”Ty du har sagt att HERREN är ditt skydd, du har gjort den Högste till din tillflykt.”
Psalm 91:9
Israeliterna blev ständigt utsatta för förändring under sin ökenvandring. När molnstoden slutade röra sig, slog man läger; men på morgonen, innan solen hade gått upp, ljöd hornet. Då flyttades arken och eldstoden ledde dem genom bergets trånga passager, upp för sluttningen eller längs öknens torra ödemark. De hade knappt hunnit få vila förrän de hörde: ”Upp! Det här är inte er vila; ni måste fortsätta resan mot Kanaan!”
De stannade aldrig länge på samma plats. Inte ens källor eller palmer kunde uppehålla dem en längre tid. Men de hade ett bestående hem i sin Gud: hans molnstod var deras tak över huvudet och eldstoden om natten deras eld i spisen. De var tvungna fortsätta från plats till plats, aldrig densamma, aldrig med någon tid att slå sig till ro och säga: ”Nu är vi i säkerhet; på denna plats ska vi bo”. Men trots den ständiga förändringen folket levde under sa Mose: ”Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte”.
Den kristne vet inte av någon förändring i Gud. Han kan vara rik idag och fattig imorgon; sjuk idag och frisk imorgon; han kan vara glad idag men olycklig imorgon – men i hans förhållande till Gud finns det ingen förändring. Om han älskade mig igår, älskar han mig idag. Min orubbliga boning, där jag kan vila, är min välsignade Herre. Låt alla utsikter drabbas av pest; låt allt hopp blästras bort; låt lycksaligheten vissna; låt mjöldagg förstöra allt; jag har ändå inte förlorat något av vad jag har i Gud. Han är min starka boning dit jag alltid kan ta min tillflykt. Jag är en pilgrim i världen, men hemma i min Gud. På jorden irrar jag omkring, men i Gud har jag min stilla boning.
