ursprungligen publicerad 1877. Nypublicerad 1989 av Kregel under titeln The Joy of Preaching citerad i “The Priority of Prayer in Preaching” av James Rosscup, The Masters Seminary Journal, våren 1991.
6. Predikanten är en härold, inte en innovatör.
R. L. Dabney: Predikanten är en härold, hans jobb är att kungöra Kungens budskap. … Det är inte härolden som kommer på budskapet; han bara förmedlar och förklarar det. Det är inte hans uppgift att kritisera dess vishet eller lämplighet; det tillhör endast monarken. Å ena sidan … är han en intelligent kanal för att kommunicera med kungens fiender; han har en hjärna och en tunga; och han förväntas att överlämna och förklara sin mästares tankar, så att mottagaren inte bara får höra de mekaniska ljuden från budskapet, utan också dess sanna innebörd. Å andra sidan är det långt bortom hans ämbete att ta sig till att korrigera lydelsen i de påståenden han förmedlar, antingen genom tillägg eller ändringar. … Predikantens uppgift är att ta det han får till sig i Skriften, precis som han får det, och anstränga sig för att inpränta det i människors själar. Allt annat är Guds jobb.
Källa: R. L. Dabney: Evangelical Eloquence: A Course of Lectures on Preaching (Banner of Truth, 1999; ursprungligen utgiven med namnet Sacred Rhetoric, 1870), 36-37.
7. Den trogne predikanten håller sig fokuserad på det väsentliga.
G. Campbell Morgan: Det största behovet bland predikanter idag är att vi får modet att skaka oss fria från de tusentals små ickefrågorna, som vill ta upp all vår tid och styrka, och resolut återvända till det apostoliska ideal som gjorde att de behövde diakoner. ”Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst”.
Källa: G. Campbell Morgan: This Was His Faith: The Expository Letters of G. Campbell Morgan redigerad av Jill Morgan (Fleming Revell, Westwood, NJ), 1952.
8. Predikantens uppgift är att göra texten levande för sina åhörare.
Martyn Lloyd-Jones: Som predikanter för vi inte glömma detta. Vi är inte bara några som delger information. Vi bör tala om för vårt folk att läsa vissa böcker själva och få informationen därifrån. Predikan ska däremot göra kunskapen levande. Detsamma gäller universitetslektorer. Tragiskt nog står många lektorer bara och läser upp anteckningar, och de stackars eleverna får bara skriva ner dem. Så ska inte en lektor eller professor göra. Eleverna kan läsa böckerna på egen hand; professorns jobb är att skapa en glöd, entusiasm, stimulera, levandegöra. Och det är predikans huvuduppgift. Låt oss ta till oss detta. … Vad som behövs mest av allt idag är kraftfull predikan som berör. Den måste vara ”varm” och ”uppriktig”.
Källa: D. Martyn Lloyd-Jones: Jonathan Edwards and the Crucial Importance of Revival. En föreläsning som hölls under Puritan and Westminster Conference (1976).
9. Predikanten ska upphöja Kristus, inte befrämja sig själv.
R. B. Kuiper: Predikanten måste alltid minnas att värdet i hans tjänst inte ligger i hans egen person, utan i själva tjänsten. Han är inte alls viktig, men hans tjänst är ytterst viktig. Därför bör han ta sitt arbete på högsta allvar, utan att ta sig själv på allvar. Han bör predika Ordet i tid och otid och inte söka sitt eget. Han bör alltid och endast ha Kristi ära för ögonen, som han förkunnar, och räkna bort sig själv. Det bör vara hans ständiga målsättning att Kristus, som han representerar, ska bli större, medan han själv blir mindre. Han ska komma ihåg att han inte är någonting annat än en tjänare, och ödmjukt, men passionerat, tjäna Herren Kristus och Hans församling.
Källa: R. B. Kuiper: The Glorious Body of Christ (Banner of Truth, 1966), 140-42.
10. Trogen predikan kräver stor självdisciplin och uppoffringar.
Arthur W. Pink: Det stora arbetet i predikstolen är att trycka på de myndiga anspråken som hela jordens Skapare och Domare gör – att visa hur mycket vi kommit till korta i att uppnå Guds rättfärdiga krav, att kungöra Hans absoluta krav på omvändelse. … Det krävs en ”arbetande karl” och inte en latmask – en student, inte en lättjefull person – som gör allt han kan för att ”bestå provet inför Gud (2 Tim 2:15) och inte en som söker människors ära och penningar.
Källa: A. W. Pink: ”Preaching False and True”, källa på nätet.
