Det var i stort sett tack vare predikans tjänst som reformationen fick framgång. Förkunnelsen fördes upp på en högre nivå, så att den nu på nytt fick en framträdande roll i den offentliga gudstjänsten. Jean Calvin, idag främst känd som systematisk teolog, är ett mäktigt exempel på hur förkunnelsen var under reformationen.

I grund och botten var han en evangelieförkunnare. Han höll mer än 4 000 predikningar i Genève och det var stor efterfrågan på hans tryckta predikningar. Man har inte brytt sig mycket om att läsa dessa predikningar under de senaste århundradena, men de ger oss verkligen ett levande porträtt av pastorn, hur han var, och hans andetag. Som T. H. L. Parker skrev: ”Centralt för hans pastorala tjänst, som allt annat kretsade kring, var evangelieförkunnelsen”.

Under de senaste åren har jag ägnat min tid åt att läsa Calvins predikningar utifrån Första Timoteusbrevet, dechiffrera den engelska översättningen från 1579 och uppdatera språket för att göra dessa kraftfulla predikningar mer tillgängliga för dagens läsare. De är starka förebilder för dagens predikan, då de visar en livlig pastor med ett djupt personligt intresse för sitt folk, en passion för deras trofasthet, en längtan för att församlingen ska lyda Guds Ord och en iver att föra evangeliet till folken.

Här är åtta saker jag lärt mig av Calvins predikan utifrån Första Timoteusbrevet:

1. Fokusera på Skriften.

Förkunnarens sätt att predika visar vad han verkligen tycker om Bibeln. Behöver han leta någon annanstans för att få inspiration och kraft, eller predikar han utifrån Skriften? Calvin var helt besatt av Guds Ord.

Bibeln ledde innehållet i och planeringen av hans predikningar. Det här ser man på ett dramatiskt sätt då han återvände till Genève efter tre år i landsflykt och började sin predikoserie precis där han var sista gången.

2. Inte varje predikan är en höjdare.

Calvin var bättre vissa dagar, andra inte. Detta bör uppmuntra oss som predikar regelbundet. Även de vi ser mest upp till har dåliga dagar. Därför måste vi alltid förlita oss på Guds Ord, och inte vår egen förmåga.

Om vi hoppas på vår egen förmåga kommer våra predikningar inte innehålla något hopp. Men om vi varje gång ser till att säga vad texten säger, då kan Ordet göra sitt, även när luften gått ur oss.

3. Man predikar för det mesta under svårigheter.

Vi tror gärna att vi skulle predika bättre om allt bara gick lite mer smidigt. Om diakonerna samarbetade, om det inte vore för problem i barnens lekrum, eller utmaningar i våra egna familjer, så hade vi kunnat förbereda oss bättre och förkunna bättre. Vi måste arbeta mitt ibland vardagens utmaningar – och så har också de kända predikanterna genom historien.

Man ser på de brev Calvin skrev under samma tid då han predikade igenom Första Timoteusbrevet, att fiender smidde planer emot honom och att han var beredd på att bli landsförvisad när som helst. Vid en del tillfällen tröstade han sig helt enkelt med att han kanske skulle dö snart! Han var tvungen att avbryta serien för att företräda Genève i avtalsförhandlingar. Dessa predikningar skrevs inte av en pastor med mycket fritid, utan en som kämpade för att hålla fast vid sin tjänst inför organiserat motstånd och höga arbetskrav. Medan han sökte folkets välmående och mognad, blev han missförstådd och attackerad av vargar. Låter det bekant?

4. Predikanter måste vara både frimodiga och ödmjuka.

Alltför ofta misstar människor frimodighet för arrogans. De arroganta tror att de bara är frimodiga; de ödmjuka är rädda för att vara arroganta, och blir till slut för blyga. Frimodighet kommer ur ett starkt förtroende för Gud. Arrogans kommer ur ett alltför högt självförtroende.

Calvin är en praktisk modell här. Han talar strängt emot synd och har full förvissning om vad hans folk bör och inte bör göra. Samtidigt är han tydlig med att han brottas med synd. Han är uppriktig angående sin egen svaghet, men ändå säger han vad Skriften säger, med fullt förtroende.

5. Predikanterna måste ha en börda för själars frälsning.

Ofta tror människor på den karikatyr man målat upp av Calvin – att predestinationsläran underminerade hans omsorg för evangelisationen. Det finns mycket vi ser utifrån Calvins liv som motbevisar denna uppfattning, och dessa predikningar är praktbevis på detta. Hans avslutande böner innehåller ofta böner för att människor nära och långt borta ska komma till tro. Han kallar regelbundet människor till att tro och han predikar om hur viktigt det är att dela evangeliet med andra. Ofta uppmuntrar han sitt folk att arbeta och be för sina grannars frälsning, så väl som för att evangeliet ska spridas till jordens alla ändar.

Calvin går kraftigt emot de som inte bryr sig om att ”föra sina grannar till frälsningens väg”, och säger att sådana människor ”visar ingen hänsyn för Guds heder” och att de är ”kalla” och ”försumliga” om de inte ihärdigt ber för de som ”denna dag befinner sig på vägen till döden och fördömelsen” (predikan nr. 14). Han hävdar att vi bör ”arbeta mot målet att hela världen ska bli frälst och ge oss hän detta arbete både natt och dag” (predikan nr. 11). Han talar om för predikanter att ”fortsätta gå framåt, och kalla så många de kan till Gud” (predikan nr. 36).

6. Predikanter måste ha tålamod.

Genom Calvins predikningar ser vi hur han längtar både för sitt folks goda och för Kristi ära. Vi ser också hans frustration med den stela förändringshastigheten och utbredda apatin bland Genèves befolkning. Vi har lätt att tro att dessa forntida ”giganter” endast visste av succé. Calvin begrät den likgiltighet han såg hos de flesta och kallade ner Guds dom över dem. Reformatorn vilade med hoppet i den framtida uppenbarelsen av Jesus Kristus i all hans ära.

Hans predikan utifrån Första Timoteusbrevet 5:23-25 är särskilt praktisk för överdrivet nitiska pastorer som frenetiskt vill se omedelbar renhet i sina församlingar. Calvin sa att vi bör söka renhet men också inse att Gud inte avslöjar alla saker samtidigt. Gud tar sin egen tid i processen. Predikanter idag kan identifiera sig med dessa utmaningar och finna uppmuntran så väl som en förebild i uthållighet. Gud gör mer än vad du kanske kan se.

7. Predikan måste tilltala vardagslivet, inklusive äktenskap, familj och barnuppfostran.

I enlighet med en av reformationens huvudbetoningar, uppehöll Calvin värdet och det ädla med vardagslivet. Han var särskilt en förkämpe för moderskapets höga kallelse såväl som vikten av äktenskap, barnuppfostran och familjelivet (predikan nr. 41).

Han sa även att familjelivets arbetsuppgifter inte ska åsidosättas för bönens skull (predikan nr. 38).

8. Sann biblisk förkunnelse kräver rannsakande tillämpning.

Calvin nöjde sig inte med att enbart föreläsa om abstrakta idéer. Han är flitig och tillspetsad i tillämpningarna där han tilltalar det kristna livets vardagsbetingelser, på ett sätt som utmanar, ruskar om och tröstar hjorden.

Predikan nr. 50 (utifrån 1 Tim 6:12-14), uppmuntrar till exempel till uthållighet och visar hur evangeliet hjälper oss att stå fasta. Calvin betonar behovet av ansträngningar från människans sida och medger att sådana ansträngningar har sin rot i nåden. Denna predikan är rik på teologi och praktisk för pastorer, när Calvin förklarar hur skönheten i evangeliets löften driver oss framåt. Detta kan vara ett balsam för modfällda pastorer och en utmaning till trohet och helgelse för alla kristna.

Jag har funnit dessa predikningar vara djupt berikande och lärorika för min egen förkunnelse. Som Parker sa om dem: ”Det som fick församlingens arbete i Genève att så fullkomligt explodera var att man bedrev sådan här predikan så regelbundet och tillämpade den så strikt på folket.” Må våra predikstolar få en så kraftfull effekt idag.