Jag växte upp i den sortens evangeliska församling där vi blev itutade sedan barnsben att Jesus dog för att frälsa oss från våra synder. Jesu kors var centralt för budskapet på sommarläger, bibelhajker och ungdomssamlingar. Jesus hade dött i mitt ställe, tagit på sig min synd och dess straff för min skull, så att jag nu kunde känna Gud och leva med honom för evigt.

Sedan började jag läsa teologiska böcker och utforska tron på egen hand. Då blev jag misstänksam mot de uppfattningar jag vuxit upp med. Jag läste några tankfulla författare som lyfte seriösa frågor angående hur jag alltid förstått korset och frälsningen. Jag läste Brian McLarens bok A New Kind of Christian. Jag läste Steve Chalke och Alan Manns numera välkända rader i The Lost Message of Jesus:

Korset är inte något slags kosmisk barnmisshandel – en hämndlysten Fader som straffar sin Son för ett brott han inte ens begått. … Om korset är en personlig våldshandling begången av Gud gentemot människor men som hans Son fick utstå, utgör det ett hån mot Jesu egen lära om att älska era fiender … tanken på att Gud var en arg gudom som krävde ett offer för att blidka sin vrede var säkerligen mer lik en forntida hednisk gud än Jesu Kristi Fader.

Jag läste kritiker av Anselms teori om gottgörelse, som avslöjade hur inflytelserik han hade varit, men hur denna teori utgick från medeltida, västerländska, forensiska kategorier. Mer än så: tanken på att Gud är en arg gudom – som kräver ett offer för att blidka sin vrede – var nog allt mer lik en forntida hednisk gud än Jesu Kristi Fader.

Om något så verkade det som om de tidiga kyrkliga författarna väjde undan från dessa hedniska teman och talade om korset på andra sätt, som inte fokuserade på Guds vrede, syndens straff, och ställföreträdande. En sådan bild verkade mer uppstå ur ”ett domstolsdrama i Calvins fantasi”, som Bradley Jersak uttryckte det. Den framställde Gud som arg, hans Son ett offer, och mig som en tacksam (men lätt skakad) förmånstagare av korsfästelsens våldsamma fasor.

Den bild av försoningen som jag vuxit upp med tycktes förfärligt vriden, förenklad och ohistorisk. Det var dags att gå vidare.

Dit och tillbaks igen

Jag fortsatte läsa genom åren, men insåg mer och mer att min teologiska revolution varit förhastad. Var min barndoms förståelse av korset förenklad och naiv? Visst – jag var ju trots allt ett barn. Så det var lätt att läsa kritik på vuxennivå av söndagsskolans illustrationer och skratta. Det var lätt att plocka isär min ”ungdomssamlings”-tro och stolt dumpa den till förmån för mina nya favoritförfattares upplysthet.

Men var det verkligen en teologisk revolution om jag inte hade haft en seriös försoningslära från första början? Jag hade inte läst mycket av Calvin, Irenaeus, Anselm eller Athanasius. Jag hade inte ägnat mycket tid åt att gräva i Skriften heller – något som borde ha varit ett varningstecken för mig. Att arbeta med teologi på detta sätt är anmärkningsvärt och avslöjande. Jag började förstå att den hämndlystne, hedniske, kärlekslöse guden som jag påståtts tro på inte hade någonting att göra med den verklige Guden som jag kommit att tro på som liten pojke. Hur pålitliga hade egentligen mina nya vägledare varit?

Tre särskilda saker har format mitt tänkande kring Kristi död, och nu är jag mycket närmare där jag började än vad jag trodde.

1. Att faktiskt läsa Bibeln

Alla kan peka på de ”typiskt ökända” verserna som framställer Jesus som en som tar på sig syndens straff som ställföreträdare, såsom Jesaja 53:5 och 2 Korinthierbrevet 5:21. Väldigt många kommer på sätt att kringgå dessa och tolka korset på något annat sätt – och med bibelverser är det alltid möjligt. Men ändå, när jag började läsa Skriften mer på djupet, kom jag att förstå dessa texter i ljuset av Skriftens stora teman och typologier. Jag kunde inte se något annat sätt att tolka dem – djurhudarna i 1 Mosebok 3, baggen i 1 Mosebok 22, påskalammet och de förstfödda sönerna, domens mörker den natt uttåget ur Egypten ägde rum och det mörker som föll när Jesus dog, allt språkbruk om blidkning, blodet på nådastolen och så mycket mer.

Att faktiskt läsa Skriften i dess sammanhängande helhet och se Gamla testamentet upprepade gånger förhandsvisa evangeliet, visade mig att Jesu tagande av vår synd och dess straff är centralt – inte perifert, och inte konstlat – i historiens omfattande räckvidd.

2. Treenigheten

Man kan ju klart säga att vissa förklaringar av korset som jag hört som barn inte stämde överens med Treenighetsläran. ”Gud” var arg på synden men ville hitta ett sätt att rädda oss, och ”Jesus” var en tredje part som klev in och gjorde det möjligt. Det är bara delvis sant, det är förenklat och kan leda till att evangeliet och Treenigheten förvanskas. Men ingen av mina söndagsskollärare var teologiskt utbildade och jag var 10. Lite nåd och tålamod kanske man kan ha råd att ge oss alla.

Enligt Skriften blir alla tre personer i Gudomen oförrättade av synden. Alla tre personer är hängivna åt att förgöra synden och befria mänskligheten och världen från förbannelsen. Jesus är den evige Sonen, och när han dog på korset, var han där eftersom han hade valt att ge sitt liv, en plan som tänkts ut i evigheten. Filipperbrevet 2:6-8 visar tydligt hur Guds Son innan han blev människa valde att ta på sig kött, bli en tjänare och gå in i döden för syndare. Hans bön i Getsemane, inför vredens kalk, är att Faderns vilja ska ske genom hans död (Matt 26:42).

Det tjänar ingenting till att ställa den ”hämndlystne Guden” mot ”oskyldige Jesus”, eftersom han som spikades fast på pålen själv är den syndahatande, syndarfrälsande Guden. Sonens samarbetsvilja i sin egen fördömelse som vår ställföreträdare är en av evangeliets mest härliga sanningar. Tydlighet med denna sanning säkrar inte bara vår trohet; den visar upp Kristi skönhet och kärlek.

3. Den historiska församlingens vittnesbörd

Med allt skrävel om hur den juridiska försoningsläran kom sent till försoningsteoriernas fest, blev jag förvånad av att läsa forntida författare komma med klara utläggningar av den. Och det fanns inte några av de förvanskningar och barnsliga läspanden som jag lärt mig förvänta mig från de som stod för denna teologi.

Till exempel, här är en av de tidigaste kristna apologetiska texter vi har: Diognetusbrevet som dateras till någon gång på 100-talet:

O, det ljuvliga utbytet! O det outrannsakliga agerandet! O välgärningar över all förväntan! Att de mångas laglösa gärningar skulle döljas av den som var hederlig, och den endes rättfärdighet skulle göra de många som var laglösa hederliga!

I sin utläggning av Psalm 51 skrev Augustinus (354-430):

För även Herren underkastades döden, men inte på grund av synd: Han tog på sig vårt straff och löser så vår skuld. När människorna nu låg under denna vrede på grund av deras arvsynd … behövdes det en medlare, det vill säga en försonare, som genom att offra ett enda offer, som alla lagens och profeternas offer var förebilder av, skulle ta bort denna vrede. … När nu Gud sägs vara arg, tillskriver vi honom inte en sådan upprörd känsla som finns i en arg människas sinne; utan vi kallar hans rättfärdiga misshag gentemot synden vid namnet ”vrede”, ett ord som överförts bildligt från mänskliga känslor.

Även forntida sånger hyllade Kristi ställföreträdande straff. Venantius Fortunatus (530-607) vackra hymn, Vexilla regis prodeunt, som skrevs för 1500 år sedan, innehåller bland annat följande rader:*

Ut nos lavaret crimine / Manavit unda sanguine

’För att rentvå oss från skuld, flödade böljor av blod’

Beata cujus brachiis / Pretium pependit saeculi /Statera facta corporis

’På Hans välsignade armar hängde världens belopp, skulden utplånades i Hans kropp’

Jag läste också samtida evangeliska klassiker: John Stotts The Cross of Christ och J. I. Packers What Did the Cross Achieve? och fann dem vara helt i samklang med min läsning av förstahandskällorna.

Halleluja, vilken frälsare!

Kanske hade den förståelse jag haft som barn varit tunn. Inte någon större överraskning. Men i Skriften, i teologin och i kyrkohistorien, såg jag ständigt Jesu död, i mitt ställe, för min synd.

Visst, illustrationer behöver justeras, man måste vara försiktig med språket och det finns viktiga koncept att ha med i beräkningen såsom representation, huvudskap och förening, de onda makternas omkullkastande, korsets kosmiska seger, och så vidare. Men dessa betänkanden har bara förstärkt och berikat ”det goda som anförtrotts mig” som barn.

*Direkt översatt, originalartikeln använder en friare översättning från 1800-talet.