“Isak bosatte sig vid Beer-Lahaj-Roi.”
1 Mos 25:11
Hagar hade en gång blivit räddad där och Ismael hade druckit från vattnet som blivit så nådefullt uppenbarat av den Gud som lever och ser till människors barn. Men detta var bara en snabbvisit, en sådan som världens barn gör hos Herren vid behov – när det tjänar deras syften. De ropar till honom när de har det dåligt, men överger honom när de har det bra.
Isak bosatte sig där, och gjorde den levande och allseende Gudens brunn till sin konstanta källa för försörjning. En mans vanliga livshållning, där hans själ bosatt sig, visar hans verkliga tillstånd. Kanske den välsignelse av Guds försyn som Hagar var med om gav Isak denna tanke som fick honom att vörda platsen. Det mystiska namnet kanske vann hans tycke; hans frekventa grubblerier vid dess kant om kvällskvisten gjorde honom väl bekant med brunnen; hans möte med Rebecka där hade gjort att hans ande kände sig som hemma nära platsen. Men bäst av allt: det faktum att han där åtnjöt gemenskap med den levande Guden hade fått honom att välja denna helgade mark som sin boplats.
Låt oss lära oss leva i den levande Gudens närvaro; låt oss be den helige Ande att vi denna, och alla andra dagar, ska få känna ”Gud, du ser mig”. Må Herren Jahve vara som en brunn för oss, ljuvlig, trösterik, osviklig, porlande upp till det eviga livet. Det skapades flaskor spricker och torkar upp, men Skaparens brunn sinar aldrig; lycklig är den som bor vid brunnen och har överflödande och konstanta förnödenheter nära till hands.
Herren har varit en pålitlig hjälpare för andra: hans namn är Shaddai, Gud den Alltillräcklige; våra hjärtan har ofta haft ett högst ljuvligt umgänge med honom; genom honom har vår själ funnit sin ärorike Äkta Make, Herren Jesus; och i honom, idag, lever vi, rör oss och är till; låt oss då bo i den närmaste gemenskap med honom. Ärorike Herre, håll oss kvar, så att vi aldrig lämnar dig, utan bor vid den levande Gudens brunn.
