”Han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.”
Hebreerbrevet 5:7
Uppstod denna ängslan ur den infernaliska antydan att han var fullkomligt övergiven? Det må finnas svårare prövningar än denna, men säkerligen är fullkomlig övergivenhet bland det värsta. ”Se”, sa Satan, ”du har ingen vän någonstans! Din Fader har stängt sitt hjärta och visar inget medlidande med dig. Inte en enda av alla änglar i hans gårdar kommer att räcka fram handen för att hjälpa dig. Hela himlen har tagit avstånd från dig; du är ensam kvar. Och se på vännerna du haft så ljuvligt sällskap med – vad var de värda? Marias son, se där din bror Jakob, se där din älskade lärjunge Johannes, och din frimodige apostel Petrus, hur fegisarna sover när du befinner dig i vånda! Se! Du har ingen vän, varken i himlen eller på jorden. Hela helvetet är emot dig. Jag har uppeggat mitt infernaliska gryt. Jag har sänt skrivelser överallt och sammankallat alla mörkrets furstar till att ansätta dig denna kväll, och vi snålar inte med pilarna. Vi ska använda all vår infernaliska makt för att övermanna dig: och vad ska du göra, du ensamme?”
Det kan vara så att detta var frestelsen. Vi tror att det var det, eftersom en ängel visade sig för honom och gav honom styrka, så försvann denna farhåga. Han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. Han var inte längre ensam, utan himlen var med honom. Det kan vara därför som han kom tre gånger till sina lärjungar – som Hart skriver:
”Fram och tillbaka tre gånger han sprang
som om han sökt hjälp utav människan.”
Han skulle själv få se om det verkligen var sant att alla människor övergivit honom; han fann dem alla sovande; men kanske fick han någon klen tröst av tanken på att de sov, inte på grund av svekfullhet, utan av sorg. Anden var ju villig, men köttet var svagt. I alla fall blev han bönhörd och tagen ur sin ångest. Jesus blev bönhörd i sitt djupaste kval – min själ, du ska också bli bönhörd.
