Innan jag blev pastor på heltid arbetade jag många år som journalist inom den sekulära medievärlden, där hänsynslös konkurrens råder. Under min tid som reporter hos en dagstidning i en storstad i Georgia retade en av mina mer progressiva kollegor mig godmodigt för att jag var en ”konservativ pojke” från en liten stad i en avkrok i norra Georgia. Hon sa: ”Vet du vad du är? Du är en puritan!” Vid den tiden visste jag inte vad jag skulle tycka om det omdömet. Idag skulle jag däremot ta det som en stor komplimang.

För många är puritanismen lika med noggrant hållande av regler, sträng kristendom, eller som den oefterhärmlige amerikanske journalisten H. L. Mencken ska ha sagt: ”Puritanism är den gnagande rädslan att någon, någonstans, kanske är glad.”

Under de senaste årtiondena har de engelska och amerikanska puritanerna gjort stark comeback bland reformerta evangeliska kristna, till stor del tack vare Banner of Truths arbete med att ge ut deras böcker, och Martyn Lloyd-Jones rekommendationer. Under mina teologistudier blev jag helt förälskad i puritanerna. Nu gläds jag åt att undervisa om puritanerna och under min tid som pastor har män som John Bunyan, Thomas Watson och John Owen, med deras djupt andäktiga teologiska verk, varit några av mina herdar. Fastän de är döda, talar de ännu i hög grad. Och vi behöver verkligen lyssna på dem.

De kunde förstås bli outhärdligt excentriska och ibland tog de till ytterligheter. Det fanns ingen regel som puritanerna inte tycktes njuta av. De hade en markant låg syn på rekreation och ledighet. Deras språk kunde bli ganska svulstigt, och de anförde och upprepade ofta samma punkt flera gånger. De lärdomar de drog av händelser i livet och deras andliga själviakttagelse visste ofta inga gränser. Till exempel såg Cotton Mather en gång sitt syndiga hjärta som orsaken till tandvärk, som han skrev i sin dagbok: ”Har jag inte syndat mot mina tänder? Hur? Genom syndigt, oförskämt, omåttligt ätande, och genom syndigt tal?” (Citeras i Leland Ryken, Worldly Saints). Trots allt, var de bara syndare frälsta av nåd.

Men i all deras mänsklighet står de ändå för en hög grad av – för att låna en favoritfras från John Piper) kristuscentrerat, bibelsprängt, Gud-betaget leverne.

Åtta skäl

I vår tid av poddradio och sociala media behöver vi kanske puritanerna mer än någonsin. Här är åtta skäl.

1. De har en mognad vi saknar.

J. I. Packer träffar mitt i prick:

Mognad är en kombination av vishet, god vilja, flexibilitet och kreativitet. Puritanerna var, till skillnad från oss, exemplariska vad gäller mognad. Vi är andliga dvärgar. En berest ledare (det kan vara värt att nämna att han tillhör Amerikas urbefolkning) har sagt att han finner protestantismen i Nordamerika påtagligt människocentrerad, manipulativ, framgångsorienterad, självisk och sentimental – 500 mil bred och en centimeter djup. Puritanerna, å andra sidan, var, som helhet, jättar. De var stora själar som tjänade en stor Gud.

Kan någon förneka sanningshalten i detta omdöme om mycket av dagens evangeliska kristenhet?

2. De förstod människohjärtats djupa syndighet.

John Owen (1616-1683) kallade människohjärtat ett ondskans jordgetingbo. Han skrev The Mortification of Sin – den mest berömda avhandlingen om synd bland puritanerna. Eftersom de förstod människohjärtats fördärv insåg puritanerna att endast ett ensamverk av suverän nåd kan rädda den fallna människan. Så fick deras skarpa förståelse av människohjärtats dödhet dem att ställa sig med båda fötter stadigt fast i en teologi om nåden som den enda kraften som kan föra döda hjärtan upp ur graven.

3. De visste att deras bästa liv kom senare.

Puritanerna led länge, men de led väl. Döden var 1600- och 1700-talspuritanernas ständige följeslagare. I England mötte de dödlig förföljelse i händerna på Church of England, den kyrka de sökte rena. I den Nya världen mötte de ett särskilt hårt fysiskt klimat. Packer skriver:

Sådan lätthet och lyx som vårt välstånd idag ger oss bäddar inte direkt för mognad. Men  möda och kamp gör det, och puritanernas strider mot den andliga och fysiska ödemark Gud placerat dem i skapade en manlig karaktär som var oförskräckt och osänkbar. Den reste sig över missmod och farhågor och dess sanna föregångare och förebilder är män som Mose, Nehemja, Petrus efter pingsten och aposteln Paulus.

4. De såg familjen som en liten församling.

Puritanska fäder var djupt engagerade i att lära sina barn katekes och i att tjäna som herdar i sina hem. En av vår tids största behov är att Gud reser upp en armé av män och fäder som är modiga som lejon och fromma som lamm, som älskar sina familjer genom att lära dem Guds Ord, vara exempel på bibliskt ledarskap och prästerlighet. Jag har skrivit mer utförligt om puritanerna och lärjungaskapet inom familjen här.

5. De såg att hela livet skulle levas coram deo – inför Gud.

För Puritanerna, både i gamla och nya England, fanns ingen skiljelinje mellan det heliga och sekulära. Om de arbetade som grovsmeder, var kallelsen att smida till Guds ära. Om de var jordbrukare, sådde och skördade de med förtröstan på Gud. Puritanerna var vaket medvetna om att Gud är allestädes närvarande, att det inte finns en enda kvadratcentimeter i hela skapelsen där han inte är närvarande eller där han inte är intresserad av att låta sin ära skina fram. Hårt arbete var för puritanerna en central del av det kristna livet, och det vi kallar den protestantiska arbetsmoralen är en gåva vi fått i arv från dem.

6. De var väldekorerade soldater på det andliga slagfältet.

De såg andlig strid som centralt för den kristnes kallelse. Som Packer så oförglömligt uttrycker det: ”De förväntade sig aldrig att avancera ett enda steg utan någon form av motstånd.” Det här är tydligt i John Bunyans klassiska allegori Kristens resa, där varenda steg på vägen mot den Himmelska staden är en kamp mot yttre strider och inre farhågor. John Geree (1601-1649) skrev i The Character of an Old English Puritane or Nonconformist: ”Hela hans liv såg han som krigsföring, där Kristus var hans anförare, hans armar var böner och tårar. Korset var hans banér och hans motto var: ’Den som lider segrar’.” William Gurnall (1617-1679) skrev The Christian in Complete Armor, som än idag är en av de mest övertygande böckerna om andlig krigföring.

7. De var skickliga själavårdare.

Långt innan Jay Adams och David Powlison blev pionjärer för rörelsen, glänste puritanerna i biblisk själavård. De såg Guds Ord som tillräckligt för den kristnes alla behov, inklusive själavård och andlig rådgivning. Tim Keller skriver:

Puritanerna vilade helt klart sin själavårdsapproach på Skriften. På många sätt och vis är puritanerna ett lysande laboratorium för att studera biblisk själavård, eftersom de inte tagit intryck av några sekulära psykologimodeller. Många av de som idag påstår sig vara strikt bibliska i hur de bedriver själavård ger ändå många prov på att vara tungt influerade av sådana som Maslow, Rogers, Skinner eller Ellis. Men puritanerna hade ”själavårdsområdet” i princip helt för sig själva. De hade ingen konkurrens från den sekulära världen när det gällde andlig rådgivning. Därför behöver vi väldigt allvarligt betrakta deras själavårdsprinciper.

8. De förstod att förnöjsamheten i Kristus är nyckeln till sann glädje.

Kristus var dem nog. Det var tvunget; när det inte fanns någon modern medicin och det ibland blev mycket ont om mat, medellivslängden låg på omkring 30 år, särskilt i de amerikanska kolonierna. Om en familj hade fyra barn skulle i genomsnitt två av dem dö vid födseln. Ungefär hälften av alla mödrar dog i barnsäng. Det fanns ingen acetylsalicylsyra, inget penicillin eller kirurgi. Ekonomiska svårigheter var normen. Ändå skrev puritanerna ofta om förnöjsamhet. Bland de bästa verk i detta ämne var The Rare Jewel of Christian Contentment av Jeremiah Burroughs och The Art of Divine Contentment av Thomas Watson. De levde med evigheten stämplade på sina ögonglober.

Läs puritanerna

John Piper har formats av en nära, noggrann och årtionden lång kontakt med puritanerna. Han slår huvudet på spiken om varför vi behöver puritanerna:

Min egen erfarenhet är att ingen kommer nära den skicklighet de har i att ta Skriftens rakbladsvassa skalpell och skära upp mitt fördärvs bölder, kapa bort den cancer som är mina vanor att förringa Gud i mina tankar och amputera min olydnads lemmar. De är helt enkelt i en klass för sig själva.

Amen. Gå och läs puritanerna.

---

Rekommenderad läsning om och av puritanerna

Om puritanerna

J. I. Packer, A Quest for Godliness: The Puritan Vision of the Christian Life (Crossway, 1990). Helt enkelt den bästa bok jag någonsin läst om puritanerna, deras teologi och dess tillämpning i vardagslivet. Om du älskar Bibeln och god teologi kommer din själ ha stor glädje i denna bok.

Leland Ryken, Worldly Saints: The Puritans as They Really Were (Zondervan, 1986). En utmärkt överblick över puritanerna, inklusive det goda, det onda och det fula hos dem. Välskriven och en fröjd att läsa. Du kan ibland få dig ett gott skratt när Ryken pekar ut vissa av puritanernas fläckar och överdrifter.

Joel R. Beeke och Randall J. Pederson, Meet the Puritans (Reformation Heritage, 2013). Innehåller en guide till moderna omtryck. Bland annat med korta skisser över hundratals puritanska pastorers liv, gärning och skrifter, på båda sidor av Atlanten.

Joel R. Beeke och Mark Jones, Puritan Theology: Doctrine for Life (Reformation Heritage, 2013). En pendang till Meet the Puritans som mer eller mindre är en puritansk systematisk teologi.

Kelly M. Kapic och Randall C. Gleason (red), The Devoted Life: An Invitation to the Puritan Classics (IVP, 2004). En utmärkt elementarbok om de mest tongivande puritanerna och deras mest kända verk. Om puritanerna är nya för dig kan detta vara ett bra ställe att börja på.

Av puritanerna

John Bunyan (1628-88), Grace Abounding to the Chief of Sinners (Den svenska översättningen ”Överflödande nåd mot den störste av syndare” (1946) kan finnas på antikvariat, anm.)

John Flavel (1627-91), The Mystery of Providence

Thomas Boston (1676-1732), The Crook in the Lot: The Wisdom of God Displayed in the Afflictions of Men

Richard Baxter (1615-91), The Reformed Pastor

Thomas Watson (1620-1686), A Body of Divinity, All Things for Good, The Doctrine of Repentance

Joseph Alleine (1634-68), An Alarm to the Unconverted

Richard Sibbes (1577-1635), The Bruised Reed

William Bridge (1600-70), A Lifting Up for the Downcast